Anonym

Äldre 19 Jul 10:18

17 svar

Att inte kunna känna? Just nu har jag känslan av att inte kunna känna känslor

Behöver lite hjälp i att förstå mig själv.

Har upptäckt ett mönster och vill gärna förstå vad det handlar om.

Är i ett tillstånd just nu där jag upplever att jag inte känner känslor. Allt är typ samma, inga nyanser. Lite som att uppleva tomhet? Nu tror jag att jag förstår känslan av att det känns tomt... ?? Inga nyanser, inga skiftningar, inga olika känslor. Allt är bara samma samma. Då blir det svårt att veta vad man vill, svårt att fatta beslut osv... man är alltså förvirrad. Det är lätt lite kaos.

Det är som att man är lite avständ. Det är som att den högra hjärnhalvan - den som upplever, är lite avstängd och istället så är den vänsta hjärnhalvan igång hela tiden... alltså tankarna snurrar och far och man vill tänka ut allting. Livet blir lite tråkigt då, när man istället för att uppleva det går man igenom livet tänkandes istället.

Har upptäckt detta mönster hos mig själv... att jag med jämna mellanrum hamnar där. Det är som att det blir för mkt... och då fixar inte hjärnan det och stänger av. Och den för att återgå till det normala så kommer känslorna tillbaka efter ett tag... och det är som att jag är oerhört känslig. Och sen kommer jag in i detta stadiet igen...

Jag går i terapi och håller på att lära känna mig själv och framför allt mitt känsloliv... det e en enorm inre resa jag gör och bara att ha kommmit hit och kan "se" vad som händer med mig är stort. Tänkte höra om nån annan känner igen sig, vet vad jag pratar om eller kanske har kunskap om fenoment?
Förstår ju att det är helt normalt och så vi människor funkar.

Någon som känner igen sig?

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 13:51

#1

ingen som känner igen detta?

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 17:10

#2

ingen som har känt likadant eller förstår vad jag talar om?

Solsken269

Äldre 19 Jul 17:55

#3

Anonym skrev 2011-07-19 10:18:48 följande:

Behöver lite hjälp i att förstå mig själv.

Har upptäckt ett mönster och vill gärna förstå vad det handlar om.

Är i ett tillstånd just nu där jag upplever att jag inte känner känslor. Allt är typ samma, inga nyanser. Lite som att uppleva tomhet? Nu tror jag att jag förstår känslan av att det känns tomt... ?? Inga nyanser, inga skiftningar, inga olika känslor. Allt är bara samma samma. Då blir det svårt att veta vad man vill, svårt att fatta beslut osv... man är alltså förvirrad. Det är lätt lite kaos.

Det är som att man är lite avständ. Det är som att den högra hjärnhalvan - den som upplever, är lite avstängd och istället så är den vänsta hjärnhalvan igång hela tiden... alltså tankarna snurrar och far och man vill tänka ut allting. Livet blir lite tråkigt då, när man istället för att uppleva det går man igenom livet tänkandes istället.

Har upptäckt detta mönster hos mig själv... att jag med jämna mellanrum hamnar där. Det är som att det blir för mkt... och då fixar inte hjärnan det och stänger av. Och den för att återgå till det normala så kommer känslorna tillbaka efter ett tag... och det är som att jag är oerhört känslig. Och sen kommer jag in i detta stadiet igen...

Jag går i terapi och håller på att lära känna mig själv och framför allt mitt känsloliv... det e en enorm inre resa jag gör och bara att ha kommmit hit och kan "se" vad som händer med mig är stort. Tänkte höra om nån annan känner igen sig, vet vad jag pratar om eller kanske har kunskap om fenoment?
Förstår ju att det är helt normalt och så vi människor funkar.

Någon som känner igen sig?

