Min man kläckte ur sig att jag är en pojkflicka?! JAG?? (män får gärna svara i tråden)

Nu har jag inte läst hela tråden men jag har ofta fått höra att jag är en "pojkflicka" eller "tomboy" och för mig är det helt ok. Jag var pappas flicka och präglades mycket av honom som var en machoman av den gamla stammen. Jag är uppvuxen med maffiafilmer, boxningsmatcher, fiske och tuffa diskussioner. Sista gången någon trodde att jag var en grabb var jag tolv år!

Jag hade nästan bara killkompisar under uppväxten och det var först i 20-årsåldern som jag började umgås med tjejer. Jag socialiserades in in någon sorts konventionell kvinnlig könsroll som jag fortfarande vantrivs med. Det svåraste var det förbannadet kramandet, att alltid behöva linda in allt och alltid uppnå konsensus för att inte skapa dålig stämning och värst av allt - analyserandet av män. Jag diskuterar mycket hellre politik eller vetenskap eller vad som helst än vad någon idiot kan tänkas mena med det han sa och inte sa.

Vid den tiden började jag också sminka mig och klä mig s.k. kvinnligt. Jag gillade faktiskt den biten och blev riktigt bra på det även om jag fortfarande avskyr att shoppa kläder. Jag har en lista som jag bockar av och gör det helst ensam, mer effektivt så. Att "titta i affärer" och ströshoppa är så jävla trist.

Resultatet är att jag idag ser ut som en klassisk blondin med alla feminina attribut men jag är mer som mannens bästa polare - en kombination som har förvirrat många män genom åren och provocerat vissa kvinnor till max. Jag är väl en typisk pojkflicka men jag har svårt att se hur du är det eller vad din kille menade.           

Ha ha, jag har en bild av mig själv på väggen från skjutbanan med en Smith & Wesson, en riktigt fin revolver. Det har hänt att jag har nitat män som inte kan hålla fingrarna i styr och dessutom försvarat väninnor från diverse slemmon så där plockar jag nog några poäng också.

Ha ha, jag nätdejtade förut och en man blev helt lyrisk över att jag var ölsugen på just en onsdag. Han menade att det inte finns många tjejer som är det. Nu råkar jag gilla att fika också men det beror helt på samtalsämnet.

Ibland har jag blivit vän med vissa kvinnor för att de är så vassa på att argumentera eller insatta i frågor som intresserar mig men efter ett tag börjar samtalen övergå i oändliga analyser av männen i deras liv. Mina vänner är inte kategorin som skulle prata om smink och kläder, de är kulturkoftor som skyr ytlighet av det slaget, men relationer kan ältas in absurdum.

Många gånger har jag förundrats över hur så pass smarta medvetna kvinnor kan bli så fixerade och beroende av män. Jag är inte uppfostrad så. Jag skulle bli självständig och fick inte spela på någon konventionell kvinnlighet. Min farsa avskydde sånt. Det var militärisk disciplin och hårda puckar hemma hos oss. 

En gång i tonåren, när en väninna ältade på om en relation i ett sällskap av bara tjejer, dunkade jag henne med all välvilja i ryggen och sa "Du kan inte vara så jävla skör!" Det blev helt knäpptyst. Kardinalfel lärde jag mig fort. Man fick t.ex. inte säga att mannen är ointresserad eller bara vill knulla utan man ska säga att "hans starka känslor för dig skrämde bort honom" etc.      

Standardfrågan bland mina killkompisar när någon av dem hade varit på dejt var rätt och slätt "Blev det nåt?".  

Underbar och klok mamma du har! 

Ja, det där relationssnacket är svårt. Jag har aldrig fattat analyserande som självändamål. Jag börjar genast fundera över problemlösning och får då höra att ibland måste man bara få häva ur sig. Fint, det köper jag,men inte om det pågår under längre tid och personen i fråga aldrig gör något åt saken.

Klassiskt scenario: Väninnan ringer till mig från sovrummet och gråter för att mannen sitter med en burköl framför TV:n och inte ser henne. "Jag vill att vi pratar om det som är vi." snyftar hon och jag fattar ingenting men hummar inkännande.

Hon erkänner att hon har hackat på honom hela dagen för att han inte ser henne (wtf?) och sen tycker hon att han är hänsynslös när han hellre kollar på motorsport. Egentligen lider jag med honom och tänker låååt karln vaaa, men jag klämmer in några passande floskler som jag har lärt mig.

Själv hade jag antingen satt mig i hans knä och hånglat upp honom hett alternativt gått ut med en kompis. När jag frågar varför hon inte går ut till honom i stället för att ringa mig säger hon: "Jag vill att han ska förstå själv att han borde se efter om jag är ledsen när jag går undan.".

Jag får spel på sånt. Mina väninnor är underbara personer på många sätt men den här biten fixar jag inte. Det problemet har jag inte med manliga vänner så könsrollerna spelar nog helt klart in här.