stickan12

Äldre 28 Jun 10:57

174 svar

Min dotter dog i magen två dagar före BF

Det här är min historia och jag skriver den här för jag vill att andra som är i slutet av sin graviditet ska få en annan chans att få behålla sitt barn än jag fick. Jag är ledsen om det gör er oroliga och jag förstår att man inte vill tänka tanken, det ville inte jag, det vill ingen. Men jag önskar så att jag hade gjort det och därför skriver jag det här.

Idag skulle vår dotter ha blivit två månader gammal. Det är en underbar ålder, det vet alla som ha fått barn. De börjar upptäcka världen, fixera blicken, le. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag fick uppleva min lilla tjej i stället för att sitta här och gråta.

Vår dotter var under hela graviditeten lugn i magen, det var det som jag trodde i allafall, och tror fortfarande eftersom jag inte tror att hon mådde dåligt hela tiden. Vi visste på ett tidigt stadium att det var en flicka och eftersom som jag har en vild pojke på tre år som också var en vildning redan i magen så alla sa till mig "åh, då blir det en lugnt tjej, vad mysigt!"

När jag yttrade min oro över att jag tyckte att hon rörde sig lite så sa alla, oavsett om det var sambon, kompisar eller barnmorskan samma sak: "alla barn är olika, vissa är lugna andra är vilda". I sin iver att lugna mig var det många som berättade att de hade haft lugna barn i magen som de ibland inte hade känt alls. Jag trodde på vad alla sa till mig, "det är normalt, hon är lugn, tjejer är lugnare, de rör sig mindre i slutet av graviditeten". Det var förmodligen snarare så att min pojke var ovanligt aktiv tänkte jag tillslut. (det är han fortfarande så det kändes inte konstigt)

Min barnmorska försäkrade mig om samma sak, trots att jag varje gång sa att "hon vickar på tårna två ggr om dagen, är det normalt?" Det är helt normalt försäkrade hon, så länge hon förljer samma mönster. Så jag försökte förtränga min oro, man vill inte vara en nojig mamma. Alla värden var bra, jag röker inte, dricker inte, är inte överviktig eller överdrivet gammal (36). Med andra ord ingen riskpatient och avfärdades därmed som lite normalt orolig bara.

Min flicka var 10 % större än genomsnittet vid v 32 UL och var beräknad att väga 3800 g vid födseln. Då låg hon i övre kanten av kurvan och sedan gick hon ner. Min barnmorska hävdade att "det kan se ut så här - som en liten trappa på kurvan". När hon kom ut vid fullgången tid vägde hon bara 2980 g och var 52 cm lång. I efterhand har jag fått reda på att om man har tre likadana magmått i rad så blir man inskickad till KK för extra tillväxt UL. Jag hade två likadana och en som slog på 1 cm... Och ni vet hur godtyckliga mätningarna är med måttbanden. Ännu en anledning till att jag aldrig kommer att förlåta min barnmorska.

Den 26 april var jag på rutinkontroll (den sista) hos BM. Allt såg bra ut enligt henne, även om hon när jag frågade erkände att hon nog var lite mindre än 3800 g. När hon lyssnade på hjärtljuden med dopplern så tyckte jag att de lät svagare än vanligt, men de låg på 140 slag i minuter (helt normalt) så barnmorskan sa att det kan ha berott på att hon sov, eller på hur hon träffar med dopplern. Jag köpte det. I efterhand har jag fått reda på att om man tycker att hjärtljuden är svaga så kan man kolla igen om 6 minuter för att försäkra sig om att allt är bra. Det gjorde hon inte.

