Forum Gravid Tredje trimestern
  • Lindatmw
    Lindat­mw
    13 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Graviditetsdepression - förlossningsdepression - depression

    Detta är vårt tredje barn och någonting har hänt denna gång som tack och lov aldrig hänt mig tidigare. Jag har fått en ordentlig graviditetsdepression. Jag ska ärligt säga att det inte var något jag överhuvudtaget tänkte på att det fanns innan jag själv satt i den båten.

    Min depression är inte bara att vara "deppig" det är somliga dagar som att verkligen ligga med huvudet under vattnet och inte komma upp, hur man än försöker. Tillhörande för mig så får jag också ångest och panikångest. Min ångest kommer ifrån stark oro att något skall hända mina barn, men jag har via psykologer, coach och terapeft fått lära mig att oron och ångesten kan komma precis som den vill. Det kan handla om till exempel förlossningsskräck (något som många ändå vet att det existerar).

    Min tanke med den här tråden är egentligen att hjälpa andra som har det jobbigt att få kontakt med varandra och kunna ge varandra stöd och råd under den svåra tid de går igenom nu. Många är rädda för att ens låta omgivningen få veta vad som pågår eftersom de känner att de är onormala och att det är något fel på dem.

    En sak ska ni veta alla mammor, pappor och andra där ute, ni är inte ensamma. Inte alls!


  • Svara i tråden
    Svar på tråden Graviditetsdepression - förlossningsdepression - depression
  • fislisa
    fislis­a
    #1
    Citera Visa endast Anmäl

    Ojojoj vad jag känner igen mig! Jag är gravid i v 12 och jag mår inte alls bra! Jag isolerar mig, orkar inte ta kontakt med folk.. Gråter mest hela dagarna och finner ingen mening med nånting! Så fort jag ska göra något så får jag panikångest, och det har till och med blivit en stor grej att gå till affären och handla!
    Till saken hör att vi precis flyttat till en ny stad. Jag har inte hunnit söka jobb här än, och just nu känns det som en omöjlighet! Självförtroendet är i botten och jag tror inte att jag klarar nånting!! Jag känner ingen här och sitter ensam hela dagarna medans min man jobbar..
    Jag vet att jag måste ta tag i det här själv!!! Antingen börja söka jobb, ta kontakt med människor eller söka nånslags hjälp, för så här kan det inte fortsätta.. För det kommer förmodligen bara bli värre och värre! 

  • Lindatmw
    Lindat­mw
    #2
    Citera Visa endast Anmäl
    fislisa skrev 2011-08-25 14:28:43 följande:
    Ojojoj vad jag känner igen mig! Jag är gravid i v 12 och jag mår inte alls bra! Jag isolerar mig, orkar inte ta kontakt med folk.. Gråter mest hela dagarna och finner ingen mening med nånting! Så fort jag ska göra något så får jag panikångest, och det har till och med blivit en stor grej att gå till affären och handla!
    Till saken hör att vi precis flyttat till en ny stad. Jag har inte hunnit söka jobb här än, och just nu känns det som en omöjlighet! Självförtroendet är i botten och jag tror inte att jag klarar nånting!! Jag känner ingen här och sitter ensam hela dagarna medans min man jobbar..
    Jag vet att jag måste ta tag i det här själv!!! Antingen börja söka jobb, ta kontakt med människor eller söka nånslags hjälp, för så här kan det inte fortsätta.. För det kommer förmodligen bara bli värre och värre! 
    Jag blir jätteledsen att höra att du mår så här. Det är säkerligen som du säger, att det kommer av att du sitter ensam hela dagarna, inte känner någon och dessutom översvallas av hormoner. Det viktigaste du bör veta är att det är HELT NORMALT och att vad du än har för tankar i ditt huvud, som ger dig panikattackerna, så är det saker som du inte är ensam om att tänka och känna.
    Först och främst skulle jag vilja råda dig att prata med en psykolog eller liknande. Prata med MVC om vart du ska vända dig ifall du inte vet riktigt. Var också noga och öppen med sin man så att han blir delaktig i det hela -ÄVEN om det känns jätteläskigt och det känns som om han tycker du är dum i huvudet (för det är jag säker på att han inte tycker).  Nu vet jag attd et är väldigt svårt eftersom du inte är där du brukar vara, men det kan vara en idé att försöka vara i närheten av folk som du tycker om och mår bra av. ett annat tips jag kan ge dig är att försöka att fylla dina dagar med någonting, så du inte blir som du säger, alldeles ensam hemma med dina tankar.