Jag känner igen mig...
Jag äter medecin och har diagnosen biopolär typ 2 och jag kan säga att jag går omkring och känner ingenting alls i perioder...jag vet inte varför eller när det kommer men min teori är att det blir så att jag stänger av när jag mår dåligt för att jag inte psykiskt klarar av det, det bli helt enkelt för fullt
.För mig är det som att befinna sig i en bubbla, en bubbla av bara grått,grått,grått varken glädje eller sorg jag är bara så avständ för allt och dagarna bara går..ibland sitter det i under längre tid.
Jag kan bli förtvivlad och ifråga sätta mig själv när jag tex bråkar med min kille och jag känner ingenting alls..nada..inget det är bara tomt i huvudet...
Sen tror jag att mina psykmedeciner gör att jag är avtrubbad eftersom jag om jag inte äter dom har perioder av deppighet och manier som är stora,nu med medeciner finns dom men är inte så toppiga.

Ha det bra och lycka till med din inre resa

Anonym (AOP)

Äldre 19 Jul 17:58

#4

Jag känner igen mig. Eller, jag känner igen hur jag var förut, när jag åt p-piller. Jag har problem med hormoner, även mina egna hormoner nu när jag inte äter några. Allt var bara grått jämt, som en jämngrå dimma. Ingen glädje, inga spontana känsloyttringar, bara ett stort ingenting. Jag var deprimerad helt enkelt, något jag aldrig fattade att jag var förrän min terapeut tog upp saken. Det var han som föreslog att jag skulle sluta äta piller och sedan dess har jag ett helt annat liv. Visst kan jag bli arg för saker som tidigare var en axelryckning, men jag kan också bli glad och bubblig av skratt, egenskaper jag inte ens trodde att jag hade.

Anonym (linda)

Äldre 19 Jul 18:16

#5

Jag blir oxå så. Ibland känner jag massor och ibland inget.
Jag kan snabbt stänga av känslor och bli kall oxå:(

Anonym

Äldre 19 Jul 18:22

#6

Solsken269 skrev 2011-07-19 17:55:03 följande:

Jag känner igen mig...
Jag äter medecin och har diagnosen biopolär typ 2 och jag kan säga att jag går omkring och känner ingenting alls i perioder...jag vet inte varför eller när det kommer men min teori är att det blir så att jag stänger av när jag mår dåligt för att jag inte psykiskt klarar av det, det bli helt enkelt för fullt
.För mig är det som att befinna sig i en bubbla, en bubbla av bara grått,grått,grått varken glädje eller sorg jag är bara så avständ för allt och dagarna bara går..ibland sitter det i under längre tid.
Jag kan bli förtvivlad och ifråga sätta mig själv när jag tex bråkar med min kille och jag känner ingenting alls..nada..inget det är bara tomt i huvudet...
Sen tror jag att mina psykmedeciner gör att jag är avtrubbad eftersom jag om jag inte äter dom har perioder av deppighet och manier som är stora,nu med medeciner finns dom men är inte så toppiga.

Ha det bra och lycka till med din inre resa

Känner igen mig i precis det du skriver med att man stänger av sig själv när det blir för mycket runtomkring, sedan bara går och bär på allting och känner ingenting. Och det är väl inte så konstigt, för stänger man av allt jobbigt stänger man väl av allt bra på något sätt..

Anonym (samma som ovan)

Äldre 19 Jul 18:24

#7

Anonym skrev 2011-07-19 10:18:48 följande:

Behöver lite hjälp i att förstå mig själv.

Har upptäckt ett mönster och vill gärna förstå vad det handlar om.

Är i ett tillstånd just nu där jag upplever att jag inte känner känslor. Allt är typ samma, inga nyanser. Lite som att uppleva tomhet? Nu tror jag att jag förstår känslan av att det känns tomt... ?? Inga nyanser, inga skiftningar, inga olika känslor. Allt är bara samma samma. Då blir det svårt att veta vad man vill, svårt att fatta beslut osv... man är alltså förvirrad. Det är lätt lite kaos.

Det är som att man är lite avständ. Det är som att den högra hjärnhalvan - den som upplever, är lite avstängd och istället så är den vänsta hjärnhalvan igång hela tiden... alltså tankarna snurrar och far och man vill tänka ut allting. Livet blir lite tråkigt då, när man istället för att uppleva det går man igenom livet tänkandes istället.

Har upptäckt detta mönster hos mig själv... att jag med jämna mellanrum hamnar där. Det är som att det blir för mkt... och då fixar inte hjärnan det och stänger av. Och den för att återgå till det normala så kommer känslorna tillbaka efter ett tag... och det är som att jag är oerhört känslig. Och sen kommer jag in i detta stadiet igen...

