Jag har inte varit i din sits men upplevt de här känslorna under graviditeten.
Jag och min make blir föräldrar på måndag (planerat snitt).Vi gifte oss i augusti och innan svensexan och möhippan utspelade sig pratade vi mycket om känslor.Han sa att du måste lita på att jag inte gör någonting jag inte vill,jag låter inte de andra hälla i mig sprit osv.Varken jag eller maken är några gå-ut-människor så jag litade ju på det.
Natten gick och ingen make kom hem...Satt där gravid och kände mig orolig...
Halv 4 på morgonen kommer han hem,stupfull,luktar apa och säger att han har suttit och pratat med en massa tjejer i baren som var såååååå trevliga.Blev så jävla äcklad...
Sedan somnade han,helt okontaktbar....
Morgonen efter gjorde jag mig i ordning och gick ut...han märkte ingenting för han var ju fortfarande full.Jag kunde bara inte vara där och se på honom.Jag var ute och gick hela dagen,tog en fika för mig själv och i huvudet ekade på bara det han hade sagt.Min födelsedag som var bara 2 dagar efter svensexan blev förstörd.Jag bara grät... Han bedyrade dyrt och heligt att ingenting hänt mellan dem och tjejerna men ändå kände jag en känsla av svek på något sätt....
Hoppa inte på mig nu bara och skriv att jag är överkänslig men de där tankarna dyker fortfarande upp i huvudet på mig själv.Var länge rädd att jag skulle träffa på folk jag känner (vi bor på en ganska liten ort) som skrattade bakom min rygg men har som tur är sluppit det... Det var bara så långt från hur han är egentligen och han har aldrig fått mig att känna mig så "smutsig" eller hur man ska beskriva det...
Några stöttande ord på vägen:
Se till dig själv och bebisen nu det är viktigast att ni mår bra så får du ta i tur med vad du känner ang det andra sedan.Låt dig inte påverkas av hans ord utan utgå från vad du vill,gå och prata med någon om du tycker att det behövs.Man ska aldrig vara rädd för att be om hjälp.Det känns människor som har det som sitt yrke att hjälpa till i såna situationer
*stor kram*