DaisyD skrev 2011-08-03 14:13:19 följande:
Åkte in vid halv sju imorse för kunde ändå inte sova inatt någon av oss så kände att det är lika bra att ta tjuren vid hornen.
Vi var ensamma på akuten förutom nån jättegammal tant som yrade runt.
Fick direkt göra ett urinprov och blodprov och allt det där. Mina värden var jättebra blablablabla.
Fick sitta i det där ångestrummet med min kära pojkvän och vi grät som fan båda två. Sjuksköterskan var lite oerfaren och verkade typ bara vara ledsen men hon kunde inte svara på min frågor jag hade. Vid nio kom läkaren och hon var väl bra men verkade inte direkt ha någon emapti. Hon gjorde ultrljud och jag såg hur hela staven var blodtäckt när hon tog ut den:(. Hon konstaterade då att fostret var 8+5 och jag trodde som sagt att jag var 11+5.
Började hysteriskt gråta igen och hon ba ja stackars dig åh hej.
Fick träffa en kurator sen som sa något som var lite tröstande i det hela. " Man får egenligen alltid räkna med minst ett missfall".
I det här fallet är det faktiskt skönt att inte känna sig unik.
Jag fick iaf definitivt inte göra någon skrapning för det hade dom minsann inte tid med utan jag fick med mig tabletter hem. Tog två såna där cytotec vid klockan 11 och det har fortfarande inte hänt ett skit. Har knappt blött en droppe på hela dagen. Det börjar göra väldigt ont och jag har tagit många smärtstillande. Vill bara få det överstökat. Fick en sån ångestattack på sjukhuset så jag nästan sparkade sönder hela britsen och grät som en tok. Har aldrig känt sån här sorg i hela mitt liv. Tycker så synd om min pojkvän. Önskar jag kunde ta hans smärta också. Vill att tiden ska gå fort nu. Vill glömma detta och kunna gå vidare.
Jag vill så gärna ha ett barn. Känns ju så hopplöst nu:(
Usch, då. Jag lider med er.
Jag blev skrapad första gången (pga störtblödningar) men fick cytotec andra gången. Jag upplevde nog cytotecet som värre och smärtsammare. Skrapningen satte liksom punkt och gjorde det enklare att gå vidare.
Men du, även om det känns hopplöst så är det ju inte det. Jag fick mitt första MA i juni -02. Födde en liten kille i juni-03. Nytt MA i juli-05 och en frisk kille i april-07. Och även om du inte är jag så finns det absolut hopp. Men tillåt dig sörja. Och läka.
Inget att rekommendera. 
Men det bidrog nog till att det gick snabbt med det hela. Och jag hade väskan full av jättebindor så det löste sig med den biten också.