    När paniken väl kommer, försök att resa dig upp, ta djupa andetag och sträcka ut armarna. Prata högt medan du går omkring. Berätta vad du "ser" i huvudet hellre än vad du känner inom dig. Naturligtvis kan du också berätta vad du känner, men om du kan visualisera så är det bättre.

    En annan VIKTIG sak som du ska ta upp med MVC eller en hiusläkare om ni har det är att du vill testa hur det står till med din sköldkörtel och hur det står till med ditt B-vitaminvärde. Det är väldigt vanligt att gravida får problem det båda (och överhuvud taget är risken stor för kvinnor). Detta kan ge ångest, oro och depression och då kan det hjälpa att du får medicin bara, så mår du bättre (men var väl medveten om att dui måste låta det ta någon vecka för kroppen att börja ta åt sig medicinen).

    Gör allt du kan för ett aktivt val att du inte ska bli ett offer för dig själv. Det låter hårt och kanske även svårt, men spela hellre teater för dig själv om att du mår bra, än att ge upp -ÄVEN fast det känns som om att det är det ända man vill.
    Om du orkar så rekommenderar jag dig att läsa boken KRAFTEN av Rhonda Byrne. Kanske känner du till henne eller den. Alternativt känner du till The Secret. Jag rekommenderar den som sagt starkt och den bör finnas på ditt bibliotek.

    "Allting har sin perfekta plats i livet, även negativa känslor. Utan negativa känslor skulle du inte veta hur det känns att må bra. Du skulle bara känna en enda grå och trist känsla hela tiden eftersom du inte skulle ha något att jämföra dina känslor med. Du skulle inte veta hur det känns att vara riktigt lycklig, upprymd eller glad. Det är genom att vara ledsen och sorgsen  som du vet hur det är att vara lycklig. Du kan aldrig ta bort dina negativa känslor från livet, för de är en del av livet och utan dem skulle du inte ha positiva känslor.

    Om du mår dåligt över att du har negativa känslor ger du mer kraft åt dem. Dina negativa känslor blir inte bara värre, du förstärker också den negativitet du sänder ut"

    Ur boken "The Secret KRAFTEN" av Rhonda Byrne.

    Jag vill också ge dig ett av mina favoritcitat:

    "Fear knocked on the door. Faith opened and no one was there"
    - Bob Andrews

    Jag har kommit ur min spiral av depression och ångest. Det är inte så att alla negativa känslor har upphört, men jag vet hur jag ska hantera dem nu så att jag slipper lägga mig ned och tro att jag ska dö i ett ångestanfall. Jag lever mina dagar igen, inte överlever dem.

    Jag hjälper dig jättegärna genom detta så skriv tillbaka till mig här, eller i min gästbok. Du hittar mig också på Facebook. Linda Wallin.

    Stor Kram
  • Sushi
    Sushi
    #3
    Citera Visa endast Anmäl

    Hej!