På eftermiddagen samma dag sprang jag runt och fixade det sista som skulle handlas till bebisen, kläder, en ny kamera till förlossningen... på kvällen grillade vi och jag kände mig ganska pigg. När jag gick och la mig så tänkte jag på att jag inte hade känt henne röra sig på kvällen (vilken brukade vara tiden då hon vickade på tårna) men jag hade ju hört hennes hjärtljud på morgonen, så trots att det inte kändes bra så somnade jag. Sov dock oroligt och gick upp kl 5 och försökte få i gång henne, drack kallt vatten, duschade kallt, buffade... inget hjälpte. Jag trodde fortfarande att jag oroade mig i onödan, BM hade ju lovat mig att allt var bra. Men vi tog sonen till dagis och sen åkte vi in till KK. Ångesten och skräcken och overklighetskänslan när de inte hittar några hjärtljud är obeskrivlig och jag återupplever det ögonblicket gång på gång. Och det kommer jag nog alltid att göra.

Vår lilla dotter föddes dagen efter, vackrast i världen, helt perfekt, otroligt efterlängtad, älskad och saknad.

För någon dag sedan rapporterade P1 på radion om att det behövs med forskning kring varför barn dör i magen, oftast i slutet av graviditeten men att det kanske går att få ner dödstalen med 30%. Varje veckan dör nio barn i Sverige i magen. Cirka 450 fall per år. Det är tio gånger vanligare än vanlig spädbarnsdöd. Varför ingår det inte i föräldrautbildningen? Varför görs inga sena UL? Varför betonas inte fosterrörelser som något - där inte allt är normalt? Titta på länken till spädbarnsfondens hemsida och lär dig räkna fosterrörelser!

Som sagt, jag vill inte oroa någon, men jag önskar önskar av hela mitt hjärta att det där programmet på P1 hade gått två månader tidigare eller att någon hade berättat det här för mig. Att någon hade uppmuntrat mig att ta det på allvar. Att jag hade litat på min känsla, att jag hade vågat ta in det och stått på mig. Att inte alla bara hade gått in för att lugna mig. För då tror jag att jag hade haft min flicka här i dag. Jag kan inte vara säker, för man vet inte exakt vad hon dog av men moderkakan hade en akut inflammation så hon fick förmodligen syrebrist. Hon hade behövt komma ut tidigare. Jag hade en dålig känsla, men ingen hörsammade den och jag själv slog bort den. Ända tills jag var säker på att något var fel och då var det försent. Skillnanden mellan att röra sig lite och att röra sig ännu lite mindre är omöjlig att avgöra och reagera på. Då reagerar man inte förrän hon är helt stilla och det är för sent.

http://www.spadbarnsfonden.se/Page.asp?PageId=449

Här är länken till radioinslaget också

http://www.spadbarnsfonden.se/News.asp?NewsId=324

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-07-16 11:25
Idag på DN-debatt och TV4-morgon. Varför gick inte detta ut för tre månder sedan? Då hade jag kanske stått på mig.

www.dn.se/debatt/ett-av-tre-dodfodda-barn-skulle-ha-kunnat-raddasv

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-07-17 19:58
Äntligen! Socialstyrelsen öppnar för att ändra sina rekommendationer för fosterrörelser. Se inslaget på TV4.

www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna&videoid=1797016

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-09-19 09:53
STÖD VÅRT UPPROP! Nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser kan rädda liv på www.facebook.com/fosterrorelser

stickan12

Äldre 1 Jul 12:38

#81

Bullan1978 skrev 2011-06-30 00:56:14 följande:

Jag var inne idag till förlossningen och kontrollerade min bebis. Jag hade sökt kontakt med den hela morgonen utan att känna rörelser mer än hicka vid ett tillfälle. Kontrasten mellan hur det har varit och hur det var nu var så stor.

Allt var bra!

Doktorn sa att jag gjorde helt rätt i att komma in och kontrollera läget med min bebis. Att jag borde kommit in tidigare t.o.m. om jag känt oro under längre tid som jag ju gjort. Doktorn sa att man ska reagera och agera i tid så att det plötsligt inte är försent. Hon uppmuntrade mig att återkomma om jag upplevde att rörelserna förändrades igen.

