Att bottna i skuld och skam.

Du har orkat 5 år mer än jag orkade. Jag är mycket lyckligare efter skilsmässan och min son mår också mycket bättre. Han är lugnare, tryggare och gladare när han har en mamma som mår bra. Så känn ingen skuld mot dina barn om du "ger upp". Livet ska levas!

Jag tycker inte heller att du ska känna någon skuld mot din man. Vad har han gjort för att få det att fungera? För att få dig att vara lycklig?

Men lilla hjärtat, det är klart att du får känna det du känner! Det du beskriver verkar helt normalt och du behöver INTE skämmas.

Om du nödvändigtvis skall skämmas över något är det nog att du inte respekterat dig själv mer och drivit igenom din vilja: att gå till familjerådgivningen eller att be din man dra åt helvete när han har mage att klaga på städning, mat och vikt tvätt.

Och jag är så förundrat över rasen män som kan leva sitt liv på det sätt du beskriver (ja, jag vet att inte alla män är sådana).

Jag tycker du ska kontakta en terapeut, du kan få remiss från vårdcentralen.
Sätt dig ner och PRATA, få hjälp att reda ut tankarna och begreppen.
Det är inte DITT fel att det blivit som det blivit, det är ERT.
Du HAR en viss skuld i det hela genom att du accepterat hans beteende, och låtit honom komma undan med det, och nu är du skyldig dig själv och dina barn att göra något åt det hela.
Det är inte lätt, och det är därför jag förordar att du söker hjälp. Hjälp med att förstå vad det är du behöver, och hjälp att hitta orken att se till att det händer.

Lycka till!

Jag levde i en liknande situation i 22 år, plus att han missbrukade alkohol. Jag hade oxå en massa skam- och skuldkänslor som hindrade mig att lämna
 Dagen efter min 40-års fest uppkom en situation som gjorde att jag bestämde mig för att jag var färdig med det livet och att de enda jag har ansvar för är mina barn.
Mamma o pappa och mormor och svärmor och alla de andra får ta eget ansvar för sitt eget liv.
Det blev en mycket tuff skilsmässa och jag har ekonomiska sviter efter den fortfarande, fast det är snart sju år sedan.

Fortfarande har jag dock vissa skuldkänslor gentemot barnen, efter skilsmässan kunde jag inte skydda dem från honom och hans missbruk och tomma löften mer.
Men jag har aldrig ångrat mig. Snarare känt mig nöjd med mig själv och mitt beslut.

Din historia låter helt fruktansvärd och du förtjänar allt stöd och all uppmuntran som finns. Livet leder oss tyvärr inte alltid dit vi tänkt och vi påverkas av omständigheter utanför vår kontroll, eller som vi inte klarar av att hantera.

Det finns ingen som helst grund för dig att känna skuld eller skam, även om jag mycket väl kan förstå din känsla. Det finns ett så tydligt ideal i detta med att hålla ihop familjen, man får inte ge upp - särskilt som mamma ska man helst utradera sin egen identitet/existens och leva för barnen/familjen (och mannen).

Denna drivkraft är stark (starkare i vissa kretsar/familjer etc.) men likväl bullshit! (ja, just det)

En separationsprocess/skiljsmässa är givetvis alltid oerhört smärtsam och man förlorar massor, det ligger i sakens natur när man "hugger bort" halva sitt liv i ett ögonblick. Det går inte bara att skära bort de ruttna bitarna, tyvärr..
Samtidigt måste man alltid fundera över vad som är viktigt i livet, vem som är viktig - kanske också fundera över själva meningen med livet..

Min mamma valde att stå ut i ett äktenskap som egentligen var dött innan vi barn var tonåringar, kanske tidigare. Hon har levt i hela sitt liv och varit beroende av pappa men ändå aldrig fått något riktigt stöd, trygghet och djupare kärlek. I vuxen ålder inser jag att vi alla varit lyckligare om de skulle skiljt sig.

Dvs. Hon skulle ha tagit ansvar - genom att lämna pappa. Därigenom hade både hon och vi (sannolikt också pappa) fått möjlighet till en lyckligare uppväxt. Vem fan bryr sig om ekonomi, hus, bilar och semestrar om man lever i en familj där föräldrarna är "kärlekslösa"...?

Om du verkligen värderar dina flickor TS, så tar du tag i dig själv, ditt liv och ser till att bli lycklig - kosta vad det kosta vill. Eller om jag formulerar mig så här..
- Dina döttrar lär sig av ditt beteende och dina val.. (oavsett om man tror det eller ej):
Om de i framtiden hamnar i en liknande relation som du är i nu - vad vill du att de ska ha lärt sig av sin mamma...?

Min kompis gjorde lika som du .. När barnen var 10 och 13, fick det vara nog. Barnen hade aldrig sett sina föräldrar kramas.. De har fått men för att föräldrarna levde ihop, för barnens skull. Och har i detta fall, jättekonstig relation till sin mamma. Som en främling:(

DU har gjort allt för relationen, det går ändå inte. Det finns ingen skam i att ge upp det omöjliga. Tvärt om kan du ge dina döttrar en mamma att se upp till. En mamma som gjort allt för att hålla ihop familjen, men som vågar gå när det ändå inte fungerar.

