Han bara skrattar.
Det är med allra största säkerhet en försvarsmekanism.
Redan som mycket liten lärde han sig att le och skratta för att få dig att le mot honom. Det är omedvetet anknytningsbeteende som små barn är programmerade att använda för att säkerställa att föräldarna är välvilligt inställda till dem så att de är så väl omhändertagna som möjligt. Ser föräldern otillgänglig ut så ler små barn mot dem för att locka dem till samspel.
Och när ni är arga så ser ni otillgängliga ut och då ploppar denna mekanism upp. Ergo - ni förmanar och barnet blir osäkert och ler då automatiskt. Men nu händer plötsligt något barnet inte räknat med - ni blir ännu argare och i detta oväntade blir det fel för barnet. Detta blir någonting barnet behöver pröva och bearbeta många gånger, för att bättre förstå och kunna generalisera kring vid vilka tillfällen ni ler tillbaka och vid vilka ni blir arga för att han ler eller skrattar.
Problemet är att när han kommit så långt i sin utveckling att han kan göra den generaliseringen så kan det ha blivit en "grej" av skrattandet så att det blir en mer eller mindre medveten triggerpunkt i konflikterna..
Det bästa sättet att hantera det är genom att helt enkelt ignorera att han ler/skrattar. Att fästa uppmärksamhet vid skrattet tar bort fokus från det beteende ni velat tillrättavisa och lägger fokus på honom själv samt snarare ökar hans osäkerhet eftersom er ilska förmodligen ökar i takt med hans försök att dämpa ilskan.
Och tänk på att tillrättavisa åldersadekvat. En sådan liten tillrättavisar man inte muntligen, utan med hela kroppen. Man lyfter ner, stoppar och hindrar så orden bara är förstärkning av ens agerande - och då blir det inte så frustrerande och provocerande att han skrattar som det lätt blir om man tror att man skall kunna tala honom tillrätta.
Redan som mycket liten lärde han sig att le och skratta för att få dig att le mot honom. Det är omedvetet anknytningsbeteende som små barn är programmerade att använda för att säkerställa att föräldarna är välvilligt inställda till dem så att de är så väl omhändertagna som möjligt. Ser föräldern otillgänglig ut så ler små barn mot dem för att locka dem till samspel.
Och när ni är arga så ser ni otillgängliga ut och då ploppar denna mekanism upp. Ergo - ni förmanar och barnet blir osäkert och ler då automatiskt. Men nu händer plötsligt något barnet inte räknat med - ni blir ännu argare och i detta oväntade blir det fel för barnet. Detta blir någonting barnet behöver pröva och bearbeta många gånger, för att bättre förstå och kunna generalisera kring vid vilka tillfällen ni ler tillbaka och vid vilka ni blir arga för att han ler eller skrattar.
Problemet är att när han kommit så långt i sin utveckling att han kan göra den generaliseringen så kan det ha blivit en "grej" av skrattandet så att det blir en mer eller mindre medveten triggerpunkt i konflikterna..
Det bästa sättet att hantera det är genom att helt enkelt ignorera att han ler/skrattar. Att fästa uppmärksamhet vid skrattet tar bort fokus från det beteende ni velat tillrättavisa och lägger fokus på honom själv samt snarare ökar hans osäkerhet eftersom er ilska förmodligen ökar i takt med hans försök att dämpa ilskan.
Och tänk på att tillrättavisa åldersadekvat. En sådan liten tillrättavisar man inte muntligen, utan med hela kroppen. Man lyfter ner, stoppar och hindrar så orden bara är förstärkning av ens agerande - och då blir det inte så frustrerande och provocerande att han skrattar som det lätt blir om man tror att man skall kunna tala honom tillrätta.