    Under graviditeten är alla känslor som starkast. Det är många hormoner i omlopp. Jag tror att de flesta av oss som väntar eller har barn reflekterar mycket över hur vi själva haft det som barn och vilket stöd vi har idag. Det är starkt av er att våga säga att ni mår piss, för i vårat samhället är det mycket yta och man skall vara käck/glad när man väntar och får barn. Det krävs styrka för att erkänna att det är jobbigt och då menar jag inte bara att klaga på graviditets krämpor av olika slag, utan mera som ni gör gå ut med att livet känns förjävligt deppigt fast man är i en fas i livet då man förväntas vara överlycklig. Ofta medför det att flera vågar öppna sitt innersta och erkänna att dom också mått eller mår dåligt i perioder i sitt liv. Det är helt normalt att göra det och jag tror att det är en mening med att när vi skall få barn/eller fått barn vill många mammor/pappor förändra det som är dåligt i sina liv. Man vill skapa ett bra liv för sitt barn och många som mår psykiskt dåligt har inte det stöd som man önskar alla hade i sin omgivning av mor- och farföräldrar osv. Det var en gång en psykolog som sa till mig att de människor som reagerar med deppression/ångest eller andra tecken på att något inte stämmer i livet, är dom som är friskast många gånger. För ofta kan dessa personer haft en uppväxt eller upplevelse som utlöser dessa reaktioner och det är ett tecken på att just dom handlar väldigt friskt på något som är sjukt. Om ni förstår vad jag menar (?). Att många gånger kan det vara att den som får en depression/ångestattacker är den som faktiskt reagerar väldigt sunt på en omgivning som inte är frisk, det är ett tecken på att man vill förändra något och göra en bra framtid för sitt barn. Önskar att ni får all hjälp ni behöver  och att ni så småningom kommer ut klokare och lyckligare ur det som är tungt. Livet går upp och ned, alla har sina tuffa tider i livet. Jag önskar er all lycka och att ni snart skall få frid att njuta av allt som är bra i era liv. Men först måste ni bearbeta det som är jobbigt, först då kan ni glädjas åt allt som finns att glädjas åt. Lycka till med allt! och prata prata, det brukar kunna vara en skön tröst att veta att man inte är ensam då det är som svartast. Vad bra att du startade denna tråd! den behövs. KRAM till er bägge

  • Anna J01
    Anna J01
    #4
    Citera Visa endast Anmäl

    Hej.

    Jag mådde jättedåligt under min första graviditet... Fick ångestattacker och klarade knappt av någonting emellanåt. Jag kunde må hur bra som helst och sen helt plötsligt utan förvarning så kändes det som att jag bara ville gå under jorden. 
     Framförallt var det jobbigt att inte ha en "diagnos." Fick gå till en helt värdelös psykolog som inte gjorde något annat än höll med om vad jag sa och sa mmmmhmm...

    Nu var inte min "depression" så allvarlig kanske men jag ville bara säga att ca 1 vecka efter förlossningen var den som bortblåst.
     Har aldrig känt nåt liknande igen efter det och nu har jag klarat mig igenom graviditet nr 2 (V.34 nu) utan att må det minsta dåligt psykiskt. 

    Tycker denna tråd verkar jättebra. Synd att jag inte hittade nån liknande då.

    Lycka till allihopa och hoppas ni mår bättre snart! 

  • Lindatmw
    Lindat­mw
    #5
    Citera Visa endast Anmäl
    Sushi skrev 2011-08-25 19:50:04 följande:
    Hej!