Jag går i terapi och håller på att lära känna mig själv och framför allt mitt känsloliv... det e en enorm inre resa jag gör och bara att ha kommmit hit och kan "se" vad som händer med mig är stort. Tänkte höra om nån annan känner igen sig, vet vad jag pratar om eller kanske har kunskap om fenoment?
Förstår ju att det är helt normalt och så vi människor funkar.

Någon som känner igen sig?

Känner igen mig också i det du skriver. Som att man ibland lever likosm i hjärnan istället för att leva utanför, leva livet och möta allting och se allt runtom.

Mandarina

Äldre 19 Jul 18:34

#8

Anonym (samma som ovan) skrev 2011-07-19 18:24:43 följande:

Känner igen mig också i det du skriver. Som att man ibland lever likosm i hjärnan istället för att leva utanför, leva livet och möta allting och se allt runtom.

Jag börjar ju förstå att det är så man funkar, det e ett slags försvar. Det är som att kroppen stänger av ... det blir för mkt att hantera och bearbeta så då slutar känlsodelen att funka. Jag tänker mig att i sinnet kan vi förstå och känna känslorna men när det blir för mkt info / intryck att bearbeta så blir det helt enkelt för mkt och då stängs det av...

Anonym (samma som ovan)

Äldre 19 Jul 18:46

#9

Gulletroll skrev 2011-07-19 18:34:54 följande:

Jag börjar ju förstå att det är så man funkar, det e ett slags försvar. Det är som att kroppen stänger av ... det blir för mkt att hantera och bearbeta så då slutar känlsodelen att funka. Jag tänker mig att i sinnet kan vi förstå och känna känslorna men när det blir för mkt info / intryck att bearbeta så blir det helt enkelt för mkt och då stängs det av...

Ja precis, men tror du att alla fungerar så? Jag har märkt av att jag verkligen har extrem låg toleransnivå på stress, blir det för mycket runt om mig så stänger jag bara av. Ibland kan det gå dagar innan jag inser. Just nu sitter jag med en väldig ångest, vart några hemska dagar av olika anledningar, blivit för mycket på en gång. Tillåter mig inte att känna typ utan tycker att jag minsann ska vara stark. och hur mycket jag en säger till mig själv i skallen att även JAG får vara svag, så tillåter jag inte det. Det är som att jag är medveten på ett plan vad som händer medan en del av mig inte tar till det.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Jul 19:03

#10

Anonym (samma som ovan) skrev 2011-07-19 18:46:06 följande:

Ja precis, men tror du att alla fungerar så? Jag har märkt av att jag verkligen har extrem låg toleransnivå på stress, blir det för mycket runt om mig så stänger jag bara av. Ibland kan det gå dagar innan jag inser. Just nu sitter jag med en väldig ångest, vart några hemska dagar av olika anledningar, blivit för mycket på en gång. Tillåter mig inte att känna typ utan tycker att jag minsann ska vara stark. och hur mycket jag en säger till mig själv i skallen att även JAG får vara svag, så tillåter jag inte det. Det är som att jag är medveten på ett plan vad som händer medan en del av mig inte tar till det.

Ja, tror dom flesta människor fungerar så men att vi alla e olka "känsliga"... typ att vissa kanske klarar av att leva sitt liv utan kontakt med sina känslor medans andra som ex du och jag måste ha kontakt med vårra känslor för att må bra. Sen kan det ju oxå vara så att vi har många gamla obearbetade upplevelser inom oss som färgar vårt nu och gör att nuet idag upplevs på ett hotfullt/stressat sätt vilket gör att vi tvingas att stänga av för att överleva. men om man bearbetar de gamla upplevelserna ( brukar säga att en del känslor är som gamla filmer som spelas upp men oftast är vi omedvetna om dom och alltså då inte ens medvetna om att de orsakar oss stress/ångest/hot ) och gör nya tolkningar så kommmer hjärnan inte uppleva det som hot/fara...

Vet inte om du förstår, lite svårt att förklara eftersom jag just nu är inne i ett känsloavstängt läge... brukar kunna förklara detta mycket mycket lättare de dagar / perioder jag e i kontakt med mina känslor...
Märkligt, hur medveten jag är om detta tillstånd jag är nu... justnu vill jag bara att det ska försvinna och vill bli "normal" igen...

