Tar mina barn skada?
Har sedan två år varit separerad från mina barns pappa. Inget umgänge har nånsin fungerat under denna tid. Vi har åtskilliga gånger varit till familjerätten för samarbetssamtal men inget verkar bita. I januari 2010 fick jag ensam vårdnad efter att jag ställt ett ultimatum mot pappan. Träffa barnen regelbundet och håll det som lovats eller skit i det och lev sitt liv. Han valde att ge mig vårdanden, hade inte räknat med det utan mer tänkt att det skulle kunnat fungera som en väckarklocka. Sedan dess har umgänget varit väldigt sporadiskt och på pappans ork och villkor. Det har lovats saker hit och dit som sedan \"glömts bort\" vilket har resulterat i 2 besvikna barn som jag varje gång fått tagit upp spillrorna efter.
Har ett nytt förhållande sedan lite mer än ett år tillbaka, vi lever ett stabilt liv med jobb osv. Väntar dessutom tillökning i slutet av oktober.
Tyvärr är det fortfarande alldeles för mycket problematik runt mitt ex. Han hör av sig när han slås av saknad efter barnen och tycker att nu ska jag träffa de och då ska vi stå redo varje gång.
Nu var det 5 månader sedan de sågs senast, min äldsta vägrar träffa sin biologiska pappa och är nöjd med hur hans liv är nu. Han vill inte ha någon förändring och en massa lovord igen.
senaste mötet hos FR dök exet/pappan inte ens upp varav jag blev sittande där själv med personerna vi skulle träffa. Kände mig allmänt blåst och bortdribblad. Det mötet var 3dje eller 4de som vi ksulle komma överens om umgänge...vilket aldrig hålls från hans sida.
När jag var med pappan till mina barn var det inte stablit. Han mådde länge dåligt och likaså jag pga att hans humör inte blev att leka med när han hade dåliga dagar.
Det gick ut över min äldsta många gånger och jag tror själv att mycket bottnar i hur det var förut som gör att äldsta inte vill träffa honom nu längre. Gick hos ett team för barn i 5 år och de öppnade ögonen på mig men inte pappan. De påpeka många gånger att han var på tok för sträng och dumstolt, att han enbart lärde sitt barn (hade bara äldsta då) förakt och att han kränkte honom illa. De kallade pappan vid ett tillfälle för rena gestapo...Jag var tvärtom, för mjäkig ibland men det var för att skydda mitt barn som jag såg inte mådde bra! Jag gick alltså in och tog all skit så barnet skulle slippa höra allt man kan tänka sig att man INTE säger till sitt barn.
Min fråga är efter denna KORTA förklaring:
Senast jag och minsta träffa pappan kände minsta inte ens igenom honom, han blev mest rädd och ville hem och sov väldigt oroligt flera nätter efter. Ropade att någon skulle ta honom osv 
Träffade honom på nationaldagen och efter det mötet och den reaktion som minsta gav blev jag rädd att låta pappan träffa minsta...
jag tror det skadar mer än gör nytta. Delvis pga hur minsta mådde efter mötet och delvis för att jag vet att pappan kommer försvinna några månader igen och sedan börjar allt om.
Gör jag fel som anser att det inte är läge för umgänge just nu? Jag vill helst vänta tills minsta själv pratar om det och undrar, vilket han inte gjort på väldigt länge nu...
Han har sin fadersgestalt här i min sambo som gör ALLT för mina barn. Han är tom beredd att adoptera de! Pappan skrev häromdagen i ilska (antar jag att det var) att jag fick fixa papper ang underhållet som han vägrar betala om han inte ska träffa de och adoptionspapper...blev väldigt paff må jag säga. Hade inte räknat med det öht, nånsin!
Det känns som intresset inte är äkta utan mer en släng av saknad och något annat konstigt, för denna gång.
Hur bör jag göra? Vad har jag för skyldigheter och rättigheter och framförallt:
Vad har BARNEN för rättigheter/skyldigheter? Mår de verkligen så dåligt av att inte träffa honom just nu?
Tacksam för svar. Tänkt kontakta advokat imorgon då jag känner att vi inte kommer kunna lösa detta utan riktig hjälp.
Barnen är 12 och 4 år.
