Abort vid Downs Syndrom?

Jag vet att det är ett väldigt känsligt ämne för er ds-föräldrar..............................och jag är så otroligt glad för era barns skull som har fått Er som föräldrar   - MEN det finns som sagt olika versioner och upplevelser.

Det finns inte rätt eller fel i den här frågan.

Jag skriver vad jag vet och har upplevt.

Du skriver vad du vet och har upplevt.

Fakta är dock fortfarande att det är annorlunda.

Jag tror inte att jag vet så mkt om andras liv - men det jag skriver vet jag. Jag är ingen speciell människa att göra en bedömning men jag måste ju få skriva vad jag tycker och upplevt .

Vi har väl alla lika rätt till upplevelser, uppfattning och fakta?

Var tycker du att jag felar?

Det är väl kanske mer såhär, att det oftast (inte alltid) är ds-föräldrar som tar illa upp o har stora ojanden om att vi som valt bort ett liv med ds-barn överhuvudtaget kan säga det, för det är absolut iiinga problem där inte, vi blir ganska ofta påhoppade om att vi inte vet vad det innebär o är oootroligt dåligt pålästa.
Men egentligen handlar det inte om det för oss, vi respekterar andras val o ALLA barn som föds är ett under och en gåva oavsett hur det föds, det är mer det av jag iaf inte kan se att orka med olikheten en ev d,s innebär i mitt liv, o faktiskt är det nog så att vi är väääldigt bra pålästa men har ingen verklig erfarenhet av ett liv med ett d.s barn.

Bra skrivet!

Det är också så för de jag känner med ds-barn att de upplevt en stor sorg på BB när det har uppdagats.......................för jag tror nog att de flesta av oss önskar "friska barn" (hittade inget bättre uttryck just nu) därav ökningen av fosterdiagnistik!

3 nära vänner och flera på håll då jag jobbar inom omsorgen. Min man jobbar på ett tillverkningsföretag där de ordnar sysselsättning åt funktionshindrade i produktionen. Min väninnas kusin är vuxen med ds.

En av de nära vännerna hamnade i djup chock och sorg. De höll sig för sig själva första året, önskade inga besök eller lyckönskningar. Gick knappt ut. Deras första känsla var att lämna bort barnet. Mamman ville tom lämna BB utan barnet.
De annonserade inget i tidningnen osv.

MEN när flickan fyllde ett år hade de sörjt och gått vidare och såklart börjat älksa flickan så då annonserade de med stor annons om sin älskade dotter. Men det tog ett år att sörja och acceptera för dem.

Min andra väninnas dotter med ds har drabbats av flera följdsjukdomar och de har de kämpigt. De har fått ett barn till sedan och gjorde fvp då.

Min tredje väninnna var gansak till åren när hon fick sin son. Hon hade levt som singel i ca 10 år när hon träffade sin kärlek. Han är en pigg och underbar liten buskille. Han har inte så många komplikationer av sin ds.

Jag gjorde KUB och fick resultatet 1:2. Det var ingen som nämnde ds trots at n äsben saknades och det var mörka partier runt hjärtat. det talades istället om andra syndrom som turners osv. Vi åkte hem och försökte smälta denna chock som det ju var då alla andra fick typ 10.000 på sina KUB. En vecka senare då vi skulle på second opinion UL så slog inte hjärtat längre. På så sätt slapp vi att ta något beslut och naturen fick ha sin gång. Vilket var en stor lättnad. Vi hade inte tänkt tanken inför KUB vilket var naivt av oss. Jag rekommnederar alla par att prata innan KUB om hur man önskar gå vidare vid låga siffror. Nackspalten var 6,5 mm.

Via prov som togs på fostret fick vi senare veta att det var ds. Antagligen med för svårt hjärtfel för att överleva. trots att detta är några år sedan tänker jag på det dagligen.

Jag har fått en ny bebis. På kub 1;844 med 1:2 i nackspalt.

Sedan vill jag säga att kUb är ingen säkerhet för ett friskt barn, likaså mkp och fvp heller. Det kan hända mkt vid te x syrebrist od.

För mig är numera att "få barn" som att hoppa fallskärm. Vill man ha så måste man våga.......................