Jag är SÅ JÄVLA LESS på min unge (10 mån)!

Har bara läst dina svar i tråden TS

Jag tänker att ditt barn- precis som mitt, är en sk. High-need-baby
Jag hade aldrig ens hört om det förrän sonen var kring 8 månader, efter att jag skrivit av mig (ungefär som du ) på ett annat forum, och någon skrev om detta till mig.
Om du vill kan du läsa om "såna" barn här tex High-need-baby
Det står på engelska..
Men det finns lite att läsa om du googlar på den svenska översättningen överlevarbarn. (Lite finare på svenska än på engelska )
Men den sidan jag länkade till står det mest om detta.

Det är alltså ingen diagnos eller nånting, utan bara en förklaring till hur vissa barn är.

Jag tyckte det var så jobbigt att jag blev sjukskriven när sonen var kring 7 månader. Var sjukskriven nån-några månader, pratade då mycket med bvc-psykologen.
Hade jag haft jobb sen innan hade jag kanske gått tillbaka dit ett tag för att "slippa" vara hemma och må dåligt.
Prata med ditt BVC om du kan tänka dig att prata med någon.
Det hjälpte mig väldigt mycket att få prata med någon, hon fick ur mig så mycket, saker jag inte ens visste varför jag kände, och hjälpte mig att "komma tillbaka", må bättre och kunna vara hemma ensam med min son.

För jag kände precis som du. Jag blev så arg på honom och undrade vad fan som var fel på ungen.
Ingen jag kände hade haft det så jobbigt som jag. (Sen beror det lite på en själv, hur mycket man klarar av)
Tex Lady Dahmer (en stor bloggerska , kolla hennes blogg här: LadyDahmer ) har en dotter som nu är 3 (?) år, och hon var/är också en high-need, men hon klarade det mycket bättre än vad jag gjorde.

TS: Har du läst om high-need-baby?
För mig var det en lättnad på nåt sätt, att få liksom "svart på vitt" att det inte var jag som gjorde något fel som hade ett sånt här barn.

Jag vet att alla vill väl som säger: Det går över.
Många sa det till mig med.
Det blir bättre när barnet kan sitta. Det blir bättre när barnet kan krypa. Det blir bättre när barnet kan gå. Det blir bättre när barnet kan prata.
Hur exakt hjälper det en som mår så jävla dåligt nu.
Och alla barn är olika. För en kan det gå över vid 6 månader, medan en annan fortsätter tills den är 7 år.
Jag gav också upp hopet till slut att det skulle bli bättre.
Och det var nog det bästa jag gjort. Även om jag fortfarande tyckte det var jobbigt många gånger, så var det inte alls lika hemskt som innan jag läste om H-N-B, innan jag skrev med många (på sjalbarn, inte här!) och fick prata med bvc-psykologen.
Försökte acceptera att, såhär är han. Det blir inte bättre imorgon eller nästa vecka eller om ett halvår.

Fortfarande är han ett aktivt barn. 2 år och 2 månader nu. Men inte alls lika krävande.
Han sover fortfarande inte mycket, men bättre.
Från det att han var 1 månad tills det han var nästan 1 år så sov han högst 8-9 timmar per natt, men vaknade förstås minst tre gånger, oftast ca 5, ibland 10.
På dagen sov han 20 min åt gången. Aldrig mer. Han kunde inte somna eller sova om det var folk hemma, han sov eller somnade inte i vagn eller bil. Där skrek han bara, så vagnspromenader var inte att tänka på här heller.

Hade jag inte blivit sjukskriven, och istället varit hemma ensam med honom mycket längre, så tror jag att nån av oss hade blivit skadade psykiskt eller fysiskt. Så dåligt mådde jag att jag inte vågade vara ensam med honom.
Jag hade så hemska tankar. Det kanske sticker i era ögon att läsa, men så var det. Inget jag är stolt över, jag ångrade mig alltid alltid efteråt.
Även om jag var sjukskriven ett tag så var det ju inte helt perfekt efteråt, men bättre. Jag kände att jag kunde kontrollera mig.
Men vi gjorde så att min mamma var med honom en dag i veckan när hon slutat jobbet. Ibland fick han sova där men oftast kom hon hem med honom när han skulle sova.
Kändes sjukt att längta till varje torsdag då hon skulle ha honom. Men det fick mig att klara veckan bättre.