Jag håller med dig i det du skriver. Tänker att bilden av kärnfamiljen är så djupt rotad. Normen för lycka. För hur det ska vara, är en oskriven lag och regel. Vi som inte orkar eller vill mer, blir per automatik lite sämre än alla andra. Naturligtvis bor vi i ett område där folk inte skiljer sig heller, fast många verkligen borde.

När jag är stabil och stark tänker jag precis som du skriver. Jag vill vara en bra förebild för mina tjejer. Inte en mamma/kvinna som utplånade sig helt för deras pappa, eller stannade kvar tills de var stora nog att klara sig någorlunda på egen hand. Jag vill inte att detta ska vara deras bild av ett äktenskap. Ett förhållande där ingen värme finns och där två människor aldrig rör vid varandra. En annan skrev här i tråden något om att barnen aldrig sett föräldrarna röra vid varandra eller kramas, och det undrar jag om våra tjejer har gjort de senaste åren. Tror knappast det. Jag inser också att de kommer "ärva" mitt beteende och det vill jag naturligtvis inte. Att vi tillsammans klarar en vardag det är naturligtvis inget problem, så har  ju livet alltid sett ut. Yngsta flickan har fortfarande pappa som idol och hoppas och längtar fortfarande efter honom, men det upplever jag inte att den äldre gör. Hon har sett igenom det och uttrycker det på olika vis. 

När jag är mindre stabil och nästan drunknar i geggan, blir så märkliga saker viktiga. Då hakar jag fast i materiella saker, som verkligen inte är viktiga för mig. Eller inbillar mig såklart att det ska bli bättre om jag bara...  Eller att gräsmattan inte är grönare på andra sidan osv. Jag kan till och med tycka synd om honom för att han mest troligt kommer bli väldigt ensam utan oss, vilket ju är helt vanvettigt. Ja, så där pendlar det. Fram och tillbaka och jag tröttas och kröks lite i taget. Känns som om jag bidar min tid, samlar kraft och vet att det är jag som måste ta det där steget. Kliva över. Ut. Jag vet bara inte riktigt hur det ska gå till. 

Jag tror du behöver stöd på närmare håll också, professionella samtal (familjerådgivningen, ensam tex.) men kanske också någon nära vän som du verkligen kan lita på..?

Min känsla är att du behöver skapa dig själv konkreta bilder av ett positivt liv efter en separationsprocess, försonas och inse att ditt (och tjejernas) liv kommer att bli lyckligt, rent av lyckligare - mycket lyckligare - efter en separation.
När du har bilden (målet) tydligt och klart framför dig blir det tid att fundera över en slags plan, här behöver du hjälp av någon som vet (jag har ingen erfarenhet alls, än).

Lycka till!

Ett tips förresten, för att du själv ska komma till rätta med ditt beslut;

Föreställ dig att det inte är du, utan en nära väninna som lever "ditt liv". Vad skulle du råda henne att göra...?

Jag fantiserade i många år om att få mitt eget liv tillbaka, att leva det ihop med mina döttrar utan att alltid anpassa allt efter honom trots att han inte ens var där. Kollade upp bostäder, bostadsbidrag, uderhållsskyldighet, gjorde kalkyler och uträkningar.

En sommar gjorde något mycket irrationellet och mycket beräknande.
Jag som aldrig någonsin varit otrogen, eller ens flirtat med någon annan, bestämde mig för att skaffa en älskare!!!
Om jag skulle orka leva i det förtyckande och kvävande föhållandet, ville jag åtminstone få känna en annan mans händer på min kropp, och kanske få känna mig uppskattad och eventuellt få något slags sexuell njutning.
Förmodligen var det den biten av det hela som kunde tillskrivas en 40-årskris.

Jag gick på en fest vi båda var bjudna på (men maken jobbade) där firtade jag hejdlöst med ett på förhand utsett "offer". Det gick över förväntan och vi bestämde en dejt några dagar senare!
I några veckors tid träffades vi i smyg när tillfälle gavs. Och PRATADE. och pratade och pratade. Och jag fick höra en annan mans, en annan människas, synvinkel på livet jag levde. Jag pratade om mycket personliga och intima saker, som ingen annan fått höra. Han som skulle bli min hemlige älskare blev min samtalsterapeut!

Cirka sex veckor efter vår första dejt hölls min 40-årsfest, och dagen efter den bestämde jag mig för att skiljas. Inte om fem år, eller när barnen gått ut skolan eller när julen hade passerat. Utan nu!
Den 27 juli 2004 berättade jag för maken att jag ville skiljas. Skilsmässan blev vidrig, men det är en annan historia.

Om du berättar det du har skrivit i din trådstart kommer INGEN tycka att det är konstigt att du vill skiljas. Ingen förutom din man kanske, som är van vid att ha en hushållerska som gör hans liv enkelt.

Skriv ner det här i ett brev som du ger till dina närmaste så slipper du förklara det om och om igen.

Modigt gjort! Hur ser ditt liv ut nu? Är du nöjd med hur allt gick och blev?

Denna texten träffade precis i hjärtat. Hur gick det för dig?