Hatade bonusbarn

Jag förstår ärligt talat inte människor som jämför kärleken mellan barn och förälder, med kärleken mellan två vuxna individer som är förälskade.
På vilket sätt kan dessa två konkurera?
Förklara det för mig.
Och om du inte kan det, så faller även hela konceptet med att en vuxen människa ska ställa sig åt sidan kärleksmässigt för att ett barn ska få kärlek.

Nej nej nej.

Som Tessa skriver så har alla i en familj samma rätt att bli älskade och få älska. Kärlekens form är olika, men lika berättigad.
Jag har lika stor rätt att vara älskad och prioriterad av min sambo, som hans barn har av att bli det av sin pappa.

Och sen håller jag med Långkalsong i en sak.
Föräldrar som inser att även vuxenrelationen behöver vårdas har förmodligen ett fortsatt kärleksfullt liv.
Det är föräldrar som anser att barnen alltid ska komma först, som är separerade föräldrar.
Sen när en av dessa föräldrar lär sig av detta misstag och satsar mer i sin nya relation och får den att fungera bättre, ja då är den föräldern egoistisk och en dålig förälder...??
För att inte tala om den nya partnern som blir idiotförklarad på en gång för att h*n vill lägga energi i relationen och inte bara i barnen..

Oj oj oj...

Iam

Äldre 15 Aug 19:48

#21

Furstinna skrev 2011-08-15 19:40:17 följande:

Men vad bra för er. Min dotter betyder mer än en man iafl

Du har aldrig funderat på att allt kan vara bra, och att en förälder kan ha en annan syn på saker än vad du har och ändå se barnen som det viktigaste i livet?
Du verkar något trångsynt och ha väldigt ömma tår.

Iam

Äldre 15 Aug 20:22

#23

Furstinna skrev 2011-08-15 19:58:19 följande:

Folk får göra precis som dom vill och jag säger inte att det inte kan bli bra.. Nu ställdes en fråga och jag svarade utifrån vad JAG tycker. Sen kräver inte jag att alla ska dela min åsikt och ingen kan kräva av mig att jag ska dela deras. Sen behöver du inte kalla mig trångsynt för att du inte delar min åsikt..

Ditt svar som jag svarade på antydde väldigt tydligt att om man inte resonerar som du så sätter man inte barnen först. Det är enligt mig trångsynt att inte förstå att andras åsikter kan vara lika rätt som ens egna. Inte din åsikt i sig.

Iam

Äldre 15 Aug 20:43

#25

Furstinna skrev 2011-08-15 20:33:38 följande:

Kanske klumpigt uttryck.. Det va inte så jag menade iaf. Men jag personligen kan inte känna lika starkt för någon annan som jag gör för mitt barn även om det är helt olika typer av kärlek. Men den dagen det blir problem eller min man har problem med att jag sätter min dotter först får han gå..

det är väl det jag inte förstår. Att man ser det som fel att prioritera sin partner oxå.
Eftersom det är så olika kärlek blir ju inte ett barn och den kärleken lidande för att du även prioriterar en partner och den kärleken.
Det är ju när man inte kan prioritera både och som det skiter sig.
Jag är rätt övertygad om att många separationer bottnar i precis det. Att ena föräldern, ofta mamman, slutar vara kvinna i en man/kvinna relation, och ser bara sin roll som mamma.
Det är enligt mig inte hälsosamt. Likväl som det inte är hälsosamt att sluta vara mamma och bara vara en kvinna i en relation.
Det är ju en balans och när man hittar den, och inser att det är fullkomligt ok att prioritera även en partner, så får man även en bra kärleksrelation som även skapar en bra och trygg familjekonstellation.
Det är i alla fall min övertygelse.