När jag kom hem var det som om bebisen slog upp ett tält i magen. Så typiskt men så skönt

Ville bara följa upp mina tidigare inlägg och dela med mig jag också.

Kram TS

Skönt att allt var bra. Men bra att du åkte in. Kram!

stickan12

Äldre 2 Jul 16:11

#82

Moderatorn har flyttat tråden till förlorat barn i stället för gravid. "den passar bättre här". Så urbota dumt. Man ska inte läsa något obehagligt som gravid antar jag och så fortsätter vi blint lugna varandra. Blir så arg

Bullan1978

Äldre 2 Jul 19:06

#83

stickan12 skrev 2011-07-02 16:11:39 följande:

Moderatorn har flyttat tråden till förlorat barn i stället för gravid. "den passar bättre här". Så urbota dumt. Man ska inte läsa något obehagligt som gravid antar jag och så fortsätter vi blint lugna varandra. Blir så arg

Ja, det är faktiskt väldigt dumt.

Visst, man är hormonell och extra orolig som gravid. Men för den delen ska man ju inte gå och tro att "sånt där hemskt drabbar andra men inte mig" och därmed kanske inte vara tillräckligt lyhörd inför varningssignalerna. Gravida måste ju ha vetskapen om att detta kan drabba dem och finns det en liten risk så ska man ju vara observant på den och förebygga att inget går snett.

Jag tvekade ärligt talat om jag skulle läsa din tråd från start eftersom jag visste att det skulle vara smärtsamt och övervägde om jag behövde känna mer oro än jag redan kände. Men jag läste tråden och det skapade inte någonting i mig som inte redan fanns utan gjorde mig snarare mer säker på att det var rätt val att undersöka läget någon dag efter ditt inlägg.

Jag har ärligt talat valt bort att gå in på "förlorat barn"-forumet av den anledningen att jag inte velat "ta på" den sorg som andra går igenom när jag själv ska känna förväntan och glädje inför mitt kommande barn. Men din tråd är ju en uppmaning till alla gravida att vara observant och agera i förebyggande syfte. Det är en tråd alla borde läsa och inte gå på det vanliga "tugget" om att barnet har mindre utrymme att röra sig på mot slutet eller att den samlar energi inför förlossningen och därför är mer stilla. Man bör ju känna rörelser ända in i förlossningen.

Återigen. Tack för att du delade med dig! Det hjälpte mig!

stickan12

Äldre 4 Jul 22:46

#84

Bullan1978 skrev 2011-07-02 19:06:19 följande:

Ja, det är faktiskt väldigt dumt.

Visst, man är hormonell och extra orolig som gravid. Men för den delen ska man ju inte gå och tro att "sånt där hemskt drabbar andra men inte mig" och därmed kanske inte vara tillräckligt lyhörd inför varningssignalerna. Gravida måste ju ha vetskapen om att detta kan drabba dem och finns det en liten risk så ska man ju vara observant på den och förebygga att inget går snett.

Jag tvekade ärligt talat om jag skulle läsa din tråd från start eftersom jag visste att det skulle vara smärtsamt och övervägde om jag behövde känna mer oro än jag redan kände. Men jag läste tråden och det skapade inte någonting i mig som inte redan fanns utan gjorde mig snarare mer säker på att det var rätt val att undersöka läget någon dag efter ditt inlägg.

Jag har ärligt talat valt bort att gå in på "förlorat barn"-forumet av den anledningen att jag inte velat "ta på" den sorg som andra går igenom när jag själv ska känna förväntan och glädje inför mitt kommande barn. Men din tråd är ju en uppmaning till alla gravida att vara observant och agera i förebyggande syfte. Det är en tråd alla borde läsa och inte gå på det vanliga "tugget" om att barnet har mindre utrymme att röra sig på mot slutet eller att den samlar energi inför förlossningen och därför är mer stilla. Man bör ju känna rörelser ända in i förlossningen.

Återigen. Tack för att du delade med dig! Det hjälpte mig!

