Det går inte en dag utan att jag inte tänker på henne, det känns som hela jag ska gå sönder, varför valde jag inte henne? Jag var för feg för att välja mitt livs kärlek. Allt gör så ont och jag har bara mig själv att skylla. Någon mer här som varit i samma situation eller är?
Oja, jag har vart i precis samma situation.. Tror faktiskt att dom flesta nån eller annan gång är i sitt liv. Men ja. Omständigheter av olika grad gör så att det blir som det blir. Och tillhör sånt som man får lära sig att leva med. Minnet kommer alltid finnas kvar, och nånstans kommer det göra ont när man tänker på det. Men precis som med färg, bleknar det med tiden. Liksom essensen av livet. Går inte att gå tillbaka och göra om, där och då. Har man tur, korsas vägarna nån gång i framtiden igen, om det är meningen. I vart fall vad jag har någon slags "tro" på.
Känns skönt att jag inte är ensam, trots att jag inte önskar någon detta. Jag vet att jag måste gå vidare men det finns dagar som känns extremt jobbiga. Önskar det fanns knapp ibland så man bara sluta tänka på allt, alla minnen som får mig att börja gråta. 
Hej
Lider med dig, är i samma sits och vi kanske kan trösta varandra lite tänkte jag, prata av oss?
Lägg gärna till mig msn i såna fall :)
[email protected]
Nja jag är bisexuell men mitt livs kärlek är en man som jag av olika skäl har valt bort
Beth, har lagt till dig nu på msn.
Fru, det spelar nog inte någon roll vad det är för kön på den man valt bort, det kan göra lika ont för det så du får gärna skriva i alla fall om du känner för det.
gudinnan, nej det är ingen idé hon har säkert gått vidare och glömt mig i alla fall.
Man undrar lite hur situationen ser ut och vad är bakgrunden till detta "avslut" på er relation är?
Varför skulle hon inte vilja längre?
Det är en lång historia men problemet är inte att vi inte älskade varandra för det gjorde vi och jag älskar henne fortfarande men det vet hon inte om, vad hon känner för mig idag vet jag inte. Vi har inte pratat med varandra sen vi gick skilda vägar.
Att vi gick skilda vägar beror på mig att jag inte vågade ta steget och jag vet fortfarande inte om jag vågar. En vän sa till mig en gång "du får aldrig offra dig själv" önskar jag var tuff och inte så rädd för allt.
Hur länge sedan är det nu?
Hur möttes ni?
Hur upplevde tjejen när du inte ville gå vidare och jag antar att du är en tjej?
Ni har varit tillsammans eller ni dejtade ett tag,,,?
Någon skrev att det är aldrig för sent....