Han äcklar mej där han nu ligger, packad och snarkar...
Det började som en saga.. rose´vin och små goda tilltugg, ostar och mysvarning till 100 %. Nyskild som han var och förblindad som en annan var. Livet lekte! Vi träffades varannan vecka.. då "fick man ju lov" att ta vara på de mysiga stunderna..mm right... just med rosevin och annat. Sen eskalerade det hela.. han drack bakom min rygg de veckor vi inte sågs, jag ställde honom mot väggen och fick honom att bromsa.. ( Han drack en heeeeel del under sin separation som jag nog valt att blunda för, associera till den händelsen )
Nu är vi sambos.. och det dricks allt för mycket enligt mej, jag är ingen som spottar i glaset själv när de väl är skojsigheter på gång. Jag har aldrig i mitt liv druckit så mkt som sen jag träffade honom! Och nu räcker det...jag klarar mej utan de här otroligt mysiga stunderna typ. Känns som han alltid kommer med små försvar.. men gumman du har ju ont i halsen, jag har köpt minttu.. det är jättebra! halva flaskan svepte han själv ikväll iallafall tillsammans med två öl och en flaska rödvin! Jag valde att avstå vilket jag kommer göra hädanefter då jag genomskådat detta nu och vill inte att detta ska gå på tok.
Hans son.. hans underbara 13åring som bor hos oss varannan vecka. Han sitter uppe på sitt rum framför tv:n med en kompis just nu och har ikväll fått bevittnat mitt utbrott på hans pappa. Då jag påpekar detta för min sambo att jag tycker det är olämpligt att han är så berusad inför sin son, är oansvarsfull så får jag det minsann kastat tillbaka i ansiktet
"Det är väl ingenting för en 13 åring att se pappa full" " Han bryr sej inte" "Du ska se ***** och **** de dricker vin varje varje dag o deras dotter är 5 år!" "och den och den dricker också varje dag... Manipulativ.. sjuk? Alkoholiserad?
Jag är så ledsen just nu.. äcklad över hur han ligger och drar stockar där inne på soffan just nu. I detta skede är jag fan beredd på att avsluta det vi har tillsammans. Orkar inte helt enkelt.. Jag har tagit så mycket i detta förhållande att jag fixar inte en sådan här grej.. tror jag. Men vad gör man när man älskar någon så mycket? Men samtidigt så känns det som mina känslor dalar allt eftersom förhållandet stöter på hinder. Jag ska säga som det är.. Det känns som att hans son behöver mej =/ Jag vill finnas där för honom.. jag tycker om den grabben så jävla mycket!
Jag blir alldeles handlingsförlamad.. jag kanske överreagerar? eftersom jag själv är uppväxt med en alkoholiserad mamma.
Vad i allsin dar gör man?!!
Natten är ung.. so am I...