Ullan 78, jag förstår precis vad du menar. Blev själv jätteprovocerad av berättelsen om kvinnan som fick föda sitt döda barn i boken "av föda" av gudrun abascal, min "bibel" som jag har läst inför födseln av båda våra barn. Tyckte att det var onödigt att behöva oroas och känna den smärtan som det innebär att ta del av en sån berättelse som jag nu tyvärr delar. Jag har också undvikit att läsa på änglaforum och dylikt av samma orsak. Jag kan fortfarande tycka att det är en sund inställning delvis, man ska inte frossa i alla olyckliga historier, det är inte nyttigt heller.

MEN jag tycker att det saknas information om vad man kan göra för att påverka och informera sig. Om man tex ska ha ett kapitel i sin bok om upplevelsen att föda sitt döda barn så borde det ha funnits ett om fosterrörelser och om normal tillväxt så att man får reda på det man själv kan göra för att undvika situationen i möjligaste mån. Man kan inte bara lita på att barnmorskan ska göra sitt jobb tyvärr. Och ännu sorgligare - i de allra flesta fall hade man nog inte kunnat undvika det som skedde, men då vet man i allafall att man gjorde det man kunde och behöver inte grubbla över det (vilket man nog gör ändå iofs)..

Tack för att du lyssnade och jag är glad att det betydde något för dig. Vill så gärna att min dotters död inte ska ha varit helt meningslös utan att den kan ändra världen lite lite till det bättre. (och det har den gjort för oss som fick uppleva henne, men hennes död kommer alltid vara helt meningslös)

Lycka till igen!
Kram

Anonym (en kluven vän)

Äldre 5 Jul 20:28

#85

Jag beklagar sorgen! Ingen ska behöva uppleva det ni fått gå igenom. :(

Jag har en vän som också förlorade sitt barn i magen nära bf. Bara ett par månader tidigare föddes min dotter.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till min vän när jag har min dotter med mig. Hur upplever du det om/när du har bebisar i närheten av dig?
Jag försöker att träffas utan min dotter med mig just för att det var så nära i ålder och det har gått så kort tid sedan hon förlorade sitt barn och jag vill inte att det ska bli för jobbigt med henne om jag har min dotter med mig.
Jag finns gärna där för min vän och lyssnar och pratar och stöttar så gott jag kan men jag vill inte göra det ännu värre. Jag förstår att det inte kan vara så i all evighet, men just nu är jag kluven på hur jag ska göra och har därför inte min dotter med mig alla gånger. Har du några tips eller råd på hur jag ska bemöta min vän på bästa sätt?
Jag har frågat henne men inte fått något bra (ärligt?) svar och jag har aldrig varit i en sits där någon förlorat sitt barn tidigare.

stickan12

Äldre 5 Jul 22:26

#86

Anonym (en kluven vän) skrev 2011-07-05 20:28:14 följande:

Jag beklagar sorgen! Ingen ska behöva uppleva det ni fått gå igenom. :(

Jag har en vän som också förlorade sitt barn i magen nära bf. Bara ett par månader tidigare föddes min dotter.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till min vän när jag har min dotter med mig. Hur upplever du det om/när du har bebisar i närheten av dig?
Jag försöker att träffas utan min dotter med mig just för att det var så nära i ålder och det har gått så kort tid sedan hon förlorade sitt barn och jag vill inte att det ska bli för jobbigt med henne om jag har min dotter med mig.
Jag finns gärna där för min vän och lyssnar och pratar och stöttar så gott jag kan men jag vill inte göra det ännu värre. Jag förstår att det inte kan vara så i all evighet, men just nu är jag kluven på hur jag ska göra och har därför inte min dotter med mig alla gånger. Har du några tips eller råd på hur jag ska bemöta min vän på bästa sätt?
Jag har frågat henne men inte fått något bra (ärligt?) svar och jag har aldrig varit i en sits där någon förlorat sitt barn tidigare.

