jag har allt men är olycklig- 30 års kris?

ingen som känner igen sig?

Jag har kännt så och då kom jag och min man överens om att vi skulle planera in en rolig grej varannan månad och det hjälpte mig, då hade man alltid saker att se fram i mot. kanske det skulle fungera, kan ju vara värt att prova och sen prata med din man om hur du mår, så har han lättare att förstå varför du inte orkar att göra saker.

Jag var i samma sits för tio år sedan, gick antidepressiva och sen blev allt bättre.

Mitt råd: Sök hjälp. ingen ska behöva känna så. Lycka till

Jag känner igen mig!!! Är 31 år gammal, högskoleutbildad, gift, nyrenoverad villa i storstan, dyr bil, friskt barn på snart 1 år, världens snällaste man och olycklig. Vi har långledigt tillsammans jag och maken och jag känner mig inte det minsta lycklig. :( 
Det är så illa att jag till och med tänker att det inte är någon idé att ens försöka uppfylla mina sista drömmar för jag kommer nog aldrig att bli lycklig iaf. Jag har jobbat mig upp från botten och ingenting jag skapat har gjort mig lycklig mer än för en kortn kort stund.

Har seriöst funderat på självmord. När det inte finns något att se fram emot utan snarare kanske 45 år av jobb och väntan utan hopp, varför då ens kämpa vidare?  
Just nu gör jag det för min man och mitt barns skull. Känns som jag är skyldig dem det, men vissa dagar så tror jag faktiskt att de skulle bli lyckligare om jag försvann eftersom jag har så mycket negativ energi runt omkring mig. :/

Samma hände mig. Jag fick medicin mot depression och blev frisk och lycklig igen.

Mitt ex hade samma. Men då hon anser att bara psykfall söker hjälp, så började hon supa och vara otrogen ute istället. .... Familjen föll, hon partar för full, men mår lika dålig/sämre än tidigare.

Det går upp och ner i humöret oavsett hur det går i livet, jag borde också vara jävligt nöjd och är det oftast.

Men mina hormoner gör att jag ändå är turbodeprimerad två dagar per månad. Då känner jag för att fronta bilen i närmsta långtradare och alla jag känner är elaka svin som aldrig hör av sig och säkert inte vill se mig ens.

Jag har inget krav på mig själv att vara lycklig 24/7, det är väl att ta i lite eller? Man får lov att må skit ändå, även om man har det bra materiellt och har pusslat ihop en kärnfamilj. Men oftast är jag väldigt tacksam.

Min filosofi för att förklara det här är att människan av naturen är missnöjd och vill ha förändring. Det är det som driver oss att uppfinna månraketer, starta krig, göra fantasyfilmer, skapa dildos i rosa gelé och samla jultallrikar. Vår längtan är det som driver oss vidare, den som är nöjd slutar utvecklas.

Relationssvackor kommer och går de också, om man bara jobbar lite på det. Och nu är det din tur att fundera över vad du vill ha fått ut av detta missnöje när du kommer ut på andra sidan; nya vänner? Nytt jobb? Ny hobby? Personlig utveckling?

Se det inte som ett hot utan som en möjlighet att lära dig mer om vad som får dig att känna dig värdefull, och att ditt liv på jorden har en mening.

Lycka har absolut ingenting, nada, att göra med hus och bilar och män, nej inte ens ett friskt barn. Att uppfylla drömmar har inte heller med verklig lycka att göra, även om drömuppfyllande är viktigt.

Lycka är att vila i sig själv och sin situation. Inre ro, som det populärt heter. Och den når man med tiden och eventuellt lite hjälp utifrån.

Nu är jag bara 29 år och vet inte allt, men jag tror det är så.

Jag har känt lika och det enda som hjälpte mig var tid tid tid och läsa massor om personlig utveckling.

tack för era svar och ber om ursäkt för att jag inte skrivit ngt svar. min man var hemma på kvällen och jag ville inte logga in här.

jag vet inte om det är depression, 30 års kris, om jag är olycklig(pratade med min ungdomskärlek) för ett tag sen eller om allt hänger ihop.

jag har några få men riktigt tajta vänner som jag älskar och har kul ihop med. vi försöker hitta på roliga saker regelbundet och jag älskar det jag gör(min hobby och som nu blivit en framgång) jag vill inte skriva vad jag gjor i och med att det finns risk för att bli igenkänd. Min bästa vän vet en del om mina problem, jag måste prata med någon.

Min man vet och ser att jag mår dåligt. tror inte han har sett mig må värre någonsin men jag vill och ändå inte vill prata med honom. vet inte vad det är som hindrar mig. vill så gärna nå honom igen och få tillbaka allt det lugna, fridfulla och trygga lyckan och tillvaron vi hade men just nu känns det omöjligt eller väldigt avläsgen.

(samma sist)

tyvärr tänker jag också ibland att de kan få det bättre utan mig för jag mår dåligt och orkar inte riktigt med. jag försöker och försöker för barnens skull och för min man för jag VET att de behöver mig och älskar mig för de förtjänar inte den "olycka" och min frånvaro(psyksyskt)...jag har inte funderat på självmord så men mer att jag bara skulle dra iväg liksom.har ett andligt tro så jag har vääldigts vårt att tänka mig självmord.

jag vet inte om det är drömmen om hur livet skulle ha blivit med ungdomskärleken eller om jag bara är i en fas där jag funderar över vad som är livets menning. jag vet inte längre vad som är vad...försöker få egen tid och funderar mycket men tappar bort mig i tänkandet och hittar inte ut så därför startade jag tråden för att se om det finns fler i samma sits.och tyvärr ser det ut att finnas:(       

Det känns ledsamt att ni som egentligen har det så bra ändå är ledsna och missnöjda med era liv. Jag tror att det skulle hjälpa för dig TS att gå i terapi. Där kan du nysta i grunden till varför du känner som du gör. För det finns alltid bakomliggande orsaker, som man kanske inte är medveten om. Att bara medicinera bort det onda hjälper för stunden, men inte på lång sikt. Ibland tänker jag att vi som har haft det svårt i livet kanske har lättare att uppskatta det. Har man t ex varit nära att dö vet man vad livet är värt. Men det är ju inte rimligt att detta ska vara det enda som kan göra livet värdefullt.