    Under graviditeten är alla känslor som starkast. Det är många hormoner i omlopp. Jag tror att de flesta av oss som väntar eller har barn reflekterar mycket över hur vi själva haft det som barn och vilket stöd vi har idag. Det är starkt av er att våga säga att ni mår piss, för i vårat samhället är det mycket yta och man skall vara käck/glad när man väntar och får barn. Det krävs styrka för att erkänna att det är jobbigt och då menar jag inte bara att klaga på graviditets krämpor av olika slag, utan mera som ni gör gå ut med att livet känns förjävligt deppigt fast man är i en fas i livet då man förväntas vara överlycklig. Ofta medför det att flera vågar öppna sitt innersta och erkänna att dom också mått eller mår dåligt i perioder i sitt liv. Det är helt normalt att göra det och jag tror att det är en mening med att när vi skall få barn/eller fått barn vill många mammor/pappor förändra det som är dåligt i sina liv. Man vill skapa ett bra liv för sitt barn och många som mår psykiskt dåligt har inte det stöd som man önskar alla hade i sin omgivning av mor- och farföräldrar osv. Det var en gång en psykolog som sa till mig att de människor som reagerar med deppression/ångest eller andra tecken på att något inte stämmer i livet, är dom som är friskast många gånger. För ofta kan dessa personer haft en uppväxt eller upplevelse som utlöser dessa reaktioner och det är ett tecken på att just dom handlar väldigt friskt på något som är sjukt. Om ni förstår vad jag menar (?). Att många gånger kan det vara att den som får en depression/ångestattacker är den som faktiskt reagerar väldigt sunt på en omgivning som inte är frisk, det är ett tecken på att man vill förändra något och göra en bra framtid för sitt barn. Önskar att ni får all hjälp ni behöver  och att ni så småningom kommer ut klokare och lyckligare ur det som är tungt. Livet går upp och ned, alla har sina tuffa tider i livet. Jag önskar er all lycka och att ni snart skall få frid att njuta av allt som är bra i era liv. Men först måste ni bearbeta det som är jobbigt, först då kan ni glädjas åt allt som finns att glädjas åt. Lycka till med allt! och prata prata, det brukar kunna vara en skön tröst att veta att man inte är ensam då det är som svartast. Vad bra att du startade denna tråd! den behövs. KRAM till er bägge
    Tack så jättemycket för de stöttande orden. Det är just det du säger om att vara friskast som är en stor del av poängen i det hela. Att man just i ångesten faktiskt tror att man är sjuk. Kanske riktigt sjuk. Kanske farlig till och med. Jag tror att det är väldigt viktigt att de som lider verkligen får den hjälp de behöver och det kan vara synd att mvc inte har riktigt den möjligheten att ge. Kram
  • Lindatmw
    Lindat­mw
    #6
    Citera Visa endast Anmäl
    Anna J01 skrev 2011-08-26 08:27:22 följande:
    Hej.

    Jag mådde jättedåligt under min första graviditet... Fick ångestattacker och klarade knappt av någonting emellanåt. Jag kunde må hur bra som helst och sen helt plötsligt utan förvarning så kändes det som att jag bara ville gå under jorden. 
     Framförallt var det jobbigt att inte ha en "diagnos." Fick gå till en helt värdelös psykolog som inte gjorde något annat än höll med om vad jag sa och sa mmmmhmm...

    Nu var inte min "depression" så allvarlig kanske men jag ville bara säga att ca 1 vecka efter förlossningen var den som bortblåst.
     Har aldrig känt nåt liknande igen efter det och nu har jag klarat mig igenom graviditet nr 2 (V.34 nu) utan att må det minsta dåligt psykiskt. 

    Tycker denna tråd verkar jättebra. Synd att jag inte hittade nån liknande då.

    Lycka till allihopa och hoppas ni mår bättre snart! 
    Åh vad skönt att höra attd et giick över efteråt! Det är ju verkligen det man måste hoppas på. Jag har funderat fram och tillbaka och hoppas bara att man inte får förlossningsdepression också. Men tack och lov så är man nu mer medveten om vad som händer och förhoppningsvis så kan man tackla även detta om det kommer. Underbart att du sluppit detta under din nuvarande graviditet!
  • fislisa
    fislis­a
    #7
    Citera Visa endast Anmäl
    Lindatmw skrev 2011-08-25 17:23:07 följande:
    Jag blir jätteledsen att höra att du mår så här. Det är säkerligen som du säger, att det kommer av att du sitter ensam hela dagarna, inte känner någon och dessutom översvallas av hormoner. Det viktigaste du bör veta är att det är HELT NORMALT och att vad du än har för tankar i ditt huvud, som ger dig panikattackerna, så är det saker som du inte är ensam om att tänka och känna.
    Först och främst skulle jag vilja råda dig att prata med en psykolog eller liknande. Prata med MVC om vart du ska vända dig ifall du inte vet riktigt. Var också noga och öppen med sin man så att han blir delaktig i det hela -ÄVEN om det känns jätteläskigt och det känns som om han tycker du är dum i huvudet (för det är jag säker på att han inte tycker).  Nu vet jag attd et är väldigt svårt eftersom du inte är där du brukar vara, men det kan vara en idé att försöka vara i närheten av folk som du tycker om och mår bra av. ett annat tips jag kan ge dig är att försöka att fylla dina dagar med någonting, så du inte blir som du säger, alldeles ensam hemma med dina tankar.

