Jag är SÅ JÄVLA LESS på min unge (10 mån)!

Har bara läst TS. 

Jag har en snart 2-åring som är likadan som din och har så varit sen födseln. Han har alltid varit svår. Han var svår att amma och svår att söva. Han var/är lättväckt när han väl somnat, blir förbannad när man ska byta på honom. När han var bebis skrek han vid bad, nu skriker han om man inte tar av honom kläderna fort nog och skriker när man tar upp honom ur badet och ska torka honom. Han blir arg och skriker vid påklädning, likaså avklädning. Så fort något går honom imot, när man säger nej eller gränsar honom (och det är ju rätt ofta) får han ett utbrott och jag upplever att han är svår att göra nöjd vilket i sin tur lämnar en känsla av total otillräcklighet hos både mig och hans far. Och detta började alltså redan när han var spädis, ja redan på BB faktiskt, då vi upplevde att han var svår att hålla i för han vred och vände på huvudet och överkroppen.
Vi har tagit upp det med BM men allt är så normalt, så normalt. "Det går över" eller "En del barn är sådär", är vad vi fått höra.
 
Just nu antar jag att det är en del trots med i det hela-det här med att inte veta vad han vill och inte vill, vilja vara hos mamma ena stunden men nästa ensam, sen vara hos pappa, sen mamma och hej och hå vad han håller på H E L A tiden. 

Vet inte vad jag ville med detta mer än, jag förstår din frustration och ja, ibland har man god lust att annonsera ut ungarna på Blocket, GRATIS!   

TS: Jag glömde. Jag har faktiskt inte hört talas om att en unge skriker sådär jämt och ständigt som du tar upp i TS och som min snart 2-åring gör. Att småbarn skriker och trotsar är jag ju på det klara med (har ett äldre barn sen innan) men inte att dom skriker JÄMT. Skrik när han ska sitta till bords och äta, skrik när man ska torka av munnen och tvätta rent, skrik när man ska klä på, skrik när man ska sätta fast honom i bilbarnstolen, skrik när man ska sätta fast honom i vagnen, skrik när han ska sitta i kundvagnen, skrik när han ska sova, skrik när man inte vill bära honom, alltid detta eviga skrik. Det är ett under att jag inte fått tinnitus än men det är väl bara en tidsfråga.  

Ja det suger verkligen musten ur en 

Om det skulle vara något medicinskt fel, om barnet skulle ha ont någonstans, då skulle väl barnet skrika oavsett om han/hon befann sig i famnen eller knäet hos sina föräldrar, tänker jag. 

Fast inte om barnet har super, duper ont va?

Nej såklart inte. Men det känns som om man kan utesluta något medicinskt eftersom barnet blir nöjt och tystnar när det får sin vilja igenom, eller hur? D.v.s när det blir buret, får sitta i knäet, slipper bli avtorkad i ansiktet, slipper byta blöja osv. 

Jo så sant men läste du det jag skrev? Kan det helt enkelt inte bara var så att det finns barn som ÄR mer krävande och missnöjda än andra utan att det för den delen måste vara något fel på dom? 
I mitt fall går det ju att relatera skrikandet, surandet och utbrotten till de situationer då min son gränsas eller måste göra ngt han inte vill. När han var spädis vet jag inte. Han var bara svår och krånglig.  

Ja men exakt. Det här med att leka detektiv som någon skrev, det gör man ju per automatik. Tror det är få som bara sitter där som fån och rycker på axlarna åt det. Om inte annat så är skrikandet och gnällandet så tärande att det helt enkelt inte går att stå emot. Men vi provade fanimej ALLT oavsett om det gällde mat, sömn, närhet, leksaker, annan vagn osv men inget dög åt herren. Idag är det bättre på många områden, han är inte helt omöjlig, men han har ett j-a temperament och är väldigt aktiv. Emellanåt har det varit riktigt jobbigt och jag kom på oss med att trippa på tå för honom-allt för att han inte skulle skrika och bli arg. Vi begränsade vårt liv. Åkte aldrig ut tillsammans för det både började och slutade med skrik. Vad man än skulle göra ihop som familj så blev det förstört p.g.a hans skrikande och vi tappade lusten att hitta på ngt övt tillslut. Vi var så sönderstressade, irriterade och trötta. Sedan insåg jag att nej, det är fanimej inte ok, han måste ju kunna lära sig att ta motgångar/få motstånd och vi måste ju kunna leva normalt. Vi bad om avlastning (guld värt), hämtade nya krafter och nu kör vi "hårt mot hårt", dvs vi försöker leva och göra sådant som vi skulle göra oavsett om han var så arg eller inte utan att låta hans skrikande och utbrott förstöra. Men det är svårt och vi får ständigt påminna varandra om att inte stressa upp oss och ta över om den andre känner att "nä nu är det nog". Usch, det är verkligen skitjobbigt.