Jaja det ska väl ordna sig.
Jag har tydligen en dejt inbokad nästa vecka. Vi får väl se, han ville ha telefonnumret för att kunna sms:a och än har det inte kommit några sms. Det kanske kommer på torsdag eller inte alls vem vet.
Och vad gäller ålder så har jag nog aldrig dejtat nån mer än 5 år från min egen ålder. Sen tycker jag inte det är fel med mer, men det har inte blivit så.
Jag vill inte ha dejter på facebook, inga ex heller för övrigt.
själv insåg jag nu att jag har lite dåligt med tid för dejting, har närmsta 3 helgerna uppbokade med annat, eller jag kan väl klämma in en dejt nån dag nån av helgerna. vardagarna finns ju, men bara ett par timmar på kvällen i såna fall.
Sen undrar jag lite över de här som bor 60 mil bort vill lära känna mig. Jamen det är ju fint, men hurdå? Det fungerar ju inte med nån fika på stan för att se om det känns bra. Jag skulle iaf känna viss press om nån reste 60 mil för en fika. Finns det inga kvinnor närmare?Det känns lite dödsdömt från början om han säger sig vilja ha en seriös relation och bor 60 mil bort. Och jag börjar bli lite trött på de här unga männen som envist hävdar att jag är jättesnygg eller ser mysig ut och vill träffa mig. Jag ska jobba på att bara säga nej tack.
hur hanterar ni andra såna som skickar ett första mess trots att det inte kan bli nåt? Kan vara allt från olika inställning till fler barn eller bara långa avstånd.