Att vara unga föräldrar- Alltid negativt?

Jag har tagit upp det här i en tråd tidigare, men iaf jag väntade på att jag skulle bli vuxen. Inte bara tro att jag var vuxen utan verkligen vara det.
Det är lätt att tro att man är mer mogen än man är för att man har "bevis" på det, men det är inte riktigt så det funkar. Frontal loben är inte färdig förens man är 25 år gammal och ju yngre man är desto mindre utvecklad är den. Någon som inte har den utvecklad agerar på känslor ist för konsekvenstänk. Precis som, jag VILL ha barn och jag tror det skulle gå jättebra. Ist för någon som är vuxen skulle tänka. Är jag redo för barn?  

Så du säger att en 17 åring är samma som en 35 åring i hjärnan?

Ja på vissa sätt, tex att konsekvenstänket inte är färdigt än. Det är inget man kan lära sig. Det är en utvecklingsprocess. När man inte har det sättet att tänka missar man otroligt mycket, man agerar som sagt på känsla ist för eftertänksamhet. 
Och detta har mest med uppfostran att göra. Att tänka längre än sitt eget barn kan ju vara positivt tex.
Ja på sättet de beter sig är det inte omöjligt, men på andra sätt är det helt omöjligt.

Ja man kan ju hoppas på att någon tar till sig det också :p
Men om jag känner målgruppen rätt så kommer inte det ske. ;) 

Min pappa var 46 år när jag föddes. Han hade absolut inte lika mycket energi som när han var 17. Men däremot kunde han se saker ur ett större perspektiv och har ett inre lugn som har guidat mig. 
Och det är precis det många äldre föräldrar säger att yngre saknar.  

Det där har nog mycket med person att göra och inget man ska lägga större vikt i.
Att man orkar gå upp tidigt har inte direkt något med bra föräldraskap att göra. Orka finns inte ens i den ordboken, man gör det för att man måste inget annat. Om man inte gör det fast man måste så är man inte en toppenförälder vilken ålder man än har.

Detta var precis vad jag skrev om, någon som är äldre frågar sig själva om de är redo. Inte skaffar barn för att de har lust eller vill.

Så du funderade inte alls på om du var redo för att sätta ett barn till världen?

Det är dock väldigt stor skillnad på 22 och typ 16-17.
Det är ingen som reagerat på att jag är "ung" nu när jag är gravid och precis har blivit 24.
Men så ser jag mig inte som ung mamma heller, känner mig inte utpekad alls.
 

Det beror nog på vilka kretsar man umgås i. Väldigt många av mina vänner i sthlm har skaffat barn när de är 23-26. Och ju äldre man blir desto fler blir det. 
Jo men samtidigt är det mycket man missar när man är så pass ung också. Hjärnan är inte färdigutvecklad på de grundläggande plan som behövs för att fostra ett barn på ett säkert och förutseende sätt. Och det är ju inget en mamma kan ändra, hur bra hon än är trots ålder.

Ja det är nog inte direkt någon bra reklam nej. Men hon är fortfarande bara barnet och det märks.
Det är ju en typisk grej som unga mammor gör, att de måste hävda sig. När man blir äldre och tryggare i sig själv så har man oftast inte det behovet. En annan typisk grej som vi sett i denna tråd är att de klagar på äldre föräldrar, och hävdar att det skulle vara bättre att vara ung för att man orkar mer osv.
Det är inte orken som avgör om man är bra förälder utan insikten om att fostra ett barn.

Speciellt killar ligger ju senare i utvecklingen, det är därför många känner sig redo först i 30 års åldern. Killar väntar på att de är redo mentalt medans kvinnor går på känsla och biologisk klocka. 

Fast 35 är ju ingen ålder, min pappa var 46 när jag föddes. 
Men jag förstår inte vad folk pratar om egentligen när de säger inte orkar och inte hänger med.
Farsan jagade nog mig lika mycket som mamma när jag rymde iväg till grannarna för att tigga godis :P

Jo det är sant, däremot borde man verkligen försöka ge ungdommar som aktivt planerar barn lite insikt i hur svårt och jobbigt det är. Jag räknar med att jag kommer bli så trött att jag grinar, ifall det inte blir så är det toppen. Men många yngre förväntar sig en liten docka att ta hand om och när de får en kolikbebis blir det panik.
Näe priset ligger väl i att man fostrar en människa som är trygg i sig själv och kan stå för sina åsikter. Som inte faller för grupptryck när alla andra smygröker osv. 

Jo men jag tror man är lugnare och kan hantera det på ett annat sätt om man har lite mer utvecklat konsekvenstänk och kan tänka lite längre. Det går ju över.
Jo det är ju värre än kolik, det brukar de ha som längst i tre månader. Och oftast på kvällen.

Det är precis det, det är hemskt svårt att få dem förstå.
Men som sagt jag tror mycket på det att vänta tills ens egen hjärna är fullt utvecklad att hantera problem som kan komma upp, det är inget man kan lära sig det kommer med åldern.

Jag har på något sätt förlikat mig med att jag kan få vara vaken nästan hela dygnet och gå runt och guppa bebis. Jag är hellre förberedd på att det kommer vara ett rent helvete än tro att det är enklare än vad det visar sig.