Inlägg från: rosadenrosa |Visa alla inlägg
  • rosadenrosa

    Mobbad/nertryckt av min pojkvän

    Träffade min pojkvän för snart 2 år sedan.
    För ca 1 år sedan började detta. Han klagar på mina kläder " Usch va barnslig tröja du har"
    ( Hade då en helt vanlig svart huvtröja köpt på gina tricot.)
    Försvarade mig med att " Behöver jag klä upp mig i fina kläder för att träffa dig och för att jag ska duga?"

    När det var vinter kom han jämt med kommentarer som tex " Men skaffa en mössa, ser skitdumt ut att du inte har mössa och alla andra!"
    ( Jag har världens tjockaste hår och resultatet av mig i mössa blir att den sitter högst upp på huvudet som en kockmössa!)

    Andra kommentarer jag ofta får är

    " Du borde typ hitta på nån motionsform. Jag tror det vore enkelt för dig att gå ner 10 kg bara du rörde på dig".


    En annan gång jag skulle tala om att jag varit med och vnnit en löpartävling sa han

    " Haha det skulle du aldrig klara nu när du är lite halvtjock".

    ( Jag blev ledsen eftersom jag då gått ner minst 15 kg sen dess...)

    " Men kan du inte blondera håret? Ser fult ut med din utväxt."

    "Gud, rakar du aldrig benen? Vet ingen annan tjej som får stubbiga ben efter 3 dar."

    " jag vet en jättesnygg jacka. Sett massa tjejer som har såna. Kan inte du köpa en sån?"

    Såhär håller det på... dag ut och dag in... Pikar, kommentarer... Vafan ska jag göra?
    BLir ledsnare och ledsnare... Orkar snart inte ses mer.

    Är ibland ute med mina vänner och ibland kommer det till och med fram killar och raggar jätte mycket. Jag får ofta höra från tjejkompisar att mina kläder är snygga osv..

    Jag har blonderat håret, gått ner snart 10 kg ( fast han har inte ens märkt det.) Gör allt för att vara fräsch osv.. Springer och borstar tänderna en kvart innan han vaknar så han inte ska klaga på min andedräkt..

    Själv beter han sig svinigt och sitter och skämtar om tjejer på tv att hennes skulle han vilja ligga med hit och dit! Säger jag att jag tycker att Måns zelmerlöw sjunger bra så blir han jättearg och tror jag tänder på måns.

    KÄnner mig så förbannat värdelös... Jag som tyckte att jag har ryckt upp mitt liv, blivit hälsosam ( för det har jag!) Och så klankar han bara ner på mig... :/

    Orkar inte ens ha sex längre.. Känner mig skitful och äcklig.
    Måste tänka på hur jag står går sover, För att inte se ful ut så han ska klaga..

    Någon som är i samma situation? Som känner sig "mobbad"  av sin pojkvän/sambo?
    Eller någon som kan tala om för mig hur jag skall hantera detta?


    Värdelös på allt. Eller?
  • Svar på tråden Mobbad/nertryckt av min pojkvän
  • rosadenrosa

    Jag har bra självkänsla och tycker inte att något av det han säger stämmer. Inegn annan verkar göra det heller..
    Har tagit upp det med honom tusen gånger, men det återkommer ständigt.
    Och det är inte bara så enkelt att lämna honom hur som helst heller. Förstår bara inte hur man kan bete sig såhär..

  • rosadenrosa

    Har även gjort det med Rynkar på näsan 

    Men det går liksom in ännu sämre i hans hjärna då verkar det som,,,

  • rosadenrosa

    Någon som varit i liknande situation?

  • rosadenrosa

    Jo en del av mig hatar honom...
    Den andra älskar honom..

    Känner det dock ändå som att det är mitt fel. Vore jag tillräckligt smal och perfekt vore det j inte såhär. Helt fel! jag vet! Men jag fastnar i det på något vis...
    Sen önskan om att det kanske tar slut på "klankandet" en vacker dag...

  • rosadenrosa
    Fru Sveden skrev 2011-07-19 21:15:44 följande:
    Du är inte mobbad av din pojkvän du är psykisktmisshandlad om du har tur så stannar det vid psykiskmisshandel om du har otur övergår det till fysiskmisshandel, men när det övergår till fysiskmisshandel är du så nertryckt och du mår så dåligt att du kommer ta på dig skulden att det är ditt fel att han slår. Bara DU ändrar dig kommer han aldrig mer att slå osv.

    Jag levde med en man som ständigt tryckte ner mig i ca 2år. När jag tog steget/valet att göra slut var jag deprimerad och hade dödsångest

    Idag är det drygt 5,5år sedan det tog slut. Jag trodde inte att det fanns en enda människa som kunde älska mig. Jag var singel i 6 veckor sedan blev jag ihop med en jätte snäll och underbar kille som var raka motsatsen till mitt ex.

    Idag har vi varit ihop i drygt 5,5år (dec 2005) vi fick vårt första barn juni 08, gifte oss aug 08 och vi fick vårt andra barn juli 10.

    Den stor frågan är väl vill du fortsätta leva som du gör nu för om din kille inte vill gå till en kurator/psykolog eller liknande och ta tag i sina problem så är chanserna att ert förhållande blir bättre väldigt små. Så vill du leva så här resten av livet eller vill du ta steget ut i det okända och försöka hitta lycklig kärlek?
    Tack för ditt svar. Känns ändå "bra" att det finns fler som jag. ( Förlåt, menar det inte att jag tycker det är bra på något vis, hoppas du förstår vad jag menar!)
    Men jag trodde/ har känt det som att jag är ensam i hela världen om det här.

    Känner mig så himla dum på något vis... Vet ju hur himla fel allt är.. Men känns ändå som någon slags känsla att " det händer inte mig". "Det kan väl inte hända mig?"
    Jag menar, Jag fattar inte hur jag kan tillåta det här.. Hur det blev såhär.. Inget va ju såhär från början utan det växte sig fram sakta men säkert.

    Känner mer och mer skuld att det verkligen är mig det är fel på. Varje dags upprepning från honom blir ungefär som att jag sakta men säkert övertalas. Fast det skriker inom mig att det är så himla fel...
Svar på tråden Mobbad/nertryckt av min pojkvän