Svårt om man inte har någon.
Och jättejobbigt för dig som inte kan lita på pappan till barnet.

Jag trodde ju också på att bara jag hittar det där lilla problemet så kommer allt bli bra..
Jag ammade ju och var utan mjölkprodukter i 5 veckor, hjälpte inte ett dugg.
Men att jag provade det var för att han blev värre helt plötsligt.
Varje kväll så skreek och skreek han i flera timmar, ja emellanåt så gnällde han "bara".
Han började väl vid 21-22 och höll på till 3-4 varje kväll i några veckor, det var fan tortyr.
Och på det så vaknade han flera gånger per natt och ammade, samt vaknade tidigt, och som jag skrev tidigare, sov bara 20min åt gången på dagen, så jag hann aldrig ens vila.

Men min son var faktikst inte ens nöjd bara för att jag bar på honom.
Nej, jag skulle ha honom i famnen och kanske stå med honom i fönstret och kolla på bilarna och sånt, sitta med honom i famnen på golvet och leka med nåt (helst som lät) osv.
Hade han varit nöjd bara han fick vara i famnen hade jag satt honom i sjal eller (ergonomisk) sele!
Allt för att få tyst på honom.
Gå på stan hade jag nog aldrig gjort om inte min syster hade bott mitt i centrum.
Jag gick till stan när han hade somnat (ammades till sömns) la honom försiktigt i vagnen (detta är alltså när han var några månader) och gick till stan (som tog 10 min) hann vara 10 min på stan innan han vaknade, ibland kunde han ligga i vagnen en kvart eller nåt om han fick se mycket, sen kunde jag ha honom i famnen eller sjalen en kvart, sen kom alltid gallskriket. Då tystnade han inte förrän vi kommit in till nån (i detta fallet min syster).

Ibland chansade jag och gick till stan ändå, men fick då alltid gå hem med honom i sjalen eller vagnen, gallskrikandes, precis varenda sekund på vägen hem

TS:
Du skriver att det är en kurator du pratar med..
Är det pga detta som du börjat prata med kurator eller har du pratat innan?

Jag fick först prata med en kurator på/genom VC. Skit. Bara skit. Hjälpte mig inte ett dugg.
Pratade bara med henne för att bvc-psykologen var borta just då.
Men när jag fick prata med henne så kändes det oändligt mycket bättre.

Det är skillnad på psykolog och kurator.
Prata med din BVC!

Just bvc-psykologen finns ju där av en anledning, dom är ju inriktade på föräldrar som varken kurator eller annan psykolog är.

Och vi alla klarar ju olika mycket.

Jag kanske hade mått dåligt och tyckt det var jobbigt fastän jag hade ett "exemplariskt" barn som bara sov och var nöjd hela tiden.
Någon som har ett väldigt krävande barn kan ju må hur bra som helst.

Även om du eller du klarade av det, "bet ihop" så kanske inte en annan kan göra det.

Du skriver ju förresten att du inte vill använda sjal eller sele för att du inte vill bära över huvudtaget.

Men tyvärr(?) så tror jag inte att ditt barn kommer helt plötsligt kommer vara nöjd med att vara på golvet.
Det är inget du hade kunnat påverka fast du hade provat att inte bära från början.
Jag tror inte att ditt barn hade accepterat nåt annat.
Jag har ett high-need barn, jag vet många många som också har det, och dom vill bli burna.

Hur mycket du än kommer försöka så kommer din lilla älskling att vilja vara nära dig.
Så jag tycker istället att du ska acceptera barnet får den h*n är.
Sätt barnet i sele eller sjal på ryggen eller magen, det som känns bäst för dig, och låt barnet vara nöjd.
Det är inte lätt med dessa barn, men det bästa du kan göra är att accepteran.
Tog länge innan jag gjorde det, men när jag väl gjorde det (plus att jag pratade med bvc-psykolog en gång i veckan och skrev av mig på sjalbarn) så blev allt lite bättre.

Acceptera istället för att försöka hitta en mirakelmetod som ändå inte kommer funka.