Hatade bonusbarn
Iam skrev 2011-08-15 13:32:33 följande:
Jag förstår ärligt talat inte människor som jämför kärleken mellan barn och förälder, med kärleken mellan två vuxna individer som är förälskade. På vilket sätt kan dessa två konkurera?
Förklara det för mig.
Och om du inte kan det, så faller även hela konceptet med att en vuxen människa ska ställa sig åt sidan kärleksmässigt för att ett barn ska få kärlek.
Nej nej nej.
Som Tessa skriver så har alla i en familj samma rätt att bli älskade och få älska. Kärlekens form är olika, men lika berättigad.
Jag har lika stor rätt att vara älskad och prioriterad av min sambo, som hans barn har av att bli det av sin pappa.
Och sen håller jag med Långkalsong i en sak.
Föräldrar som inser att även vuxenrelationen behöver vårdas har förmodligen ett fortsatt kärleksfullt liv.
Det är föräldrar som anser att barnen alltid ska komma först, som är separerade föräldrar.
Sen när en av dessa föräldrar lär sig av detta misstag och satsar mer i sin nya relation och får den att fungera bättre, ja då är den föräldern egoistisk och en dålig förälder...??
För att inte tala om den nya partnern som blir idiotförklarad på en gång för att h*n vill lägga energi i relationen och inte bara i barnen..
Oj oj oj...
Och märker av tendensen väldigt tydligt, i min bekantskapskrets, vad gäller män som lämnar mamman till sina barn därför att han och hon sedan länge (framför allt sedan barnens ankomst) inte längre har en kärleksrelation. De bedriver snarare en verksamhet vi kan kalla Företaget Familjen AB. Och för många, famför allt män, räcker inte kärleken till och från barnen.
Min egen sambo såg sig själv bli prioriterad som högst nummer sju i ordningen. Hans känslor och behov fick ALLTID stå tillbaka för allt annat som hörde barn, hem och hushållsbestyr mm till. Han kände sig alltid bortvald och avvisad. Är det så man skapar en lycklig familj? Prioritera allt annat än den vuxna relationen så att den till slut dör och familjen splittras? Och vad är man för förebild till sina barn vad gäller hur man beter sig i en kärleksrelation om de aldrig får se sina föräldrar prioritera den relationen, med bl a egentid, ömhetsbevis såsom pussar och kramar etc? Min äldsta bonusdotter (då 12 år) vsste inte ens om hennes föräldrar levt ihop som gifta eller sambos? Är inte det GALET? De var väl helt enkelt BARA mamma resp pappa i hennes ögon..?
Jag tror att min sambo tycker att det är väldigt skönt (har aldrig frågat honom om det) att jag inte har några barn. Han skulle kanske inte erkänna det, Men han är nog VÄLDANS nöjd över att han är nummer ETT för mig. Och när vi har hans barn hos oss, är alla lika betydelsefulla. Jag blir inte mindre betydelsefull för att hans barn kommer. Och de är inte mindre betydelsefulla för honom för att han älskar mig jättemycket. Han är nämligen inte kär i sina barn. Kärleken han känner till dem är av ett helt annat slag och han j'ämför inte dessa två.