Anonym (Fanny)

Äldre 19 Jul 20:37

#11

Äter du mediciner? Jag åt ssri ett tag och jag blev avtrubbad. Speciellt en sort gjorde mig helt avstängd i tre månader. Skitäckligt. Men, detta var under en period när jag var svårt deprimerad, själva sjukdomen gör ju att man blir typ "stelopererad" i hjärnan. Blev mindre avtrubbad när jag slutade med ssri, men trögheten, känslan av att bara ha en ton var kvar... Är frisk nu och mår bra, men bästa tipset, konditionsträning flera ggr i veckan, och omega 3 och ev andra vitaminer.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Jul 08:25

#12

Anonym (Fanny) skrev 2011-07-19 20:37:50 följande:

Äter du mediciner? Jag åt ssri ett tag och jag blev avtrubbad. Speciellt en sort gjorde mig helt avstängd i tre månader. Skitäckligt. Men, detta var under en period när jag var svårt deprimerad, själva sjukdomen gör ju att man blir typ "stelopererad" i hjärnan. Blev mindre avtrubbad när jag slutade med ssri, men trögheten, känslan av att bara ha en ton var kvar... Är frisk nu och mår bra, men bästa tipset, konditionsträning flera ggr i veckan, och omega 3 och ev andra vitaminer.

Jag äter mediciner men håller på att trappa ner. När jag minskade dosen till hälften för ett par veckor sedan så märkte jag hur jag började känna igen....massa känslor som jag hade förträngt kom åter.. Usch de där lyckopllren e ju egentligen rena rama mardrömmen med tanke på hur de mixtrar med ens känlsoliv... det blir helt fucked up...
ska trappa ner det sista efter sommarren tänkte jag... ska bli så skönt!!!

Anonym (Grått)

Äldre 21 Jul 15:50

#13

Rubriken stämmer in på mig. Har sen några månader börjat må jävligt dåligt. Började med ångest men nu har det gått så långt att jag inte har några känslor kvar min man. Går i en gråzon, helt förvirrad och vågar INTE ta några beslut. Jag vill bara vara ifred och inte "tänka", sitter ju bara o grubblar hela tiden.

Har bokat tid hos en läkare men vad ska han göra för att hjälpa mig känna igen? Tror inte det kommer att lösa så lätt, tyvärr. Förstår ju inte själv varför jag mår såhär så hur ska någon annan förstå?

Fattar inte varför detta har kommit nu, har mått bra i 33 år men nu så känns allt bara tomt. Orkar inte ta tag i någonting och planera finns inte på kartan. En timme i taget är vad jag klarar av.

Känner mig värdelös och alldeles tom. Och det fast inget speciellt har hänt. Har en underbar familj och ett toppenjobb. Brukar träna många gånger i veckan men inte ens det känns lockande längre, vill bara ligga och glo på tv.

Lätta saker som att göra något med barnen känns ändå ok, då kan jag fokusera på dem och leken och behöver inte tänka så mycket. Lyckopiller för mig är mina barn, tack o lov.

Solsken269

Äldre 21 Jul 16:38

#14

Anonym (Grått) skrev 2011-07-21 15:50:45 följande:

Rubriken stämmer in på mig. Har sen några månader börjat må jävligt dåligt. Började med ångest men nu har det gått så långt att jag inte har några känslor kvar min man. Går i en gråzon, helt förvirrad och vågar INTE ta några beslut. Jag vill bara vara ifred och inte "tänka", sitter ju bara o grubblar hela tiden.

Har bokat tid hos en läkare men vad ska han göra för att hjälpa mig känna igen? Tror inte det kommer att lösa så lätt, tyvärr. Förstår ju inte själv varför jag mår såhär så hur ska någon annan förstå?

Fattar inte varför detta har kommit nu, har mått bra i 33 år men nu så känns allt bara tomt. Orkar inte ta tag i någonting och planera finns inte på kartan. En timme i taget är vad jag klarar av.

Känner mig värdelös och alldeles tom. Och det fast inget speciellt har hänt. Har en underbar familj och ett toppenjobb. Brukar träna många gånger i veckan men inte ens det känns lockande längre, vill bara ligga och glo på tv.

