Jag har känt mig snuvad på graviditeten och att få ha en normalförlossning som man hinner förbereda sig för o att få åka hem som en familj efter ett par dar. Slippa neo, pumpning, sladdar o amningsträning. Sjukhusbesök och matångest. Slippa sjukdomar, mediciner, magknip och oro.
Men livet blir inte som man tänkt sig. Man får ta nya tag och gå vidare. Jag har två goa ungar (båda prematurfödda) och sorgen över det jag missat har gått över.
Jag avstår inte fler barn för att jag är rädd för att ligga på sjukhus.
Jag är rädd för de bestående skador som barnet kan få. Jag har ingen lust att chansa när risken är stor att barnet får stora framtida problem. Då avstår jag hellre.
ja det där med i vilken vecka man föds är ju avgörande, min första föddes v 33 och det är ju hur lugnt som helst, tvåan föddes v 29 och det borde varit hyfsat lugnt, men så blev det inte. Eftersom en trea skulle beräknas komma runt v 25 så vill jag inte chansa. Hade jag fött två barn i v 33 o beräknat föda i v 33 igen så hade jag resonerat väldigt annorlunda.