Hej kluven vän,
min bästa vän fick barn tre veckor efter att jag förlorade min dotter. Hon fick också en flicka och det skar i hjärtat på mig när hon berättade det. Jag har nu träffat min vän och hennes dotter två gånger och trots att det gör ont så ont så känns det bra att se henne. Det blev lättare efter att jag hade träffat henne första gången och fått se att hon inte alls var lik min dotter, det var inte min bebis som låg där. Jag tror alltid att jag kommer känna en viss sorg i hjärtat när jag träffar lilla loppan, de skulle varit lika gamla, bästisar livet ut men jag tror också alltid att jag kommer att älska henne lite extra mycket. Hon är lite "min" också..

De här första gångerna när vi har setts tillsammans har vi tajmat det med att loppan sover så jag har kunnat närma mig henne försikigt och kika i vagnen under en promenad. Tror inte att jag hade fixat att vara med vid amning och för intensivt gullande just nu. Detta förstår min vän fullt ut och vi har haft en mycket öppen dialog om att det är svårt för mig att träffa dem. Jag skulle gärna träffa henne utan loppan ibland när det blir möjligt så jag tror att du gör helt rätt i att göra det ibland om du kan. Det viktiga tror jag är att du låter henne bestämma hur mycket hon orkar träffa dig och ditt barn och att du kanske inte pratar alltför mycket om din bebis när ni pratar utan att du fokuserar på hur hon mår. Så här känner jag inför min vän och hennes bebis, hoppas att det kan vara till någon hjälp. Du verkar vara en fin och inkännande vän tycker jag så det går nog bra.

BenZaa

Äldre 5 Jul 22:35

#87

Beklagar sorgen! Så hemskt!
Vad starkt av dig att dela med dig av din historia.
Kram

apanssonsmamma

Äldre 11 Jul 19:52

#88

En jättestor kram till dig.
Min mamma förlorade min bror i slutet på graviditeten, min förra svägerska förlorade sin dotter en vecka innan BF..
Det ska inte behöva hända någon..

Förklarligt är det min största rädsla eftersom det varit så nära mig, två gånger.
Jag oroar mig hela tiden, buffar o har mig.
Som tur är är den här lilla donnan livlig, skulle märka på en gång om hon var med "loj" en dag.

Det är jättefint av dig att skriva ett sånt här inlägg och upplysa folk.
Jag tror som sagt som du skriver, att det pratas för lite om det "tabubelagda" som faktiskt händer föräldrar under en graviditet ibland..
Folk är inte medvetna.

Jättestarkt att skriva av dig här.

STOR KRAM.

kakan.se

Anonym

Äldre 11 Jul 20:10

#89

Hej!

Beklagar det som hänt dig och fruktansvärt att nåt sådant ska behöva hända!
Så typiskt med sjukvården här i sverige, man ska behöva va läkarkunning själv!

O detta är ytterligare ett bevis på att man alltid ska lite på vad man känner!

Starkt av dej att dela med dej av din historia och hoppas den kommer hjälpa många!

Kramar

MammaJ2011

Äldre 11 Jul 22:40

#90

Beklagar att detta behövde hända er... Och tack för att du tar dig tid att berätta din historia.
Om den så hjälper ett barn att överleva så är den värt allt i världen!
Det är så fruktansvärt synd att alla har så olika bm, våran bm frågade varje gång hur bebisen rört sig och sa alltid när vi skulle gå att bebisens rörelser är tecknet till oss att han mår bra! Minsta lilla ändring och man ska kolla upp det.. En dag kände jag också minskning av rörelser, min lilla galning där inne var helt stilla.
Men både jag och sambo puttade på magen, jag drack iskallt vatten och vi förde massa liv, till slut sparkade han tillbaka! Den rädslan man får är en rädsla man inte vill uppleva!
Önskar dig all lycka och sänder många tankar till er som måste genomgå det här..

Älskade lillplutt BF 23/3 -11

Min dotter dog i magen två dagar före BF

INNEHÅLL