Iam

Äldre 15 Aug 20:57

#27

Furstinna skrev 2011-08-15 20:53:31 följande:

Men jag får säga att jag ser annorlunda på barnets pappa än på en man som kommer in i mitt o min dotters liv (i vår familj). Jag tror precis som du att många "kärnrelationer" spricker av den anledningen och det är givetvis tråkigt. Men nu handlade detta om redan splittrade familjer som funnit nya och jag ser inte en en ny man som lika mycket familjemedlem som pappan var tidigare. Svårt att förklara

Och det är såklart helt upp till dig, och säkert svårt att förklara.
Men jag för min del skulle aldrig gå in i en relation med en människa som ser sitt ex som mer familj än mig.
Och heller inte i en relation där vuxna inte får lov att ha behov som innebär exempelvis egen vuxentid, eller annat som inte rimmar med att barnet är i centrum hela tiden.
Jag skulle heller inte skaffa egna barn med en sådan människa då jag anser att alla i en familj ska ha samma "status" och vara lika viktiga.

Sen tror jag att du kommer att ha det lättare med dina värderinga iom att du träffar en man, och det är lättare att hitta män som gillar det läget än kvinnor skulle jag tro.

Iam

Äldre 15 Aug 21:11

#30

Furstinna skrev 2011-08-15 21:08:11 följande:

Menade att jag ser den fd relationen som mer familj än en där mannen inte är pappa till mitt barn. Mitt ex ser det likadant och hans flickvän tycker det är en självklarhet. Men med ett barn som har växelvis boende så är där gott om utrymme för egentid/vuxentid. Jag skulle ALDRIG ge mig in i en relation med en amn som har barn för jag vet att jag inte skulle hantera de så jag undviker dem. Och om en man har problem med mitt barn så är han inget jag vill ha och han kommer veta vad han ger sig in på. Och det kommer fungera utmärkt om jag nu vill ha en man, vilket jag nog inte vill :P

Ja, alla är vi ju olika. Så länge det funkar för er så är det ju bra.
Jag är i alla fall glad att jag har en man som har samma värderingar och resonerar som jag :)

Iam

Äldre 19 Aug 15:27

#38

Livelovelearn skrev 2011-08-19 15:20:24 följande:

Håller med dig till 100 %!

Och märker av tendensen väldigt tydligt, i min bekantskapskrets, vad gäller män som lämnar mamman till sina barn därför att han och hon sedan länge (framför allt sedan barnens ankomst) inte längre har en kärleksrelation. De bedriver snarare en verksamhet vi kan kalla Företaget Familjen AB. Och för många, famför allt män, räcker inte kärleken till och från barnen.

Min egen sambo såg sig själv bli prioriterad som högst nummer sju i ordningen. Hans känslor och behov fick ALLTID stå tillbaka för allt annat som hörde barn, hem och hushållsbestyr mm till. Han kände sig alltid bortvald och avvisad. Är det så man skapar en lycklig familj? Prioritera allt annat än den vuxna relationen så att den till slut dör och familjen splittras? Och vad är man för förebild till sina barn vad gäller hur man beter sig i en kärleksrelation om de aldrig får se sina föräldrar prioritera den relationen, med bl a egentid, ömhetsbevis såsom pussar och kramar etc? Min äldsta bonusdotter (då 12 år) vsste inte ens om hennes föräldrar levt ihop som gifta eller sambos? Är inte det GALET? De var väl helt enkelt BARA mamma resp pappa i hennes ögon..?

Jag tror att min sambo tycker att det är väldigt skönt (har aldrig frågat honom om det) att jag inte har några barn. Han skulle kanske inte erkänna det, Men han är nog VÄLDANS nöjd över att han är nummer ETT för mig. Och när vi har hans barn hos oss, är alla lika betydelsefulla. Jag blir inte mindre betydelsefull för att hans barn kommer. Och de är inte mindre betydelsefulla för honom för att han älskar mig jättemycket. Han är nämligen inte kär i sina barn. Kärleken han känner till dem är av ett helt annat slag och han j'ämför inte dessa två.

Vi verkar resonera lika du och jag.
Det där med familjen AB känner jag igen. Det var något av dom första sakerna min sambo sa till mig när vi först träffades. Att han aldrig igen ville leva i ett familjen AB, en familj som sköts som ett företag, där allt är praktiskt och den vuxna relationen mellan en man och en kvinna blir sekundär, om inte helt oviktig i kvinnans ögon.

Hatade bonusbarn

INNEHÅLL