Anonym (Mia)

Äldre 26 Oct 23:09

50559 svar

Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Anonym (Mojo) skrev 2011-10-26 23:02:43 följande:

Hmm, får se om jag förstår rätt nu...

Jag undrade varför det var pinsamt om man pga att man känner sig yngre än vad man är söker en yngre partner (eller ngn som också är yngre än årtalsåldern). Jag får inte ihop ditt svar till det så jag kanske var otydlig? Eller?

Det kanske var lite oklart då jag citerade nästan hela ditt inlägg.

Aha - det var jag som rörde ihop tror jag.

Jag tycker att det är pinsamt om man med argumentet att man "känner sig så ung" aktivt söker kvinnor som är 15-20 år yngre. Detta baserar jag på att alla de män som kontaktat mig med den ålderskillnaden har varit bra mycket gubbigare än mina jämnåriga. För mig blir alltså ett sånt sökande bara ett sätt att inbilla sig själv att man är kroppsligt och knoppsligt yngre än vad man är. De män jag stött på har försökt bekräfta sin virilitet med hjälp av en yngre kvinna. Det tycker jag är pinsamt när man inte kan se sitt eget beteende och sin egen ålder innan man jagar yngre kvinnor. Då kan man åtminstone erkänna att man finner en yngre kvinna mer attraktiv ur fysisk synpunkt. Men det resonemanget har jag aldrig träffat på.

Sen finns det säkert undantag (som tex min kompis som vill starta en familj med någon so inte redan har barn) men jag har bara träffat på en (min kompis). De andra var gubbar med bekräftelsebehov.

Anonym (Mia)

Äldre 26 Oct 23:15

#2766

Anonym (jobbigt) skrev 2011-10-26 23:09:44 följande:

tro det eller ej men jag har en dejt imorgon! han verkar så himla charmig o trevlig o får det faktiskt att pirra lite, o så har jag inte känt på år och dar. O han ser ut som en riktig man!!

Lycka till!

Anonym (Mia)

Äldre 26 Oct 23:44

#2769

Anonym (Mojo) skrev 2011-10-26 23:28:13 följande:

Är precis över 40-strecket själv och lite i den situationen du nämner. Nu 'letar' jag ju inte 20-25 åringar direkt, men 30+ (har ingen automatisk övre gräns dock), av just den anledning du nämner. Av erfarenhet har jag sällan mycket gemensamt med kvinnor på 40+ och de finner sällan mig intressant. De flesta av mina vänner är 2-6 år yngre än mig vilket kanske påverkat mitt sätt.
Min förra fv som var tre år yngre än mig tyckte ibland att det var besvärande att jag såg så ung ut (hon kände sig gammal). Självklart finns undantag, därför är inget helt stängt åt något håll åldersmässigt. Rent hypotetiskt skulle jag kunna finna ngn 25+ intressant också, även om jag inte ser det som så troligt. Jag kan dock erkänna att de kan vara attraktiva, men det räcker ju inte så långt.
Kroppsligt är jag betydligt mer vältränad och ca 10 kg lättare än när jag var 30+ (och jag var absolut inte rund då heller). Tar hand om mig och tränar regelbundet. Detsamma får ju gärna gälla de jag träffar, det är inte sifferåldern som är avgörande, utan sättet man är på och hur man tagit hand om sig. Då går rökande otränade 40+ kvinnor bort..

Normalt tar jag det där med en klackspark, då det vanligen ordnar sig självt IRL (dvs den ålderskategorin brukar vara den som visar intresse). Med nätdejting blir det ju dock så tydligt, som du beskriver..

Fast då är det inte riktigt vad jag tänker på. Jag ser väldigt många män som är säg 47-50 år som (endast) söker efter kvinnor mellan 20-35. Du verkar ju mer öppen än så och verkar inte heller söka kvinnor som är extremt mycket yngre, men tro mig - fenomenet är vanligt.
Man kan knappast styra över vem man faller för. Men att automatiskt rata någon för att hon inte är mer än 15 år yngre (som ett grundkrav) innan man ens brytt sig om att lära känna en person är bara löjligt.

