Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Hej TS.
Jag känner igen mig något så otroligt i det du skriver. Är i ett förhållande som varit till och från i 8 år och är gravt medberoende. Läser böcker, går på Al-Anon men kämpar fortfarande oerhört med att ta mig loss och tillfriskna. Om man nu kan bli frisk? Är också livrädd för att jag levt så länge med vad som är onormalt att jag helt tappat alla krav och gränser för vad som är ett anständigt liv. Kommer någon alls vilja ha mig? Har stannat mycket för att han är så bra på att ge mig bekräftelse i det lilla, sms, pussar etc. Men sex har vi knappt alls längre. Längtar också efter att bli sedd. Att bli bekräftad på riktigt i de stora, allvarliga sakerna som verkligen gäller. Skaffa barn, ekonomi, kunna flytta till större hem osv - men allt, precis allt har och är omöjligt i och med hans supande.

Han var nykter i ett år men har nu sedan slutet av maj haft återfall. Denna sommar som var den sommar jag äntligen hoppats skulle bli en fin lugn sommar har hittills varit ett brinnande helvete. Det är också så svårt att finna stöd i vänner och familj, de förstår ju inte varför jag som tidigare varit social, gjort karriär och varit stark finner mig i detta. Och det ger samtidgt som jag förstår hur de resonerar en enorm skuld. Och så isolerar man sig med missbrukaren ännu mer.

Ja, varför gör vi det? Stannar?

Ja man hoppas. För att det för oss som inte tycker droger eller alkohol är viktigare än precis allt annat i ens liv inte riktigt kan förstå hur skevt allt är i missbrukarens hjärna. Vi vill tro att denne person som vi någonstans älskar ska kunna bli lagad. Om man bara anstärnger sig extra så kanske det kan gå. Men det hjälper tyvärr inte ett dugg har jag nu dyrköpt insett. Vill de missbruka gör det så och det finns rent ut sagt inte ett skit vi kan göra åt det.

Men så ser man en vilja, en glimt av insikt och prat om att nu, nu ska det bli annorlunda - och någonstans börjar ett hopp pyra. Jag har trott min sambo varit hos sin mamma och gått i behandling, tagit alla sina mediciner inklusive antabus och äntligen varit på rätt väg igen. Jag lyckades övertala hans mamma att han skulle få vara där ett tag och trott det fungerat. Varit så skönt att vara själv och veta var han befinner sig, kunna andas igen! Nu har allt rasat, han har inte alls varit nykter utan druckit ändå trots allt. Nu är han på mig med sms sedan igår kväll där han bönar och ber att få komma hem. Det spelar ingen roll att han inte bidragit med ett öre sedan i maj, han anser fortfarande detta är hans hem och att jag har ett ansvar för att han inte har någonstans att ta vägen.

Jag vill inte att han sätter sin fot över tröskeln igen för då vet jag inte hur jag ska bli av med honom igen och jag är så rädd för att fler år ska försvinna ur mitt liv till detta ickeliv!

Har fått kuratortid i nästa vecka. Hoppas så vi kan finna styrka båda två att försöka fokusera på oss själva!

Det är det absolut. Vi kanske kan försöka stötta varandra. Jag försöker gå på Al-Anon och hoppas komma så långt som många av de som går på mötena har gjort. Men just nu känns det som en mycket lång väg att vandra.

Här är en tråd jag la upp i ämnet, har inte varit så flitig på att skriva på sista tiden dock.
www.familjeliv.se/Forum-4-120/m59195685.html

Hur går det för dig TS?

Själv kämpar jag på med al-anon möten för att försöka jobba med hur medberoendet skadat mig.