    När paniken väl kommer, försök att resa dig upp, ta djupa andetag och sträcka ut armarna. Prata högt medan du går omkring. Berätta vad du "ser" i huvudet hellre än vad du känner inom dig. Naturligtvis kan du också berätta vad du känner, men om du kan visualisera så är det bättre.

    En annan VIKTIG sak som du ska ta upp med MVC eller en hiusläkare om ni har det är att du vill testa hur det står till med din sköldkörtel och hur det står till med ditt B-vitaminvärde. Det är väldigt vanligt att gravida får problem det båda (och överhuvud taget är risken stor för kvinnor). Detta kan ge ångest, oro och depression och då kan det hjälpa att du får medicin bara, så mår du bättre (men var väl medveten om att dui måste låta det ta någon vecka för kroppen att börja ta åt sig medicinen).

    Gör allt du kan för ett aktivt val att du inte ska bli ett offer för dig själv. Det låter hårt och kanske även svårt, men spela hellre teater för dig själv om att du mår bra, än att ge upp -ÄVEN fast det känns som om att det är det ända man vill.
    Om du orkar så rekommenderar jag dig att läsa boken KRAFTEN av Rhonda Byrne. Kanske känner du till henne eller den. Alternativt känner du till The Secret. Jag rekommenderar den som sagt starkt och den bör finnas på ditt bibliotek.

    "Allting har sin perfekta plats i livet, även negativa känslor. Utan negativa känslor skulle du inte veta hur det känns att må bra. Du skulle bara känna en enda grå och trist känsla hela tiden eftersom du inte skulle ha något att jämföra dina känslor med. Du skulle inte veta hur det känns att vara riktigt lycklig, upprymd eller glad. Det är genom att vara ledsen och sorgsen  som du vet hur det är att vara lycklig. Du kan aldrig ta bort dina negativa känslor från livet, för de är en del av livet och utan dem skulle du inte ha positiva känslor.

    Om du mår dåligt över att du har negativa känslor ger du mer kraft åt dem. Dina negativa känslor blir inte bara värre, du förstärker också den negativitet du sänder ut"

    Ur boken "The Secret KRAFTEN" av Rhonda Byrne.

    Jag vill också ge dig ett av mina favoritcitat:

    "Fear knocked on the door. Faith opened and no one was there"
    - Bob Andrews

    Jag har kommit ur min spiral av depression och ångest. Det är inte så att alla negativa känslor har upphört, men jag vet hur jag ska hantera dem nu så att jag slipper lägga mig ned och tro att jag ska dö i ett ångestanfall. Jag lever mina dagar igen, inte överlever dem.

    Jag hjälper dig jättegärna genom detta så skriv tillbaka till mig här, eller i min gästbok. Du hittar mig också på Facebook. Linda Wallin.

    Stor Kram
    Tack för dina ord! Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam och att det faktiskt inte är helt ovanligt att ha sånna här känslor..
    Jag har ju nästan alltid haft problem med ångest, men i vanliga fall så har jag ju mina "nöd tabletter" som jag brukar ha med mig. Oftast mehöver jag inte ta dom, det räcker att veta att jag har dom i väskan. Men nu kan jag inte ta dom, och då blir det liksom att jag går och tänker på det hela tiden.. Försöker hitta flyktvägar och planerar i mitt huvud hur jag ska göra om jag får panik.. Det vore såååå skönt att slippa detta, men tyvärr så ligger det i släkten och min mamma är precis likadan. Fast hon har mer kontroll på det än vad jag har!
    Om ett par veckor ska jag iaf åka hem till min gamla hemstad och vara där hos min mamma i två veckor. Det kan nog vara bra för mig att få lite miljöombyte och få umgås lite med släkt och vänner! :) 
  • fislisa
    fislis­a
    #8
    Citera Visa endast Anmäl

