En positiv förlossningsberättelse
När jag var gravid läste jag förlossningsberättelser här på FL i massor. Bilden jag fick var att det skulle göra så ont att jag ville dö, det skulle komma en häxa till BM och köra över mig fullständigt, jag skulle inte kunna sitta på flera veckor och mina bröstvårtor skulle mest troligt trilla av i försöken att amma. Dessutom skulle bebisen aldrig sova och jag skulle gå under av trötthet. Kanske lite överdrivet, men jag tror många kan känna igen sig. Jag borde nog inte ha läst så många förlossningsberättelser men jag hade svårt att låta bli.
Som motvikt till alla dessa skräckhistorier vill jag berätta om min förlossning. Det är på intet sätt skryt, jag vet att alla förlossningar är olika. För mig hade det dock kännts skönt att läsa några enbart positiva berättelser också. Så här kommer min:
_______________________________________________
Sent på söndag kväll när jag gått en vecka över tiden började jag känna att något var annorlunda. Svårt att sätta fingret på vad, det var bara en känsla jag fick. Vi tog en lång (i alla fall lång för någon i vecka 41) promenad på kvällen, och känslan tilltog. Min man gick och la sig men jag kunde inte sova. Jag satt vaken till 2. Lite molande ont hade jag, men mest var jag förväntansfull. När jag väl somnat vaknade jag till då och då och hade mer ont. Vid kl 5 insåg jag att det nog var värkar. De kom kanske var tionde minut. En timme senare vaknade min man och jag berättade att jag hade värkar. Vi ringde förlossningen som sa att det nog var på gång men att det kunde ta ett bra tag ännu. Jag skulle återkomma senare. Min man åkte efter viss tvekan till ett viktigt möte på jobbet.
Jag tog en lång varm dusch, och värkarna avtog under tiden. När jag klivit ur duschen kom de dock tillbaks och var starkare. Hela förmiddagen klockade jag värkar, de blev tätare och lite längre hela tiden. Det var fortfarande hanterbart, som en mycket kraftig mensvärk ungefär. Vid lunch ringde jag hem min man igen. Han var nog nervösare än jag. Fram på eftermiddagen började värkarna göra så ont att jag var tvungen att andas igenom dem. Jag fick en humördipp, tänkte att det är säkert bara förvärkar och hur ska jag klara förlossningen när förvärkarna gör så här ont. Grät lite en stund, men min man var resonlig och vi kom fram till att ringa förlossningen igen var en bra ide.
Vi ringde igen, och de sa att jag var välkommen in på en kontroll. Vi åkte så fort vi hunnit packa klart väskan. Vi kom in vid 18, och då var jag öppen 4 cm. Underbart! Det skulle bli förlossning nu! Jag blev glad igen när jag insåg att det faktiskt var på riktigt. Vi åt middag och sedan blev vi inskrivna på förlossningen. Den första barnmorskan hann vi knappt träffa, vi kom strax innan skiftbytet. Sedan kom en helt fantastisk BM och en lika underbar uska. De var proffesionella men samtidigt mycket vänliga och humana.
Jag ville testa ett tag utan smärtlindring, vilket de uppmuntrade. Det fungerade då väldigt bra att bara andas. Jag gick runt en del och satt på en pilatesboll. Vid nästa koll visade det sig att jag öppnade mig lite långsamt, så de tog vattnet. Efter det ökade värkarna ordentligt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont. Jag satt på bollen och andades för allt jag var värd. Testade lustgas men mådde illa av den. Efter en timme av nästan konstant värk bad jag om EDA, vilket jag fick nästan omedelbart. Åh underbara EDA! Smärtan var som bortblåst. Jag kände inget alls och fick sova en stund till och med, vilket behövdes eftersom jag nästan inte sovit natten innan.
Allt fortlöpte helt (bokstavligen) smärtfritt och kl 7 kom ny BM och uska, också helt underbara. Jag var då helt öppen men bebisen skulle ner en bit till. Nu fick jag inte mer EDA för att inte ta bort krystreflexen. Ett tag fick jag väldigt ont långt ner i ryggen. Det var ok när jag satt eller stod, men när jag låg ner för undersökning gjorde det väldigt ont.
Kl 8 ungefär ville jag krysta. Tog i lite försiktigt i början. Jag valde att ligga i gynställning, det kändes bäst. BM skrattade och sa att jag förstörde statistiken, de uppmuntrar till mer upprätta positioner. Jag började ta i mer och BM sa att hon sällan sett en förstföderska med så bra krystreflex och som inte behövde vägledning. Hon stod och tittade och bad mig göra vad som kändes bra. Detta skede gjorde inte ont alls. Det kan inte ens jämföras med öppningsvärkarna.
Efter drygt 30 minuters krystande föddes min dotter. Jag fick upp henne på bröstet och lyckan var total. De kollade snabbt att hon var ok, sedan lämnade de oss och ställde sig vid dörren in till rummet och lät oss bekanta oss med vår dotter helt ifred en stund. Efter 20 minuter eller så hade navelsträngen slutat pulsera och min man fick klippa den. Moderkakan kom ut utan problem, jag krystade lite lätt och de drog lite i navelsträngen. Den kom ut helt utan smärta.
Jag fick sammandragande medel för att inte blöda så mycket, och sedan syddes några stygn. Jag var livrädd för det innan, hade läst att det gör vansinnigt ont. BM testade utan bedövning och bad mig säga till om jag ville att hon skulle sluta. Det kändes nästan inte alls. Hon sydde några invändiga stygn och några utvändiga, och jag kände nästan inget alls. Under tiden tog min dotter bröstet första gången.
Jag hade väldigt lite problem efter förlossningen. Jag kunde kissa, och efter bara någon timme satt jag på en vanlig stol. Öm var jag såklart, men inte alls farligt. Svullnaden och ömheten la sig på 4-5 dagar och stygnen stramade lite i ett par veckor. Efter tre veckor kände jag mig som vanligt i underlivet. Eftervården på patienthotellet var också bra. Det var trevliga och respektfulla barnmorskor där med. Efter två dygn åkte vi hem.
Amningen fungerade felfritt från start. Min dotter sög med rätt grepp från första början. Det gjorde aldrig ont, och produktionen kom igång som den skulle. Brösten gjorde ont när mjölken rann till på 3-4 dagen, men det gick över på någon dag. Dottern har sovit på nätterna nästan hela tiden, förutom en eller två matningar på natten. Jag liggammar henne då, och vi sover nästan igenom det båda två. De gånger jag varit trött är det för att jag gått och lagt mig för sent av andra anledningar.
Min underbara flicka är nu 3 månader gammal. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag älskade att föda barn. Det var en otroligt häftig upplevelse. Vore det inte för att jag hatade hela graviditeten skulle jag gärna föda massor av barn. Jag skrek inte en enda gång, jag sa inte ett fult ord och ville aldrig ge upp. Jag ser tillbaks på förlossningen som en otroligt positiv upplevelse på alla plan. Om jag kunde göra om den skulle jag ändå inte ändra på något alls.