Lätta saker som att göra något med barnen känns ändå ok, då kan jag fokusera på dem och leken och behöver inte tänka så mycket. Lyckopiller för mig är mina barn, tack o lov.

Du kanske är deprimerad? man brukar gå runt i ett tomrum ibland när hjärnan tillslut stänger av när man inte orkar med sin ångest längre..
Du kanske behöver en medecin som gör att du får kontakt med dig själv igen och kanske även någont ångest dämpande om den skulle komma tillbaka.
Det är jätte bra att dina barn är ditt lyckopiller men det kanske inte räcker för dig iallafall...om du fick lunginflamation så skulle du väl ta medecin som botade den..samma med psyket ibland behöver man en medecin som gör att man bli frisk...
Sen jag är INTE någon läkare alls så det är bra att du har bokat tid...var noga med att du till 100% är ärlig med hur du mår och hur du känner till läkaren annars får du fel medecin med all säkerhet och det är inte bra...skriv ner på en lapp allt du vill säga det är så lätt att man glömmer något..

Lycka till..

Hörs

Solsken269

Äldre 27 Jul 06:16

#15

Hur går det fär dig TS allt ok uppdatera gärna...

Anonym Trådstartaren

Äldre 27 Jul 10:37

#16

Solsken269 skrev 2011-07-27 06:16:01 följande:

Hur går det fär dig TS allt ok uppdatera gärna...

Hej igen,

Jo tack det går bra... nu går det åt rätt håll igen.. känner att jag e på väg "tillbaka"... tebax till mig själv och att hitta mig själv igen... de senaste dagarna har vändningen kommit och det känns skönt...tar tid dock och det gäller att ha tålamod och att invänta när det "vänder"
Känns som att det många gånger handlar om att "vänta ut stormen" och bara vara i det "apatiska/svstängda" läget... för att återgå till det normala. OCH att htta de där små sakera som gör att man mår lite och lite bättre för varje gång, det som får en att må gott och lugn fast att man i stunden kanske inte känner för det.. men att faktiskt göra det ändå för att man vet att man mår bra av det i längden....
Sen att oxå inte bli rädd för det zombieliknande tillståndet...lätt att man blir rädd och skrämd av det som sker med en och det ökar på stressen/avstängdheten/ångesten

Ska nog använda denna tråden för att skriva ner och följa mitt "tillstånd" för att se det och se hur och när det förändras...

Solsken269

Äldre 31 Jul 07:31

#17

Anonym skrev 2011-07-27 10:37:55 följande:

Hej igen,

Jo tack det går bra... nu går det åt rätt håll igen.. känner att jag e på väg "tillbaka"... tebax till mig själv och att hitta mig själv igen... de senaste dagarna har vändningen kommit och det känns skönt...tar tid dock och det gäller att ha tålamod och att invänta när det "vänder"
Känns som att det många gånger handlar om att "vänta ut stormen" och bara vara i det "apatiska/svstängda" läget... för att återgå till det normala. OCH att htta de där små sakera som gör att man mår lite och lite bättre för varje gång, det som får en att må gott och lugn fast att man i stunden kanske inte känner för det.. men att faktiskt göra det ändå för att man vet att man mår bra av det i längden....
Sen att oxå inte bli rädd för det zombieliknande tillståndet...lätt att man blir rädd och skrämd av det som sker med en och det ökar på stressen/avstängdheten/ångesten

Ska nog använda denna tråden för att skriva ner och följa mitt "tillstånd" för att se det och se hur och när det förändras...

Hur går det för dig TS?

Jag har lagt upp din tråd på min favorit lista så du får gärna uppdatera hur du mår oavsett om du mår bra eller dåligt..
Man ska absolut välja saker som får en att må bra som får en att växa som får en att vilja kliva upp på morgonen, skit svårt när man mår dåligt nästan omöjligt kanske man ska säga.
Du har en god och bra syn på allt tycker jag en god "sjukdomsinsikt" försök att hålla fast vid den, det kommer du långt på tror jag.

Hörs

Att inte kunna känna? Just nu har jag känslan av att inte kunna känna känslor

INNEHÅLL