Hur går man vidare efter missfall?

Ok nu känner jag att jag måste nog försvara grabbarna!
Visst är man två om detta,men det är ju ändå vi tjejer som genomlever det fysiska och till viss del även det psykiska när ett missfall inträffar,och detta kan göra att killarna inte riktigt kan föreställa sig behovet av att prata med någon kurator.
Det kan också vara så att han känner rädsla inför att prata med en kurator,han vet att alla jobbiga och smärtsamma känslor kommer att komma fram och göra DIG illa!

Min man vill inte att vi ska försöka bli gravida igen,just för att han inte klarar av att se mig bli ledsen och ha smärtor!

Jag har haft mer än 5 missfall och visst har det varit jobbigt och jag har varit riktigt nere.
Men det finns inget mer för mig att göra än att fortsätta med mitt liv och försöka på nytt,även om jag inte får biologiskt barn så vet jag att jag kommer att bli mamma och om vi inte adopterar så har vi ju varandra! Nu menar jag inte att man ska känna som jag gör,utan så känner jag och det funkar för MIG!

Blir så himla ledsen när jag läser att andra också får missfall,det något jag inte önskar något!!

Kram på er tjejer och fortsätt kämpa på det sätt som passar er bäst!

Jo min man är underbar,men han är inte för adoption av ett barn från vilket land som helst! Utan om vi adopterar blir det från mitt land ,en sk enskilt adoption. Han tycker att det är bättre och lättare för barnet om han/hon kan se lite av sig själv hos någon av föräldrarna.Det barnet skulle har familj i dess födelseland,kunna det språk och tillbringa somrar där.Alltså inte förlora anknytningen till sitt ursprung.

Det är jättetråkigt att det finns män som inte ger den stöd man ibland kan behöva,men vi måste ändå försöka förstå dom. Män kan omöjligen känna av en graviditet,och där kan dom inte heller känna likadant som vi när missfall inträffar.

Ibland kan det vara så att vi nästan kräver att våra män ska känna sig lika ledsna,gråta våra tårar och känna vårt besvikelse. Vi kvinnor är bättre på att visa våra känslor än män och för det mesta kan vi avreagera oss genom att tala ut, men det betyder inte att män inte känner sorg över det barn som förlorades!

Jag tror att man som par måste bearbeta sin sorg på det sätt som passar bäst för var och en! Bara för att man är ett par betyder det inte att man måste bearbeta sorg tillsammans.
Så mitt råd är bearbeta sorgen på ert sätt men låt även ert patner göra det på sitt eget sätt! Detta betyder inte att man inte ska finnas där för varandra!

Hoppas att ingen blir sur på mig,jag skriver bara vad jag tycker.

Kramar