Anonym (Sa) skrev 2011-12-07 23:04:49 följande:
Du låter som en klassisk beroende som självömkar. Det är dödligt. Men visst.. kan ha fel. Men får inte ihop dina resonemang. Du säger emot dig själv lite här och där: Du skrev bl.a. "men ska jag ta "vad som helst", bara för att jag är så jävla ful för alla som ser någorlunda intressanta ut? Ska jag inte kunna välja en som jag känner mig attraherad av? Nej det har jag aldrig kunnat, det har varit att ta den som ens gett mig en chans, eller så har jag fått vara ensam."
du menar, att du är missnöjd med att du inte kan välja dom kvinnor DU vill ha utan får nöja dig med dom som vill ha dig? Det lät inte som om du var särskilt extrem-nobbad då; snarare som om ditt sätt att se på saker är ganska egocentriskt. Och som sagt vet jag fortfarande inte "hur ful" du är på utsidan. Bara vad du visar upp av insidan.
Jag tror helt ärligt inte ett skit på att det är mer synd om dig än "alla andra"; och jag tror fortfarande att det där "det" inte handlar om fysiskt utseende utan om personlighet och den kan man delvis forma själv; genom beslutsamhet och ibland professionell hjälp.
Bortsett från mina ungar, så är det nog viss risk att jag också dör och blir begravd av stadsmissionen; såvida jag inte fortsätter att vara en så fin vän till mina vänner som jag är. Menar du att du inte har vänner heller?
Du skrev inte rätt ut om du sökt KBT eller testat dig runt ORDENTLIGT i terapeutdjungeln(För det kan ta tid där med att hitta rätt); men jag rekommenderar dig hur som helst att göra det.
NÄ. nu SKA jag dra nått gammalt över mig för ikväll. *ledsenledsenledsen Sa ikväll* (inte varje kväll man förlorar en vän man faktiskt älskat innerligt)
God natt tråden!
Bortsett att du har en oändligt stor anledning att leva, vilket i relation till ämnet isåfall redan är förkastat, eftersom tanken var att det var just att man inte hade någon alls. Inte att man hade sina barn och eller sambo och eller annat, då blir det givetvis helt annorlunda.
Har fått hjälp så sätt, men än en gång spelar det inte någon jvla roll, eller jo, lite, hur jag mår, så länge inte någon ger mig en chans eller bjuder in mig eller välkomnar mig eller liknande. Vad är meningen med att må jättre bra och inbilla sig att man är accepterad, omtyckt, etc, när man inte är det?? Det är ju som att inbilla en som är förlamad, att han visst kan gå och hela tiden ramlar.
Och jo, det finns en del som kanske skrivet, en som var vääääääldigt stor, då jag är väldigt kort och rätt liten själv, så kändes jag väääääldigt liten, det var en som bara hade ett ben, det var en annan som var blind och det var faktiskt en annan, hon hade inga ben alls. Men kalla mig idiot nu och önska mig nu ett helvete för jag var så in i helvetes ytlig att jag inte valde någon av dem, önska mig nu ett liv i ensamhet, om du tycker det.
Men visst, om du anser att jag är det, så betyder det ju också att då får jag acceptera att andra tar mig för handikappad och den biten. Vilket jag kanske är, jag vet inte, om man tror alla dem hundra tusen, så e ja de.
Och visst, om jag träffat någon som givet mig kärlek och trygghet som hjälp, som funnits och som älskat mig och som trott på mig, skulle jag troligen inte vara där jag är nu. Japps, min föräldrar finns, även om de är fosterföräldrar, de fanns när det inte blev som det skulle. Givetvis var dem ju ovetandes om mitt öde och att inte kunna göra dem stolta så som JAG vill, det sårar också så in i helvete. Även om mina föräldrar aldrig sagt eller pressat ett dugg på utbildning, typ av jobb etc, så känns det så jävla pissigt att inte åstadkommit ett dugg.
Ja jag vet inte, känns bara som att mitt liv närmar sig mer och mer att nå ett permanent slut. Hoppas på att kunna dö när jag sover, för jag brukar drömma bra, då kommer jag att dö på bästa sätt, lycklig och glad.....
