Hans sjukdom och självömkan gör mig galen

Japp, jag har det också så typ... 
Jag har bara helt enkelt valt att jobba med honom- vilket i perioder- eller rättare sagt de senaste 3 åren har varit förjävligt.
Min vet däremot att han har det svårt eftersom han har legat inne på psyk under långa perioder och då är jag inte värd ett skit. Jag är nog det hemskaste på hela planeten...
Jag har försökt att få hans familj att förstå på vilket sätt han är sjuk men de vill inte lyssna på mig öht. VARFÖR skulle jag ljuga? Jag har inte fattat ännu. Men det är så att vi inte pratar med varandra sedan 1 år tillbaka.


Asså, personligen tycker jag att min man är finast i världen och han var mot mig som ingen kunde vara MEN den han har blivit efter alla depressionssvackor? Hade jag vetat hade jag inte gett mig in i det här.

Hoppas du hittar en lösning för dig.

Oavsett så behöver din man en kontakt med psykiatrin- om det så är medicin, samtalskontakt eller båda så behöver han hjälp.

KRAM!
 

Låter som han e manodeprisiv..... be han kontakta psyk o få det utrett..... sånt blir inte bra av sig själv =(
Lycka till!!

säker på att det "bara" är en deprission så det inte är något mer? som tex manodepresiv som anonym ovan föreslog.

Vigtigast är att han själv inser att han har dessa problem och önskar att göra något åt det. Min sambo har också depressiva perioder, som är oerhört kämpiga att komma igenom. Det suger all energi från mig och jag ska verkligen ta mig i kragen för inte att bara be honom om att "rycka upp sig".

Han har haft det såhär sedan i lärde känna varandra för 8 år sedan, så jag visste redan då vad jag gick in på, som du skriver, jag älskar den personen bakom sjukdommen. Han hade viljan att jobba med sina problem och har blivit mycket bättre på att tackla dem och förebygga att perioderna blir så djupa och långa.
Han hade inga vredesutbrott, men drack mycket och blev då gränsande till manisk. Uppförde sig riktigt illa mot mig och mot kompisar, som han sedan dagen efter inte alls kom ihåg. Försökte jag mig då på att begränsa drickeriet eller hindra honom i hans idéer, var plötsligt allt mitt fel att han mådde så dåligt och då ville han göra slut. Vi har haft många upp och ner under åren, men det blir bättre och bättre, det är en del av vårt förhållande och vi vet vad vi klarar av.

Viktigast är också att du gör upp med dig själv om du orkar kämpa med din sambo. Kräv att han får/ går igenom behandling. Medicin, motion, psykolog, terapi etc. Han ska lära känna igen de tidiga symptomen  och redan här börja jobba på att få det bättre.

Du ska också låta dig själv få en paus och ha alltid någon du kan prata med och ösa ur dig all skit, det kan ge lite ny energi.        

Åh vad skönt att höra att man inte är ensam, men tråkigt att du går går igenom det samma. Min man medicinerar, han tvingades för ett år sedan att inse att han var tvungen att göra det efter att grannarna ringde polisen när han höll på att slå sönder sin lägenhet. Han erkänner att han mådde väldigt dåligt då och tar sina mediciner men de senaste veckorna så har han fallit igen och jag känner bara att jag orkar inte fjäska för honom, jag orkar inte höra hans eviga skitpratade om alla människor, jag orka inte höra hur synd det är om honom som har hosta/är förkyld/har ont i magen eller vad det är som han skyller på just den dagen. Känner igen det du skrvier om att vara den hemsakste och elakaste människan på jorden, det brukar jag också vara under dessa perioder, väntar bara på att han ska säga det till mig denna gången med. Men vad gör man? Jag vet ju att bakom problemen så finns ju fortfarande den killen som jag älskat i så många år kvar och han kommer att komma tillbaks igen men orkar man vänta? Är det värt det?

Jag vet inte vad som är felet, diagnosen är depression men det är mycket möjligt att det är något mer. Min kille dricker också mycket i perioder, dock inte när jag är i närheten längre. Vägrar att ha något med honom att göra när han druckigt då han blir aggressiv och precis som din man  beteer han sig då väldigt illa, när han nyktrar till sen så håller han fast vid att han haft rätt och inte gjort något fel, trots att han minns händelserna utan använder det som hänt som ännu en anledning för att tycka synd om sig själv.

Jag vet inte hur man gör för att citera ett inlägg:) Någon som kan guida mig?

Att skrika att säpo är efter honom och att han vet så mycket mer än alla andra vet är inte tecken på depression utan helt andra saker. Vem har satt diagnosen depression? Och har denne fått informationen om att detta går i skov och att han då tror att säpo förföljer honom?

För övrigt förstår jag att detta är riktigt jobbigt för dig. Och jag tror att din sambo behöver mer hjälp än vad han får. Inte av dig utan från vården.

Jag var nära att ge upp många gånger, men idag är jag glad för att jag inte gjorde det. Hans perioder nu är ingenting jämfört med hur det såg ut för ett par år sedan. Han har nu senast själv insett att han inte tål att dricka alls (vilket jag kämpat för i flera år), så nu kan jag lugnt tacka ja till fetsen med vänner. Vi väntar dessutom vårt andra barn och han är världens bästa pappa! Vi supplerar varandra på många sätt och jag vet att han uppskattar mitt stöd.

MEN jag ska vara beredd på att ta över allt här hemma med hus/ barn/ hundar i hans svackor.

Det som hjälpte min sambo var motionen + livslång behandling med antidepressiva. I perioder har han haft behov för antipsykotika, det är väldigt viktigt att ta kontakt med vården varje gång svackorna kommer och tidigt. Kan medinen justeras, kan han få samtalsterapi, hjälp till att komma igång med ett intresse/ motion? Behoven kan vara olika från gång till gång.

Vi har varit igenom allt från psyk.akuten till vanlig vårdcentral.        

Mitt råd är att vara ärlig, säg att du kan se att han mår dåligt och att du mår dåligt av det. Be honom kontakta vården, med argumentet om att de kan hjälpa honom på många olika sätt. Konfrontera honom med verkligheten. 

Ja, jag tror också att det är något mer, det är en vanlig allmänläkare på vårdcentralen som som satt diagnosen och den bekräftades sedan av psykakuten. Men hans sätt att tänka känns inte sunt alls:( Problemet är att det är omöjligt att få honom att söka hjälp, jag har försökt, men då är det bara mig det är fel på, jag är dum i huvudet och löjligt naiv som inte förstår att staten och polisen övervakar vad vi gör, SUCK!!! Han skulle behöva hjälp, mycket hjälp men han iser det inte själv, jag känner att jag bara går och hoppas på att något ska hända så att han fattar att han behöver hjälp. Sen är det ju så att när han träffat läkare så är han otroligt bra på att låtsas som att allt är okej, han skulle aldrig berätta något mer ingående om sig själv än att han har svårt att sova för en läkare.

Min man har diagnosen bipolär och lider också av deprissioner och är manisk då och då men sen den 7 april har han fått en medicin som verkligen funkar kanon bra, vi känner båda att det verkligen funkar jätte bra. Självklart att det kan komma dagar då han är ledsen, väldigt irriterad och så men inte alls som förut, och så kan vi ju alla känna ibland.

Kanske skulle han/ni gå och prata med någon och se om det går att få ny medicin (om nu inte denna funkar?) Det är ju väldigt jobbigt och iaf jag känner mig fruktansvärt hjälplös när det blev som det blev förut.