Anonym (Mia)

Äldre 27 Oct 00:07

#2771

Anonym (Mojo) skrev 2011-10-26 23:55:42 följande:

Jag är helt ny i 'nätdejtingvärlden' och ser mig väl mest omkring just nu. Som kille så ser jag ju inte det 'ni' ser heller..

Har kontot inställt på 'vänner' för att börja i den ändan... Men visst håller jag med dig vad gäller att automatiskt rata ngn... Åldern blir ju så absolut på nätet, jämfört med irl där man ju inom vissa gränser inte vet..

Ja inte är det lätt.
Jag har träffat gubbar som är 22 år också. En av mina bästa kompisar är en kille som är ca 26 år och jag är 40+.
Allt är inte svart eller vitt. Men på något sätt verkar folk tro ibland att man lätt kan göra det svart eller vitt eftersom man kan välja bort det ena eller det andra när man ställer in sökkrierier.

Min kompis då tex. Han som vill ilda familj. Han blir ideligen bortvald eftersom han "bara" är 162 cm lång. Han rensas bort redan i sökningarna. Och då är det världens gulligaste och trevligaste kille som dessutom ser ordentligt bra ut.

Anonym (Mia)

Äldre 27 Oct 00:17

#2773

Anonym (Mojo) skrev 2011-10-27 00:14:15 följande:

Jo, det finns vissa saker man inte vill råka ut för som kille. Båda relaterar till 'liten' på ngt sätt..

Det är som med ålder, det blir så absolut på nätdejting liksom. Det är därför jag har sökfilter och även vad jag skyltar utåt med vad jag söker ganska öppna åt båda hållen.

Kan tänka mig ha ett barn till, men fokuserar nog realistiskt på att träffa ngn med barn ist (känns om man annars väldigt fort skall träffas och 'klicka' så starkt att man känner att barn känns rätt). Så för mig är det en mindre fråga.

För mig är det framförallt en trygghet att veta att den som har barn fattar vad det handlar om att ha just barn. Jag var tillsammans med en kille utan barn och han kunde aldrig förstå mina prioriteringar med mina barn. Träffar jag någon med barn så vet jag att han (oftast) fattar att jag måste sätta dom i första rummet alltid.

Anonym (Mia)

Äldre 27 Oct 00:45

#2775

Anonym (Mojo) skrev 2011-10-27 00:37:37 följande:

Träffade ngn med barn tidigare (irl). Vi var väldigt tidigt inne på hur vi ville att den andra skulle ha för roll med 'varandras' barn och så. Båda hade väl mer eller mindre dåliga erfarenheter från egen uppväxt med 'styvföräldrar' och ville försäkra sig om den andras syn på 'den andres' barn. Är själv väldigt barnkär och vill nog helst inte 'riskera' att råka träffa ngn som inte är det (eller iaf lika).

Ja det blir liksom första prioritet när man nu letar nytt. Jämfört med förr när man bara hade sig själv att ta hänsyn till. Det gör det hela lite svårare dessutom. Men jag prioriterar inte bort mina barn. Aldrig!

Anonym (Mia)

Äldre 26 Nov 21:14

#5953

Heeej... någon som minns mig. Jag var aktiv i tråden för ett tag sen. Sen fick jag rätt mycket galenskap att reda ut på hemmaplan och tog en paus både i dejtandet och i den här tråden.

Nu ska ni få en äcklig lyckohistoria...

Så för tre veckor sen tänkte jag att jag kunde pröva på dejtandet igen. En kille var jag väldigt intresserad av och jag trodde att han var intresserad av mig. Men så fort jag släppte för att låta honom ta initiativet så försvann han.
En annan kille skrev ungefär strax efter det ett högst ovanligt och trevligt och... ja så perfekt brev att jag var tvungen att träffa honom efter enbart tre växlade mail efter två dagar. På en måndag.

Jag stämde möte med honom utanför Stadsbiblioteket för en promenad. Jag rusade dit efter ett försenat utvecklingssamtal med dottern. (Var så arg på läraren som lät oss vänta en halvtimme innan vi fick komma in.) Vi gick en promenad, som bara blev längre och längre och till slut så beslöt vi att äta middag på en japansk restaurang. Allt var bara så där läskigt bra och trevligt. Han följde mig till bussen och tio minuter senare fick jag det där sms:et som man läser om att alla andra får. Han ville träffas igen.

