För oss med barn som är födda för tidigt

Vår son kom i v 24. Detta hände oktober 2006. Det är först nu de senaste året som ja känt mej snuvad på graviditeten. Många av mina vänner har fått barn och visat upp deras magar, varit med om en "riktig" förlossning där man stannat kanske 2 dagar på bb och sen fått åkt hem hela familjen.
Ja stannade en vecka på bb sen fick ja åka hem utan våran son, för att sen åka tillbaka varje dag i 4 månader och "hälsa" på honom. Kommer ihåg att ja tyckte det va jobbigt att vara på bb. Alla va så lyckliga och hade deras små bebisar hos sej medans min lilla son låg inne på en annan avdelning och kämpade för livet.
Men idag är ja så tacksam över att han överlevde!!!!

Ja kan oxå bli väldigt irriterad över att föräldrar klagar på vissa saker...själv tänker man att va glad över att era barn mår bra och inte behöver åka fram och tillbaka till läkare. Många av mina vänner har klagat på att det har varit så jobbigt att vara gravid (spec i slutet av grav) men ja tänker bara att vilken tur för dom att deras barn vill stanna i magen och att dom ska vara glada att allt går bra. Och att dom får uppleva den tiden. Jag hade gärna upplevt den tiden som gravid.

Våran son fick diagnosen Cerebral Pares(cp-skada) när han va drygt 1 år, och han har det väldigt jobbigt med förkylningsastma. Känns som vi tillbringar mer tid på sjukhuset vissa månader än hemma. Men som sagt jag är så glad över att han överlevde. Han hade 50 % chans att överleva och det gjorde han!!! Han är vårat mirakel och kämpe! Varje dag när man ser honom och hans små framsteg så blir man så lycklig att han finns hos oss!!!!