    Vill bara uppdatera lite här och skriva av mig! Känner att jag börjar må MYCKET bättre :) På morgonen när jag vaknar så känner jag mig lugn, harmonisk och är glad för en ny dag istället för att ge upp innan jag ens kommit ur sängen!
    Det kan bero på en del yttre omständigheter som löst sig.. Tex så hr min man fått fast jobb!!! En stor sten som släppt från våra axlar, och jag ska träffa doktorn imorgon för att å mitt sjukintyg, för vi är alla överens om att jag inte kan jobba.. Så jag behöver inte ha ångest över det här med jobb och pengar längre!

    Har även pratat ganska mycket med min mamma, och även med min man. Talat om hur jag känner och att jag är orolig och mår dåligt, så det är ingen hemlighet längre, och bara det kan ju lätta på trycket!

    Så jag hoppas att det fortsätter att gå åt rätt håll och att jag får vara glad och njuta av att vara gravid i framtiden :)

    Kram på er 

  • Lindatmw
    Lindat­mw
    #9
    Citera Visa endast Anmäl
    fislisa skrev 2011-08-31 09:50:26 följande:
    Vill bara uppdatera lite här och skriva av mig! Känner att jag börjar må MYCKET bättre :) På morgonen när jag vaknar så känner jag mig lugn, harmonisk och är glad för en ny dag istället för att ge upp innan jag ens kommit ur sängen!
    Det kan bero på en del yttre omständigheter som löst sig.. Tex så hr min man fått fast jobb!!! En stor sten som släppt från våra axlar, och jag ska träffa doktorn imorgon för att å mitt sjukintyg, för vi är alla överens om att jag inte kan jobba.. Så jag behöver inte ha ångest över det här med jobb och pengar längre!

    Har även pratat ganska mycket med min mamma, och även med min man. Talat om hur jag känner och att jag är orolig och mår dåligt, så det är ingen hemlighet längre, och bara det kan ju lätta på trycket!

    Så jag hoppas att det fortsätter att gå åt rätt håll och att jag får vara glad och njuta av att vara gravid i framtiden :)

    Kram på er 
    Vad underbart att höra att det går åt rätt håll för dig!
    Ja det brukar hjäkpa att prata mycket om vad som känns jobbigt. Nu såg jag ju att du tenterar att må så här, men det kan ju alltid förändras.
    Så underbart att han har fått ett jobb så du kan slippa fundera mer på hur det ska gå ekonomiskt.
    Jag är säker på att det kommer att bli bättre och bättre för dig. Bara se till att tillåta dig själv att det kan ta tid innan du känner att du har gått vidare. Och prata -mycket!
    Du får gärna fortsätta skriva här, även om att du mår bra!

    Kramar
  • MiaElisabeth
    MiaEli­sabeth
    #10
    Citera Visa endast Anmäl

    vart var ni när jag var gravid?! detta är första gången jag hör att ngn hade det lika jobbigt som jag under sin graviditet. två veckor efter positivt test började jag må dåligt och det höll i sig HELA graviditeten, jag var konstant orolig och ältade om och om igen saker jag gjort som kunde ha skadat mitt barn (obetydliga saker så som råkat äta mögelost och tagit allergitabletter). jag kände inte igen mig själv, jag som aldrig var deppig satt mest hemma och mådde för jävligt. jag gick sammanlagt till fyra kuratorer/psykologer! den sista förklarade det såhär: jag mådde piss för att nu fanns det ingen chans för min kropp och mitt sinne att streta emot gammla sorger som behövde bearbetas iom att jag var gravid. hon menade att det var mitt sätt att bli en bra förälder genom att (omedvetet) ta itu med sorger etc från förr, som tog sig form som extrem oro att ngt skulle vara fel på mitt barn, så att när han kom var det utarbetat. detta hjälpte mig riktigt mycket, så som ngn annan skrev att allt har sin plats ÄVEN oro och ångest man måste bara gå till grund med VARFÖR! i samma sekund som han var ute var jag "normal" igen.