Efter det har allt varit så enkelt. Jag har aldrig trott att man kan hitta varandra så självklart och direkt och bara veta från början att det är rätt. Åtminstone inte att båda gör det. Samtidigt. Men det finns faktiskt! Det går inte att beskriva hur bra det känns. Hade vi inte haft barnen så hade vi nog bott ihop redan. Jag har aldrig känt att jag behöver analysera eller undra över hur han känner eller hur jag känner. Allt har som sagt varit så självklart från början. Han känner likadant. Förut hr jag alltid undrat hur den jag träffat känner, när kan man ringa igen, hur många sms kan man skicka iväg på en dag, kan jag verkligen fråga ännu en gång när vi ska träffas nästa gång... etc.

Jag hade nog slutat tro. Men så bara hände det. :) (Ja haleluja - jag är frälst - garanterat!)

Så nu håller jag tummarna för er och försöker inge alla er andra här hopp med mitt vidriga lyckoslisk. (Jo så kunde i alla fall jag känna när jag läste om andra förut. Jag tyckte att det var överdrivet (och rent elakt ibland) att köra upp det framför näsan på mig.Jag skrev tom som status på FB en gång att jag ville slippa läsa om alla vänners gulligull hemmakvällar.

Men!
Det går faktist att få det här att fungera. Och det utan att behöva ta någon som verkar vara någorlunda ok bara.
(Och den här gången så var det två andra tjejer som han skrivit med som fick veta att han nu hade träffat rätt person och att han önskade dem lycka till med att hitta någon annan. Jag får hoppas att det inte var någon av er.)

Anonym (Mia)

Äldre 26 Nov 21:37

#5959

Anonym skrev 2011-11-26 21:26:04 följande:

Hoppas faktiskt det, men viii tre veckor ?

Jag vet. Och egentligen är det bara två veckor... på måndag... Det borde inte fungera. Men det gör det. Jag har alltid tänkt att sånt där när man är soulmates och att man flyttar ihop efter en vecka och sånt är trams. Att det inte finns och att man måste lära känna varandra först. Allt annat är bara inbillning. Men helt allvarligt så är det här bara så självklart att det inte går att beskriva. Jag trodde inte på det innan och jag vet att många inte tror mig nu. Han säger det jag tänker, men använder bara andra ord. Han använde ordet själsfrände på vår andra dejt (som för övrigt varade från torsdag eftermiddag till måndag kväll samma vecka som vi träffats för första gången

) och jag kände att han hade rätt.

Anonym (Mia)

Äldre 26 Nov 21:56

#5970

Klöset skrev 2011-11-26 21:51:39 följande:

ja det var ett svårt ord nätdejtingdjungel :-d

Det är en djungel. Och ofta är machetekniven man har för att hugga sig framåt alldeles för slö.

Anonym (Mia)

Äldre 26 Nov 22:48

#5983

Glädje58 skrev 2011-11-26 22:34:11 följande:

Hej Mia

Vad roligt att få läsa vad du har varit med om. Och jag känner igen en del av det du berättar om själsfränder. Jag har själv hittat en men det är bara på ett vänskapligt plan tyvärr. Minuten efter jag har tänkt på henne kommer det ett litet sms eller samtal. Jag känner på mig när hon tänker på mig, och hon känner likadant.

Grattis till din nya lycka

Det kanske inte är kört för det. Mycket kan starta som vänskap.

För mig har det gått ruggigt fort. Fortsätter det så här så lär vi förlova oss på nyårsdagen och få vårt första kärleksbarn i februari.
Ja - dejten på nyårsafton är bokad. Men jag skulle aldrig avsluta ett år med förlovning - sånt börjar man ett år med.
Nej - jag är inte gravid. Hade det varit BF i februari hade knappast den här mannen varit far heller. Och inte ska vi ha några fler barn heller.
Men det ska fö bli spännande när våra barn träffas senare. Hans är på året lika gamla som mina (tre stycken) och varje barn (i ordning sett) tycks ha samma egenskaper. Märkligt så det förslår.

Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

INNEHÅLL