Vanligt, mammor säger elaka saker?

Din mamma låter dum i huvudet på riktigt.

Säg till henne att hålla käften.

Min mamma pratar inte så men om hon gjorde det skulle jag inte
umgås med henne.
Fy fan vad respektlöst och kräkande.

Hon verkar ha nån slags komplex när det gäller dig. Tala om för henne nästa gång att om hon inte har nåt snällt och säga så kan hon vara tyst och att du faktiskt inte MÅSTE umgås med henne om hon ska vara elak hela tiden.

Du behöver sannerligen inte den sorts hjälp hon erbjuder...

Eller ge tillbaka med samma mynt (eller förekom henne nästa gång). Varje gång hon säger nåt avbryter du henne och säger nåt elakt om hennes vikt, kläder osv, samma som hon säger till dig. Precis innan ni skiljs åt så frågar du henne vad hon tycker om dina kommentarer om henne och talar om för henne att det är precis vad du får höra varje gång. Förhoppningsvis går det upp ett ljus om att kommentarerna inte är ok.

Nej, det är inte ett normalt beteende.

Ser jag till de jag träffar via mitt jobb (psyk) samt till vänner så verkar det fenomenet inte vara direkt ovanligt och ofta har det förekommit redan i unga år att föräldern/föräldrarna klagat och pikat barnet om tex vikt. Inte heller verkar det vara ovanligt att det kan gälla ett barn men inte de andra...

Tycker det är rent sorgligt och förjävligt...

Hur gamal är du? Kanske dags att bryta kontakten med din mor åtminstonde tillfälligt? Gör klart att hon inte har rät att säga så, bli arg på henne och sätt gränser emot henne. 

Hon ger de värsta sortens förolämpningar, de som börjar med en komplimang men sedan trycker ner en i skosulorna.
De som lyfter och sedan krossar.

Ge tillbaka med samma sak så att hon fattar vad hon håller på med.

I bästa fall har hon fastnat i ett dåligt mönster och slutar när hon fattar.
I värsta fall är hon dum i huvudet och då finns det nog inte mycket att göra.

Nej det är inte normalt. Jag tror tyvärr att det är vanligare att man tror. Har sluppit se och uppleva sånt i min närhet men har ytliga bekanta vars mammor och pappor varit och fortfarande är riktigt stygga.

Låter som min sk mamma som jag numera har brytit kontakten med,ångrar det inte...

Enstaka sådana kommentarer kan vara i (missriktad) välmening, men ständiga kommentarer av det slaget, tyder på att man har något fel i huvudet, faktiskt. Eller enorma problem med sig själv.

Min gissning är TS, att din mamma "projicerar" sin egen ångest och dåliga självförtroende på dig. Även om hon bara hade vägt 50 kg och varit smal som en vidja, hade det inte varit OK att säga som hon gör till dig. Men nu tror jag att det snarare handlar om någon slags avundsjuka. 

Skulle kunna vara ett drag av narccissism, läs här: http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Känner du igen din mamma i flera av punkterna så ha så lite att göra med henne som möjligt i fortsättningen innan du börjar tro på det hon säger.

Jag har kört med det, säger jag att jag tar illa vid mig så försöker hon bara få det att låta som att dte är för min skull. När jag säger att hon är överviktig så kommer det bara ursäkter om att hon såg bättre ut än mig när hon var i min ålder. Och det är mitt fel att hon är överviktig, med de första två barnen så kom hon tillbaka till sin vanliga vikt,men efter mig så stanna allt kvar. Säger jag att hennes tunika också är ful, då får jag bara hör att jag inte har någon smak för att hennes tunika är från en butik, och kostar x antal tusen kronor.

Jag umgås inte frivilligt med henne, hon kommer till mitt jobb elelr till mitt hem oanmäld.

Nej, det är inte normalt. Däremot är det ett enkelt sätt för mammor att se till att deras barn växer upp med dålig självkänsla, tyvärr.

Framför allt är det vanligare än man tror med föräldrar som verkar lida brist på empati (t ex har narcissistiska drag) som någon nämnde. Inte föräldrar som "bara" är klumpiga eller har brister som alla andra, eller har en delvis annan syn på saker för att de tillhör en annan generation. Inte heller föräldrar som är uppenbart olämpliga (våldsamma, kriminella, tunga missbrukare etc). Utan ett subtilt mellanskikt - ofta handlar det om en oförmåga att ge barnen kärlek och uppskattning, kanske för att man själv inte har fått det under uppväxten, alternativt har någon störning). Man säger eller gör "elaka" saker och förstår inte att andra blir sårade, eftersom man helt eller delvis saknar förmåga att sätta sig in i andras känslor. Och då är man egentligen inte lämplig som förälder, eftersom (villkorslös) kärlek är något alla barn behöver, känslokyla är det värsta som kan drabba ett barn. 

Läs mitt inlägg #13. Tyvärr låter det som om din mamma kan tillhöra det där "mellanskiktet", som inte är uppenbart olämplig men som inte heller har den förmåga som krävs för att bemöta sitt barn rätt, samt verkar oerhört självupptagen. (Eller bitter?)

När ni nämner självkännslan så är det kontigt, för hon brukade säga i tonåren att jag och min syster är så vackra. Så vacckra små näsor, fylliga läppar och stora blå ögon till vårat tjocka lokciga hår. Och nästan fanatiskt avgudade oss, för att sedan vända på det att jag måste ta hand om min hy så att jag inte får finnar, smörja händerna så att dom inte blir nariga osv. Men sen kröp det fram pikar, att ögonbrynen inte var symetriska, vikten var för hög, klädseln inte var rätt osv.

Min mamma är likadan, om inte värre. När jag födde min första son och var överlycklig, kom hon över och hälsade på. Hon frågade hur han var och när jag sa att han var jättesnäll, gråter nästan aldrig och sover hela natten redan från första dygnet sa hon "det förtjänar inte du"??? Varför inte då??
Hon har bara blivit värre med åren och på något sätt mår hon bättre av att få mig att må sämre. Först nu 36år gammal insåg jag att jag inte behöver stå ut med henne och hennes energitömmande närvaro. Jag har brytit med henne helt och mår underbart! Tack och lov har jag underbara svärföräldrar som kompenserar för det jag aldrig fått av min mor!

Bra länk!

Till TS:

Föräldrar kan även bete sig illa för att de är trötta, bittra eller känner sig misslyckade. Eller för att de har egna problem, som de "tar ut" på barnen.

I sådana fall, finns dock möjlighet till bättring och att rädda relationen - om föräldern kommer till insikt och / eller själv mår bättre.

En person med starka narcissistiska eller psykopatiska drag, saknar däremot självinsikt. Det ENDA man kan göra i en sådan situation - om beteendet inte blir bättre - är att klippa barnen helt. Ibland funkar "ha så lite kontakt som möjligt", men handlar det om en regelrätt narcissist eller dylikt, finns risken alltid att de lyckas tvinga, hota eller manipulera sig tillbaka. Ger du dem lillfingret, tar de hela handen. En sådan person blir aldrig frisk, kommer aldrig till insikt etc. Det enda råd psykologer, terapeuter mm har, är att bryta kontakten för att skona sig själv och sina nära. Samt att helt ge upp tankarna på att försöka "förändra" personen, eller "få h*n att förstå".
 

Jag kanske är elak, men din mamma blir äldre och hur ofta ser man äldre människor bli snyggare. Skit i henne och sträck på dig och var stolt över den du är.

Instämmer helt i detta! Jag sa upp kontakten helt på inrådan från psykolog och har inte ångrat det en dag sen dess.