Olycklig i det lyckliga - vad göra?

förstår att det är svårt att ge några "svar." Kände mig bara desperat...

Så länge ni inte kan prata är det svårt. Du måste förklara hur du känner och upplever honom och hur det påverkar dig. fattar han ändå inte så försök att få honom att gå i familjesamtal med sig. lycka till

familjesamtal med dig skulle det ju vara :)

Lycka är överskattat Vi har också haft det rätt trassligt sedan barnet kom, och mer eller mindre alla vi känner i samma situation har upplevt detsamma. Det är tufft för de allra flesta.

Förutom alla standardtips, kommunikation, rådgivning etc, skulle jag vilja ge rådet att skruva ner "lyckokravet" lite. Det är rätt bisarrt i dagens samhälle, att vi ska vara/ha *världens bästa mamma *en framgångsrik karriär *ett lyckligt förhållande *ett tjusigt hem *vackra, smala, hälsosamma *ett spännande sexliv *laga all mat från grunden, sylta och safta *etc etc etc... ALLTIHOP på en gång.

Jag tror man kommer rätt långt på att inte kräva denna lyckokänsla hela tiden. Vardagen ska funka, man ska inte vara elak mot varandra, men det måste få finnas tider då allt inte är så jävla fantastiskt.

Detta att vi ska leva i ett monogamt romantiskt kärleksförhållande i 10-20-30-60 år, är ju något alldeles nytt i människans historia. Familjen har alltid varit en produktionsenhet. Att vi ska gå runt och vara så himla kära, kåta och bekräftade jämt är ett väldigt, väldigt nytt påfund. 

Kaffemonster - jag håller med dig helt och fullt angående lyckohetsen. Många människor söker förgäves och glömmer bort att uppskatta det de faktiskt har. Jag själv har inga större krav just nu än att livet ska flyta på och att jag ska slippa ta omotiverad skit. Problemen för oss startade inte i och med barnet utan existerade redan. De tog bara andra former kan man säga när vi blev föräldrar. Nu väger jag ju in min son och vill inte vara ledsen och stressad, för hans skull. Häromnatten, efter ett försök till samtal, vaknade han storgråtandes av att jag grät förtvivlat... vill inte ha det så.

gosgroda - jag berättade för min barnmorska igår att jag mår skit över vårat förhållande just nu, när min sambo var med. Hon frågade hur vi ställde oss till familjerådgivning och vi tre enades om att det vore värt ett försök för att få familjelivet och livet i stort att fungera bättre.

förlåt, kaffemoster var det ja, inte monster :)

"Olycklig i det lyckliga", så känner nog de flesta, och rätt ofta. Men om jag var som du skulle jag mest känna mig bekymrad över eran kommunikation. Man vill ju emallanåt kunna prata innerligt och känslosamt med sin partner, det är nog en förutsättning för att "kärlek" ska skapas. Även om man inte kan putinutta jämt. Jobbigt att känna att man lever för sina barn. Man vill ju känna att man har ett kärleksfullt förhållande utan barn, innan man får barn, under barnens uppväxt och efter. Ett oros tecken är irritation. Möts man av irritation av sin partner under lång tid och tämligen obefogat så har denne partner ej tillräckligt med känslor. Lämna är rådet, "barnargumentet" mår säkert barnen sämre av i längden.

Ingen fara

Ja, man ska vara någorlunda trevliga mot varandra. Jag hoppas att rådgivningen hjälper er att hitta ett bra sätt att leva ihop. Börjar man där så kommer nog resten - kärleken, lyckan - på besök då och då.

En vän till mig brukar citera nån lyckoguru som säger att man ska "choose being kind over being right ". Det ligger mycket i det. Själv sitter jag här och underhåller sonen sedan kl. 06, trots att jag tyckte det var min tur att få sovmorgon. Först blev jag arg men sen tänkte jag på detta citat och hoppas på att få en trevlig dag ihop hellre än att börja med bråk.

Så himla fint. Både citat och gjort av dig där på morgonkvisten. Det där borde jag absolut träna på.