Ta bort efternamnet?

skulle inte rekommendera det.

jag tror inte du samlar pluspoäng hos rätten utan snarare tvärtom.

 

acceptera att det är så och lägg till ditt efternam som mellannamn det tror jag du kan gör autan hans medgivande.

 

 

Nu vet inte jag om saker har ändrats dom senaste åren, men såhär var det för några år sen iallafall.
Jag har haft min fars efternamn sedan jag föddes, när jag var runt 2 så skiljdes mina föräldrar.
Min mamma fick ensamvårdnad, och jag har inga minnen av min far, han ville inte ha något med oss att
göra. Hur som helst så vägrade han låta oss ta bort hans efternamn. Jag ville ta bort efternamnet, min mamma 
frågade mig när jag var runt 12 och jag var då gammal nog att förstå vad det innebar. Vi försökte ta bort det,
men blev nekade, utan hans samtycke så gick det helt enkelt inte.

Så när jag blev 18, kunde jag välja själv, och valde då att ta bort hans efternamn.

Jag gissar på att det är likadant idag.. 

amen vad bradårå då visar du vad du innerst inne anser om barnets far så lycka till dårå och börja räkna dina egna minus nurå.

Eftersom du har ensam vårdnad och att inte pappan träffar sonen eller ens bryr sig om sonen så skulle jag byta efternamn. 

Ja, må hända att han vill byta när han blir äldre, men det får du ta då. 

Men har du ensam vårdnad så borde du kunna få i genom det bara genom att skicka in ett namnbyte till skattemyndogheterna.

Jag har min pappas efternamn och vi har en väldigt dålig relation, typ samma som för ditt barn. Under min barndom kunde de gå 2 år innan jag hörde av honom, träffade honom ca 1 gång om året.

När jag var mindre hatade jag att jag hade hans efternamn, jag ville ha mammas ! Men självklart fick inte mamma ändra de och pappa ville inte skriva under. Jag kände mig utanför för alla som jag räknade till min familj hade samma efternamn som min mamma, mormor morfar, kusiner osv. Men sen gifte sig även min pappa och bytte efternamn så jag var den enda som hade mitt efternamn. DEN ENDA I HELA FAMILJEN! Pappas familj hade nämligen ett helt annat efternamn.

Så fort jag fyllde 18 så la jag till min mammas efternamn och ändrade pappas till mellannamn. Nu 5 år senare har jag tagit bort mammas efternamn igen. Jag hade identifierat mig med pappas efternman hela mitt liv att när jag hade bytt så kändes det inte alls som jag. 

Så bli av med efternamnet så tidigt som möjligt är mitt tips ! 

och sonens välmående hänger inte på hans efternamn om inte du påverkar han med det.

dina höga eller låga tankar om pappan har inget med barnets efternamn och identitet att göra.

 

Jag tycker att det är bra att du försöker ändra ditt barns efternamn. Ett barn ska inte ha sin biologiska pappas namn för pappans skull, av nån slags manlig stolthet, utan namnet ska väljas utifrån barnets bästa. Om pappan struntar i sitt barn har han förverkat rätten att barnet ska ha hans namn. 

Jag har också växt upp med min mamma och min styvpappa, som har varit som min riktiga pappa. Jag hade också min biologiska pappas efternamn och min mammas efternamn som mellannamn. Jag fick min biopappas efternamn vid födseln eftersom min mamma trodde att de skulle gifta sig och leva tillsammans. Men så blev det inte. Min biologiska pappa övergav familjen när jag var jätteliten och har inte hållit kontakten eller visat intresse för mig. När jag blev större kontakade jag honom fler agånger, men han bara undvek mig. Ändå godkände han inte att jag skulle byta till mammas efternamn. Min mamma gifte om sig, men för min skull behöll hon sitt flicknamn som efternamn så att vi skulle ha något namn gemensamt, och tog min styvpappas namn som mellannamn.  Jag har två syskon, som alltså har min styvpappa som biologisk pappa. De har sin pappas efternamn och mammas efternamn som mellannamn. I min familj har vi alla möjliga konstellationer av efternamnen, så här om jag ska ge exempel: Mamma heter Lisa Larsson Björk, Pappa/styvpappa heter Lennart Larsson, jag heter Lena Björk och mina syskon heter Lotta Larsson och  Lasse Larsson. När jag var liten tyckte jag att det var jättejobbigt, det kändes som att vi inte hörde ihop, som att vi inte var en riktig familj. Jag kände mig utanför och var väldigt arg på att jag inte fick ta bort min biologiska pappas namn. Det hade varit ännu värre om inte mamma behållit sitt flicknamn som efternamn. På det sättet hade vi i alla fall ett namn gemensamt. Så fort jag fyllde 18 ändrade jag till mammas efternamn.

 

Om nu barnet redan har pappans efternamn är det inte så mycket du kan göra om pappan inte vill godkänna ett byte. Är det inte bättre att lägga energin på annat än barnets efternamn. Barnet kanske skulle komma att avsky dig om du tog bort efternamnet då det är barnets enda koppling till pappan. Eller så kanske pappan och barnet får kontakt om några år och verkligen får en underbar relation till varandra. Är det inte bättre att låta barnet välja själv vilket efternamn han ska ha, när barnet är 18 år?

Du kan inte styra om barnet och pappan får kontakt i framtiden eller ej. Sunt förnuft säger att man inte ska överge sina barn men i verkligheten kan saker hända så att man gör det. Om pappan, eller barnet, vill ta upp kontakten i framtiden så får du helt enkelt acceptera det.

Du KAN INTE ta bort pappans namn utan hans godkännande. Har du ens varit i kontakt med advokat och hört om dina möjligheter att ta bort pappans efternamn mot pappans vilja? Varför är det så viktigt för dig att barnet inte bär pappans namn? För mig är efternamn ändå bara en bagatell.

Var har jag skrivit att det är okej att göra som han gör? Du hittar på saker om mig. Jag konstaterar bara fakta.

Jag frågar om du har undersökt möjligheterna och har inte påstått att det absolut inte går.

Visst får du tycka att det är viktigt med efternamnet. Jag tror du lägger in mer i namnet än vad barnet gör. Saknaden blir inte mindre för att han har ett annat efternamn.

Varför väntar du inte att ta striden om efternamnet till senare`Det finns en risk att barnet kan bli arg för att du tagit bort den enda kopplingen som fanns till pappan. Att ta bort namnet gör inte sorgen mindre. Jag förstår hur du tänker men vill verkligen råda dig att avvakta några år.

Det där förstår jag helt och hållet. Samtidigt så förändrar ett namnbyte ingenting ens för sonen. Sorgen över att pappa inte finns i hans liv kommer att vara likadan, oavsett vilket namn han har. Självklart ångrar du inte sonen, det tror jag alla förstår. Finns det inget annat sätt för dig att få ett avslut och gå vidare utan att ändra sonens namn? Jag tänker bara att det kan vara bra att ha ett alternativ om det inte går igenom i Tingsrätten.