Jag kan inte känna kärlek eller empati...

Hej vad "glad" jag blir över att läsa att det finns en till som jag. Trodde jag var ensam om mitt dilemma. Jag är så otroligt ointresserad av alla även nära vänner o kollegor. Fattar inte varför. Jag har stämpeln att vara sånotroligt sympatisk och otroligt snäll men det är bara min roll. Mitt sätt min fasad ?!! Jag bara låtsas om allting och säger vad som bör sägas... Jag är helt tom på känslor. Har nyss fyllt 42 år och tror aldrig jag kommer känna kärlek.... Är sambo sen 5 år men jag känner inget, har aldrig gjort med någon . Men jag kan tycka om osv Har läst om psykopati o narsisism.... Visst stämmer vissa punkter men jag är ju inte ond. Skiter precis i allt men alla tror att jag har det största hjärtat av dem alla..... Ja du vad gör vu? Hur gamma är du?

En fråga..... Vad kände du ang det som hände Norge ?

Jag är också sådan nu.

Men om du kunnat älska så kan du det antagligen igen, tänker jag?

(I mitt fall beror det nog på borderline/depression.)

Vet du, när jag skrev min TS så tänkte jag faktiskt nämna det med Norge men avstod. Och jag ska svara ärligt. Känner INGET inför det. Jag såg rubrikerna men brydde mig inte tillräckligt för att läsa om vad som hände. Inte förrän alla började prata om det. Läste då bara för att inte framstå som dum som inte visste något. Läste om folk som förlorat sina barn, sina syskon osv. Kände inget. Kunde inte bry mig mindre.

Det är så tråkigt att ha en relation utan att vara kapabel att kunna känna starka känslor. Jag har inga barn, men tror faktiskt inte att jag hade kunnat älska dom heller. Tyckt om dom, ja. Men hade jag saknat dom om dom hade försvunnit helt plötsligt? Tror faktiskt inte det.

Jag är 28 nu. Har varit så här sedan jag var 19. I andras ögon är jag fortfarande den empatiska, men det är ju bara en fasad. Jag tycker inte ens att jag anstränger mig för att framstå som att jag bryr mig, så är förvånad över att folk inte kan se på mig hur lite jag bryr mig om dom.

Finns det något du kan känna starkt inför?

Borderline....? Berätta.... Har man inga känslor/ empati alls då?

TS: Eftersom du kände empati som yngre är du uppenbarligen inte oförmögen att känna. Jag undrar om det inte kan vara så att du kände så mycket empati när du var yngre att du omedvetet lärde dig att stänga av de känslorna för det blev så jobbigt för dig. Och nu minns du inte längre hur du skall "sätta på" de känslorna igen.

Jo, man brukar ofta ha massa känslor. Men just jag uppvisar inte det så mycket utan har en tomhetsdepression och dissocierar. Borderline ger en massa andra symtom också, så jag tror inte du har det. Däremot tror jag att om man haft förmågan att känna kärlek och empati kan det komma tillbaka, skillnad om man aldrig kunnat.

Vad innebär det att disassociera?

Jag tror säkert att förmågan att känna finns i mig, men jag vet inte hur jag ska komma åt den. Det känns så hopplöst. Så många år har gått och jag har förlorat så mycket tid. Jag kan gråta ibland, helt utan anledning och känner inte heller något i relation till tårarna. Det är så konstigt egentligen..

hallå! Jag är inte riktigt som ni beskriver er själva men jag kan ändå förstå er. Min empati vacklar hela tiden mellan stark coh svag. Jag kan liksom "stänga av" den om jag vill, men också "sätta på" den. Jag kan läsa en artikel om Norge och känna väldigt mycket, men jag kan också bestämma mig för att läsa och inte bry mig alls. För mig blir det också väldigt konstigt när folk pratar om Norge som en katastrof för dem själva... Det där med folk i min omgivning känner jag igen, på något sätt tycker jag om dem, men jag BRYR mig inte om dem! Min familj tycker jag inte om alls...

Jag är dock helt annorlunda i kärleksrelationer, då bryr jag mig väldigt mycket.

Jag kände heller inget inför Norges sorg. Fick det åter bevisat för mig skälv att jag saknar känslor. Jag har en 18 årig dotter som är mitt liv. Hon är mitt allt och jag är jätte orolig över henne när hon är ute , jag älskar henne det gör jag och det är magiskt. Vill henne alltid det nästa och är hon ledsen så blir jag det med. Tanken på att förlora henne är för hemsk och jag skulle gå under. Är övertygad om att du skulle älska ditt barn med.... Man är ju egoist det är ju verkligen en bit av dig själv så att säga. Det med Norge ... Låter hemskt att säga för förnuftet vet att det är en tragedi men det var ändå skönt att höra att det finns en till som inte kände något. Har fortfarande inte läst så att jag är insatt i exakt vad som hände. Men jag vet att om min dotter varit med där så hade jag gott under. Vad tror du själv? Varför är vi sånna här?