Ni som skaffar barn med män som inte tar ansvar - hur tänkte ni?

Här har det inget med det du är inne på att göra. Han är en fantastisk man, och han är världens bästa pappa, när han orkar.

Att han inte orkar och att jag har huvudansvaret just nu är pga att han drabbats av en svårare depression/förlossningsdepression. Det pga hans barndom och trasiga uppväxt pga sin egen far som är en skitstövel rakt igenom.

Visst, ibland tycker jag också att de är skitjobbigt - men han gör så gott han kan för tillfället. Spelar ingen roll hur mycket vi pratat igenom allt innan, depressionen kom som en käftsmäll för honom när vår son föddes.

 

 

ja, självklart finns det omständigheter som gör att man inte är lika kapabel att vara en bra förälder som man vill vara - förstår verkligen att det måste vara tungt för er. hoppas att ni får det stöd ni behöver så han kan bli den pappa han bill vara!

Tänkte bara inflika det ;) Att hur överens man än är INNAN barnet föds kan de finnas andra orsaker till att de ändå inte blir som man tänkt sig.

Jadå, han får psykologhjälp 1 ggn/vecka + mediciner nu, så de börjar sakta men säkert gå åt rätt håll. Sonen är 3,5 månad nu.

absolut . men du Sofy, inte är du en av dem som skriver frsutrerade inlägg över vilken skitstövel till man du skaffat barn med heller? det känns inte ritkigt så.

 det jag saknar i dessa trådar är självreflektion hos många kvinnor av typen "vad var det som gjorde att jag valde att bortse ifrån hans många negativa sidor när jag valde att bli förälder tillsammans med honom" eller "jag gjorde ett misstag och nu undrar jag hur jag ska göra för att det ska bli så bra som möljligt för oss och för vårt barn". 

Har tre barn med en man som bryr sig lite när han själv vill..... Jag har dock inte gnällt om att jag fått ta hand om barnen själv, ser det mer som en lyx. 
Jag frågade inte honom hur han tänkte vara som förälder, det anser jag att man inte behöver. Ett föräldraskap är väl ganska naturligt en ömsesidig ansvarsbit ?? Efter 6 år ihop utan barn var det en person jag levde med, när barnen började anlända förändrades det. Ingen som någon kan förutse något sådant.
Frågade inte min nuvarande man heller, som jag har två barn med. Han tar sitt föräldraskap på stort allvar vilket även det är en lyx för mig.
Det är inte på något sätt mammans anvar, det är i hennes mage som barnet växer. Om en man vill bli förälder kan man väl inget annat än anta att han vill ta hand om sina barn ?? 
Mannen jag har tre barn ihop med som inte är så aktiv i våra barns liv har nu en ny familj och tar stort ansvar för sina nya barn..... Inget man heller kunde förutse.......
 

om du inte upplever det som ett problem att din man bryr sig lite när han själv vill så förstår jag att du inte tycker att det är så angeläget att prata om hur man tänker sig föräldraskapet. jag menar bara att föräldraskap kan se ut på så många olika sätt och det känns sorgligt att många är jättebesvikna på sina män och hade förväntat sig mer engagemang. jag funderar också på om det är ett problem som man kan lösa genom att prata lite mer innan man väljer att bli förälder.

Jag tror anledningen är att INGEN kan föreställa sig hur det är att ha ett eget barn med ansvar dygnet runt innan man själv fått det. Papporna har heller ingen chans att förstå hur jobbigt det kan vara för mamman innan han själv provat att ha ansvar för barnet under längre perioder vilket är svårt i början om mamman ammar...

Då spelar det ingen roll vad man pratat om innan. Har man ett samarbete innan barnet kommer som fungerar ser man heller ingen anledning till det... Vi har fått vårt 4:e barn nu och har båda full förståelse för den andra personen (vilket vi lärt oss genom att ha de andra tre) så NU funkar det bra.

jag håller helt med. livet med ett litet barn är så omvälvande och stort att det är svårt att sätta sig in i innan. men just därför tänker jag att det är ÄNNU viktigare att prata innan om sina förväntningar och föreställningar.

 jag menar, man ger sig ju inte ut på en jordenrunt-resa med någon utan att ha pratat om vad man vill uppleva och ungefär hur man tänker att man vill leva under resan. är det två personer som under ett förberedande samtal verkar vilja ha ut helt olika saker av resan, den ena vill festa massor och den andra mest se på ruiner och sola, så kanske det är bättre att resa med någon annan? förstår att liknelsen inte är heltäckande men som exempel.

finns det verkligen ingen som håller med om att  en del människor inte riktigt verkar ha pratat igenom föräldraskapet innan man får barn och att det kan vara en del av problemet när sen många kvinnor blir besvikna?

Jag håller med men orkar sällan engagera mig i deras problem. Tror inte ett skit på att en snäll, ansvarskännande, normalbegåvad kille som respekterar sin tjej skulle skita i sina barn när dom väl blivit föräldrar.

Dock tror jag många tjejer lever i förnekelse att deras kille är en skit, dom ser det inte förren efter flera år (och kanske några barn). Otur.

Håller helt me dig TS, och många verkar vara av åsikten som ja även sett här, de borde man inte behöva fråga de borde vara självklart!! Va fan e de för inställning??? Kommunikation är A och O.. Och eftersom alla människor är olika betyder de att det som är självklart för en person behöver inte vara de för nån annan..
Sen är ja lite av åsikten, om ni vill veta hur era barn och er partner kommer ha för relation, kolla på er partner och hans pappas relation.. En del undagtag fins då om den relationen är kass men er partner verkligen jobbar för att aldrig bli likadan..