Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Jag måste börja med att tacka! Tacka för att ni fått upp ögonen på varför man mått som man gjort och i vilken soppa man egentligen är i... Jag tycker ni är starka som börjar ta er ut - själv börjar jag nog inse att det är den enda vägen om jag och min son ska få ett bra liv. Dock är jag otroligt rädd för hur vi ska klara det.

Det du, ts, skrev (ovan) slog så hårt! Min sambos mor har nu fått veta hur allvarligt det är med hennes son och det har varit skönt och ha ngn att prata med, men fastän hon nu vet så väljer hon att inte göra något, hon låter mig ta allt. Mina föräldrar vet att han håller på men inte så mkt och jag måste ljuga för dem när de undrar - känns otroligt jobbigt att behöva ljuga för dem för att rädda min sambo när det enda jag vill är att ha ngn att prata med, få lätta mitt hjärta och få ut alla tankar som snurrar i huvudet.

Känns som om jag bara är, jag tar hand om allt från städning, handling och andra vardagliga sysslor, dagis, att se till så att vår ombyggnation av huset blir klar någongång och samtidigt försöka hålla mig själv och mitt företag föytande. Känns som att jag snart drunknar - jag ler och verkar glad utåt men jag orkar inte längre och kanske börjar folk inse hur det är. Men jag vill inte blotta min sambo för jag älskar honom så mkt fortfarande. Men stannar jag kvar i detta förhållande så försvinner jag känns det som och jag vill ge min son ngt mkt bättre än vi har det/jag är just nu.

Men hur ska man göra om man inte har någon ekonomi alls, vart börjar man för att komma bort?

Hoppas det går bra för er här i tråden!