    jag kan dock undra ibland om all min oro påverkat honom negativt. han är underbar på alla sätt och vis MEN väldigt intensiv! det går i ett, ena sekunden glad och i nästa skriker han för att jag tar bort en leksak. han är extremt känslig, jag har aldrig kunnat gå på sångstunder och sånt för det är för stimmigt. han är ganska före de i hans egen ålder och ibland tror jag att han vil så mkt att världen blir lite för mycket för honom. hur har ni andra det?! det kom ju nyligen en rapport om stress och hur d påverkr fostert...

    kramar

  • Elle P
    Elle P
    #11
    Citera Visa endast Anmäl

    Hej!

    Sitter här och funderar - börjar skriva - raderar. Vet inte hur jag ska inleda mitt inlägg. Vet inte vad jag ska skriva - så jag skriver bara.

    Jag har varit deprimerad till och från under hela mitt vuxna liv, tror att jag har "lärt" mig leva med det ganska bra. Vissa dagar finns det inte så mycket mer att göra än att bara låta tårarna och ångesten ta över. Jag är gravid med mitt tredje barn. Min mamma gick bort för snart 7 månader sen. Det var det som utlöste den depression och ångest som jag befinner mig i just nu.
    Jag är en väldigt mörk person, självdestruktiv har jag tom med fått höra av min fd terapeut. Jag är arg på allt och alla. Jag kämpar varje dag för att hålla min ilska nere. Jag lever med mina fasader (jag har många) - ingen vet hur jag egentligen mår - jag har "lärt" mig dölja det, tack vare mina fasader.

    För några veckor sedan tog depressionen och ångesten över igen. Jag kände att jag inte orkade bära på sorgen av att ha förlorat min mamma, ensam längre. Minnesbilder från hennes sjukdom hade etsat sig fast - det var det enda jag såg hela dagen och natten lång. Jag saknade henne.. Jag kunde inte sova - jag var helt slut.
    Jag ringde vårdcentralen för att jag ville träffa en psykolog. Fick träffa en läkare som halvtidssjukskrev mig 3 veckor i väntan på att remissen till det psykosociala teamet skulle komma fram. En del ångest lättade - tårarna kom inte lika ofta och intensivt längre.
    Psykologen ringde - 12 veckors väntetid innan jag kunde få komma dit och få hjälp. Suck - min värld rasade igen. Fortfarande ingen att prata med - ingen som kunde hjälpa mig bearbeta sorgen - hjälpa mig hitta rätt - hitta tillbaks igen.
    Fick brev från försäkringskassan - komplettering av läkarintyg - de kunde inte besluta om jag var berättigad till sjukpenning. Ångesten hittade tillbaks - hur ska pengarna räcka till??

    3 veckor senare tillbaks 100 % på jobbet. Dagarna blev längre och längre - nätterna kortare och kortare. Sov max 30 minuter i sträck.

    Träffade min BM som jag berättade allt för. Hon boka en tid till läkare - halvtidssjukskriven igen med remiss till psykolog/psykiatriker på sjukhuset för bedömning om jag behöver antidepressiva samt en samtalskontakt under graviditeten samt efter förlossningen.
    Fick brev igen från försäkringskassan  - komplettering av läkarintyg - de kunde inte heller denna gången besluta om jag är berättigad till sjukpenning. Ångesten infann sig som ett brev på posten.

    Nu sitter jag här. Halvtidssjukskriven - mår sådär  - väntar på att få komma i kontakt med psykolog - väntar på OK från försäkringskassan angående min sjukskrivning. Väntar, väntar - jag bara väntar känns det som om...

