Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

En stilla undran...
Har dejtat massor men kan inte riktigt hitta den som stämmer, det är svårt som attan. Jag må vara kräsen med vad jag söker till både det yttre och det inre. Men av någon underlig anledning är det inte detta som jag går bet på, när jag väl hittar en riktig mysig tjej som faktiskt verkar helt "normal" i mina ögon och jag börjar träffa henne mer seriöst för att lära känna henne ytterligare, så börjar det alltid att visa sig att, de vill högst ses någon ggn i veckan - enbart, eller när det passar henne, eller när man skall göra något "kul". Detta gäller alltså samtliga tjejer jag träffat från alla möjliga olika samhällsklasser, högutbildade, lågutbildade, rika och mindre rika.   Alla i åldrarna mellan 30-35 år.

Så här är det varenda gång. Är det något fel med att kanske spendera lite social vardagstid med varandra mitt i veckorna och pendla sovandet hos varandra. Jag är inte 18 år längre utan försöker hitta något seriöst att bygga på. Absolut inte stressa in i något men jag känner att mitt engagemang går i botten när jag märker gång på gång att man egentligen bara skall ses när man är kåt och vill knulla i stort sätt. Inte riktigt min grej! Missförstå mig nu inte, jag anser inte att man skall vara som två simesiska tvillingar och träffas absolut varje dag - det går inte, det förstår jag med. Men när det skall styltas upp och det mer eller mindre skall bestämmas att man skall sitta på var sitt håll bara för sakens skull, då backar jag. Hur fasen skall det gå om man flyttar ihop, tar hon in på hotell när hon vill ha sin fritid då eller? *ironi*

Är alla tjejer så här? Man skall tydligen vara singel i ett förhållande idag verkar det som...

Jag blir tokig och börjar överväga att hoppa av tåget snart.

Har ett ganska nytt förhållande sedan ett par månader tillbaka med en jättego tjej som jag tycker väldigt mycket om. Enligt henne själv tycker hon om mig för det har uppstått situationer då jag varit tvungen att ta upp saker till ytan. Jag relaterar till mitt föregående inlägg om tjejer som vill ses mindre och mindre och tillslut träffas man knappt.

Som nu senaste veckan, hon säger att hon har svårt att sova/somna när jag sover hos henne. Har inträffat ett par ggr tidigare också. Nu vill hon inte träffas t.ex. ikväll (fredag) för hon vill kunna sova. Detta sa hon redan igår när jag pratade med henne. Så idag ringde jag henne och frågade lite löst om hon fortfarande inte ville träffas. Men det ville hon inte. Då tog jag upp problematiken till ytan och försökte komma fram till vad det är som gör att hon inte sover. Men för henne var det inget problem att hon hade svårt att somna ibland.

Då vände jag problmatiken istället från min sida. Jag får inte träffa dig för att du har svårt att sova som du säger. Det blir ett obekvämt problem för mig. Den jag har ett förhållande med vill jag naturligtvis umgås med, särskilt när helgen nalkar för dörren och man verkligen har tid för att umgås utan att behöva stressa med jobb och annat..

Men, nej, vi skulle hoppa det idag, alltså inte träffas. Jag blir lite skogstokig på sånt här. Vi skall träffas imorgon, för jag påtalade att vi behöver nog tala om det här.

Ja ja, jag ville bara skriva av mig lite...

Jag vet ju inte detta. Jag är en ganska logisk kille med stort tålamod och ger inte upp för minsta lilla motgång eller konstighet. Jag är väldigt okomplicerad med andra ord. Man måste ge allt en ärlig chans, därför vill jag ta upp detta till diskussion med henne. När hon sover hos mig sover hon som en stock och somnar på fem minuter. Det säger hon själv också. Vi båda limmar väldigt bra tillsammans när vi väl umgås men det är detta med sömnen som hon klagar över och diverse mindre små egenheter om att inte träffas emellanåt som gör mig lite fundersam.

Efter så här kort tid så känner man ju inte människan man precis träffat. Det tar lång tid. Får se hur det verkar efter att jag talat med henne. Bör nog reda ut hur intresserad hon är av mig samtidigt annars känns det mindre motiverat att fortsätta såhär. Då vill jag nog försöka träffa någon annan som vill umgås och träffas i ett förhållande...

Jag har en fundering över detta med att inleda ett förhållande med en man som har barn sen tidigare förhållande. Jag har inga barn och känner att jag helst skulle vilja träffa någon utan barn och blir lite "nej" när jag ens läser på Hp att killen har barn sen tidigare.
Nu är det ju så att de flesta killar i min ålder 30+ har barn sen tidigare... är det helt obefogat att jag tänker så?
Hur känner ni andra som har barn? Vad vill ni helst träffa eller spelar det ingenroll om er dejt har eller inte har barn sen tidigare? 

Jo, jag vill ju såklart ha egna barn... 
Du skriver att du "var likadan" har du ändrat dig i frågan? Varför?

@Väntar: Jo, jag har tänkt lite som dig. För det är ju sant.

Har ni två dejtat seriöst killar/tjejer med barn? Hur har det gått osv? 

Åh en till! Då är vi iallafall 3 stycken från sthlm i den här tråden 

Spelar det nån roll hur många barnen är eller deras ålder?

Jag har två dejter på g. Den första dejten har jag ju dejtat engång redan och hans barn är tonåringar och klarar sig mycket själva medan den andra dejten har 3 barn som är relativt små...
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig i detta. På nåt sätt känns det som om han med de äldre barnen skulle vara ett "lättare" alternativ.. han har liksom mer tid för mig om vi skulle börja dejta seriöst? 
 

Åh glömde ju att säga lycka till med dejten med Baloou! 

Trist ju

Måste dock tacka dig för du startade denna tråden. En trådmedlem här som jag blev mycket glad över att få lära känna