Anonym (blom) skrev 2011-10-06 00:58:22 följande:
Ja då kan jag väl oroa mig här i tråden då, ingen annan kommer ändå förstå...
Jag har varit konstant orolig denna gång. Jag har fått göra en massa ultraljud pga blödningar och liknande och börjar känna mig som en hönsmamma även om de alltid sagt "kom in!". Men när man är där för sitt 5 ul så känns det dumt även om man blivit ombedd att ta taxi in så fort som möjligt och erbjudits ambulans (blödning). Någonstans tappar man tanken på att man faktiskt vet hur saker är. Nåväl så har det aldrig varit något fel och ingen vet något om blödningarna (flera små och en i någon storlek att tala om) och jag har alltid fått åka hem snart efteråt.
Men oron jag känner hela tiden den viftas alltid bort. Det här barnet har varit lugnt, mycket lugnare än sitt syskon. Det var en period där den rörde sig mycket, men generellt väldigt lugn. Och jag får alltid höra "det är ok bara du känner den och barn är olika".
Nu har den varit jätte lugn i två dagar. Men den rör sig ju. Den petar med foten ibland som för att säga hej, den rör lite på sig, men den känns slö.... Och nej inget jag gör påverkar den, men så har det alltid varit (jo datorn störde den ett tag om jag hade den på magen men numera verkar den van). Sist hade jag högt blodtyck, men inget som verkade störa bm (tydligen precis under när man ska bry sig enligt andra) och sf kurvan har gått ner. Eller nej, den har ju gått upp i cm mot innan men inte "nog" utan den har liksom fallit. Kombinationen gör mig orolig. Men som sagt.. jag känner ju barnet varje dag så jag har svårt att agera :/
Jag kan berätta det att min dotter var fruktansvärt lugn HELA graviditeten, jag tänkte på det varje dag och påpekade det för min bm varje gång jag träffade henne. "Det är normalt" fick jag ju självklart höra. Det som irriterade mig mest var att jag kände att "blir hon lugnare än så här så måste hon ju ha dött", jag kände att det kan omöjligt va mer stilla än så här. Helt fruktansvärt jobbigt. Mitt sf mått var enligt kurvan i början och planade ut/stod still mot slutet, också normalt, men också väldigt mentalt påfrestande. Mitt blodtryck låg på 135/75-80 igenom typ hela graviditeten.
Den dagen min dotter föddes hade jag på morgonen (innan jag visste att det var hennes födelsedag) fått en panikattack pga att jag var så orolig. Jag hade vaknat flera gånger under den natten och trott att hon var död.
Vi skulle till bm dagen därpå och då hade jag tänkt att kräva ett ultraljud, för då stod jag inte ut längre.
Som tur var så föddes hon istället
Inga problem alls, varken hos henne eller mig. Hon vägde dock bara 3,2 kg ungefär, i vecka 39+1.
Jag förstår precis dina tankar, det är så jobbigt att veta att bebisen lever, men att den inte verkar frisk typ.
Det är bara du och din magkänsla som kan bestämma vad du vill göra.
Jag hoppas bebisen föds snart!
Och ett tips, du vet väl om att din sambo kan höra bebisens hjärtljud va? Det var nåt som lugnade mig iallafall