    Vet inte riktigt vart jag vill komma med mitt inlägg - men det känns skönt att ha skrivit av sig lite..

  • Petraliina1298
    Petral­iina12­98
    #12
    Citera Visa endast Anmäl

    Satt precis och funderade på om det bara jag som inte är överlycklig gravid.

    Jag ar i 5 månaden men började redan känna Av depressionen i 3dje månaden. Först var det oro...magsår och illamående. Sedan kunde jag inte sova på nätterna och tills nu sover jag så dåligt att jag vaknar 3-4 varje morgon . Jag började tveka på min relation till pojkvännen. Tappade helt lusten för honom.

    Oron blev likgiltighet. Tappat lusten för allt..vågar inte ta mig ut mer än till jobbet illa kvickt. Matlusten är borta sexlusten är borta vännerna är borta då jag inte orkar . Jag har glömt bort vem jag var och varför ska jag finnas för.

    Har gråtit och önskat att jag inte vaknar mer. Vilket ger jätte ångest då jag har en oväderlig skatt i magen.

    Gick miste om min inkomst för 2 månader framöver pga en bagatell. Vet inte hur vi kommer lyckas försörja oss och min pojkvän som arbetar utanför Sverige kan inte komma hem förrans sista 3 veckorna av graviditeten om ens det. Jag skulle kunna åka dit men måste jobba 2 jobb för att avbetala skulder allt detta påverkar mitt mående.

    Men kände mig deprimerad redan innan också

  • Aslan2015
    Aslan2­015
    #13
    Citera Visa endast Anmäl

    Hej.

    Jag har lidit av stark ångest, social fobi och depression i över 15 år. Blivit värre de senaste åren. Jag är 33 år, singel. Blev oplanerat gravid för några veckor sedan. Ska göra ultraljud på Måndag för att göra datering. Vet inte vem pappan är då jag var med två olika under den perioden.

    I vilket fall...Jag mår fruktansvärt dåligt. Sämre i min depression. Äter även starka mediciner mot ångest och depression. Har träffat en barnmorska som säger att OM jag väljer att fortsätta graviditeten måste jag snarast läggas in på avgitning av dessa mediciner. Vilket skulle ske mycket fortare än en vanlig nedtrappning och inte ens en långsam nedtrappning skulle jag klara av, det är ett HELVETE att sluta med dessa mediciner!!????

    Är SÅÅÅ arg över att mon läkare gav mig dessa piller. Har dessutom gått på dom i ca 7 år och är ingen lek att sluta med!!! Så vad gör man??!!!

    Igår fick jag åka in till psykakuten för jag mådde så dåligt. Eller min bm nästan tvingade dit mig, lovade mig en plats. Men som vanligt FICK JAG INGEN HJÄLP. Gick gråtandes därifrån och ville bara dö!

    Idag är det samma. Känner mig totalt likgiltig. Vet ingenting. Allt är kaos och jag är helt ensam!!

    Jag är så jäkla förbannad på psykvården och alltihop!

    Jag ligger bara hemma i sängen. Vågar inte gå ut, orkar ingnting. Vill ingenting. Bara få försvinna.

    Jag har alltid velat ha ett barn men på senare år tänkt att det aldrig kommer hända då jag mått så dåligt att jag aldrig kommer träffa någon. Så jag blev chockad precis näf jag plussade. Trodde inte på det. Men nu är det så och jag har aldrig mått sämre och börjar väl inse att abort är det bästa trots att det också känns jättehemskt.! Vet inte hur jag ska klara av varken det ena eller andra.

    Känner mig bara ensammast i världen och undrar hur jag ska överleva dagarna.

    Blev därför lite glad när jag hittade denna tråden och undrar om någon är eller varit i samma situation? Och vad sjutton man gör. Vill bara krypa ur mig själv just nu. Tappat all vilja och lust för allting.

    (Ursäkta det långa inlägget)

    Kram

Svara i tråden
Svar på tråden Graviditetsdepression - förlossningsdepression - depression

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies