Mitt liv suger och borde kanske avslutas
Svårt att veta vilken kategori denna tråden tilhör.. men eftersom mina problem kretsar mest om min psykiska sjukdom så handlar den under den här kategorien.
Jag är en ung mamma med två barn. Har alltid varit duktig i skolan, bra betyg och alltid omtyckt av lärare. Mina psykiska problem kom i tidiga tonårsår, var 11 första gången jag försökte ta mitt liv - och försöken har bara blivit fler.
Jag älskar mina barn, och de har det jättebra. Jag har själv kontaktat soc för att de ska utreda vår familj, tycker det är bra att de kan kontrollera så att barnen faktiskt har det bra. Mitt största kontrollbehov är att barnen ska ha det bäst. De mår toppen, det tycker både soc, familjeteamet, bvc och förskolan. Mina barn har det enkelt bra.
Men jag har ingen utbildning. Har försökt sen jag var 16 med gymnasiet, gick åt skogen på grund depression. Började på en ny linje men blev även då deprimerad samt blev gravid med mitt första barn. Tiden efter det har jag varit med barnen eller varit sjukskriven. Försökte för ett år sen snart att plugga igen, men det gick åt skogen.
Alla jag gått i klass med har jobb. Jag är fortfarande ung, men jag har ju ingen utbildning. Hur ska jag kunna ta mig ut det här?
Hur ska mitt liv förändras? Jag är för sjuk för att jobba, för sjuk för att plugga.
Håller verkligen på att gå in i en kris nu, jag dricker alkohol flera gånger i veckan (vet att det är dåligt för barnen, men på något vis så lockar alkoholen för mycket. Dricker dock aldrig när de är vakna!)
Jag älskar mina barn, men jag kan inte förlåta mig själv för att jag satt dem till världen. Jag ångrar de inte, men... ja, jag skulle inte skaffa barn när jag är sjuk och inte har ett stabilt liv. Behöver inga floskler om att jag får skylla mig själv som satte de till världen, båda gångerna jag valde bort abort så var jag väldigt sjuk (mani). Jag kan varken försvara eller stå för att jag behöll barnen.
Jag vet inte vad jag sa göra. Mitt liv suger. Jag vill inte bli en fattig a-lagare som lever på soc, en sån mamma som barnen skäms över.
Jag behöver hjälp, men det finns ingen verkar det som. Har varit inom psykiatrin i 7 år nu.