Hej! Jag har en son på snart två som regerar på precis samma sätt! Han slåss dessutom, den lille skurken, örfilar en. Men bara när han är övertrött. Och inte för att han är arg, utan det är som att han tror det är lek.
Nåväl, hans örfilande har lugnat sig nu var värre innan. Jag vet dock precis hur provocerande det är när de skrattar en i ansiktet, MEN så läste jag att barn ofta skrattar eller fnissar när de egentligen är rädda eller osäkra. Vilket ju förklarar att de skrattar mer ju argare man blir. Det är väldigt mycket lättare att ta skrattet när man tänker på det.
Nu är min som yngre än din, men reaktionen är ju densamma,. När han var ännu yngre, för kanske ett halvår sedan, hade han den trevliga vanan att kasta ner mat på golvet.Jag sa till, han fortsatta, jag sa till, han forsatte, jag blev arg, han skrattade och så vidare. Två dagar hände detta. Tredje dagen kastade han mat igen, och efter han kastat den gången tittade han upp på mig innan jag ens sagt något, ryckte till alldeles skräckslagen i sin a små ögon och började gråta förtvivlat. Kan ju säga att jag vill strypa mig själv dubbelt upp då. Jag hade ju trott att han skrattade för att han inte brydde sig, men det där var ett bra bevis för att det inte avr så. Lillplutt =( (i fortsättningen tog jag bara bort maten istället för att försöka uppfostra, han var ju bara 1,5)
Nu vet jag ju inte om det är massa skillnad vad gäller beteendet när det gäller 2 och 3.5 men vi kör på att avleda. Vi säger till med lugn röst och avleder avleder avleder. Börjar man ta striden leder det ingen vettig stans alls, vet ju att det bara är när han är trött som han blir så, så det är bara bums i säng så fort det går.
