Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Jag är fd medberoende. Min man var (är) beroende av sex och jag mådde bra så länge jag inte visste. Efter att hans otroheter avslöjats gick jag skäpprakt in i ett medberoende där jag fick för mig att allt berodde på att jag inte var snygg nog, inte vild nog eller inte generös nog. Jag snokade och nojade. Jag gav upp allt jag uppskattade och ville fylla mitt liv med. Vikten rasade och jag gav upp alla intressen och vänner. Jag var tom nära att gå med på ett öppet förhållande för att slippa alla lögner. Allt för att "göra allt bra ingen". Det fungerade inte. Han var inte intresserad av att ge upp sitt beroende och jag förlorade mig själv. Vi älskade verkligen varandra, men jag behövde ge upp vär relationen för att kunna leva med den enda man inte kan separerar från; mig själv.

Idag mår jag hyfsat själv, men kan inte tänka mig att ha en relation eller ens datea eller flörta än eller inom överskådlig tid. Mitt ex "mår också bättre". Han bönfaller mig att ta honom tillbaka och olvar att han är nykter var gång vi ses vid hämtningar och lämningar. Fast i grund och botten verkar han vara rätt nöjd med att få odla sitt beroende utan att behöva riskera att ertappas......

TS, jag har gjort ALLT. Tro mig när jag skriver att ditt ansvar är dig själv och ditt barn. Du kan inte ta över din mans egenansvar. Ska han bli nykter behöver han göra det själv. Du kan stödja honom, men du kan inte göra arbetet åt honom. Stödja honom gör du bäst om du först tar din tid att läka. En medberoende kan inte ge ett sunt stöd. En beroende och en medberoende är en katastrofal mix!

Anonym (fd medberoende)

Äldre 5 Aug 21:33

#13

Anonym skrev 2011-08-05 21:24:51 följande:

Guuud det låter exakt som jag. Jag har gett upp allt jag uppskattade och ville fylla mitt liv med - för att han skulle få sin vilja, för att jag inte ville bråka eller vara till besvär, jag kände mig tvungen att anpassa mig honom så att vårat gemensamma liv skulle kunna fungera, och jag har flyttat mina gränser mer och mer, eftersom han ändå bara träder över dem.

Problemet är bara det, att jag ena stunden är bombsäker på att han är sjuk, och i nästa sekund blir jag osäker. Jag antar att jag är djupt manipulerad, och dessutom har jag ju slutat lyssna på mina egna känslor. Livsfarligt.
Jag är väldigt väl insatt i beroende-medberoendeproblematik, det är något jag fördjupat mig i i flera år. Just därför ter det sig så himla overkligt för mig att jag står i denna situation idag. Hur kan man vara så blind?

Man kan ju knappast vara medberoende och ha insikt, eller hur??? Det spekar ingen roll hur insatt man är-känslor lyder inte intellektet. Man måste bagatellisera för att kunna undvika att ge upp relationen.

Jag blev den stora syndabocken vid separationen. Jag ville inte att barnen skulle drabbas värre än nödvändigt, så jag vile inte att släkt och vänner skulle veta vad min fd man gjort och gör. De som dömmer mig hårdast känner jag medlidande för. De tror verkligen att livet är lätt och att man skiljer sig för att man inte orkar odla relationen. Jag hoppas att de aldrig tvingas inse hur hårt livet kan vara.

När det gått så långt som det gjorde för mig, och som jag tycker det låter som det gjort för dig, måste man ge sig utrymme att läka. Kan du läka dig själv, med honom? Är du den mamma du vill vara när du är i den här relationen, så som relationen ser ut nu?

Anonym (fd medberoende)

Äldre 6 Aug 06:35

#21

Anonym skrev 2011-08-05 22:17:16 följande:

Du är klok. Tack.

Nej jag känner att jag behöver väldigt stort utrymme och en egen bas för att kunna läka. Han är inte hemma nu i helgen och det är skönt. Det är som balsam för själen att få vara själv, att han inte är här. Jag mår dåligt i hans närvaro. Jag är glad att jag kommit så långt iallafall, att jag inte sitter och kräks av oro för att han ska vara stupfull nu och knarka.

Jag är långt ifrån den mamma som jag vill vara. Det är också det som är min drivkraft nu. Jag vet att min dotter är fast i detta, hon kan inte flytta härifrån, det är jag som måste ta rodret och segla ut ur det med henne hel i behåll. Jag vet att jag måste må bra för att hon ska må bra.

Ni måste inte göra slut, inte nu om ni inte vill. Det viktigaste nu är att du ordnar ett liv åt dig själv och din dotter där ni mår bra. Relationen med din man kan du fundera på allt eftersom.

Det låter verkligen som du nu mår bättre av att vara utan honom, och som förälder är det absolut nödvändigt att du gör vad du kan för att må bra.

Vad bra att han inte är hemma i helgen. Det ger dig lite andrum.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 6 Aug 07:57

#24

Anonym skrev 2011-08-06 07:22:52 följande:

Ja det är väldigt skönt att få lite andrum.
Det lutar åt att jag kommer att flytta, det är så gott som helt säkert. Men det tar tid att få tag på lägenhet och ordna allt det praktiska och ekonomiska innan jag kan flytta.
Tills dess måste jag hitta ett sätt att vara starkare än jag är, när vi är tillsammans. Det bryter ner mig.

Fokusera på vad som triggar igång dig och se om du kan släppa det. Acceptera att det inte är ditt ansvar att hindra honom från att dricka, röka eller jobba hjäl dig. Planera dagarna för dig och ditt barn och HÅLL DIG TILL PLANEN. Vill han vara med måste han vara nykter. Om han väljer att inte vara nykter hittar du och barnet på saker själva.

Passa på att ordna med ekonomi och lgh när du har en stund över och tänk på allt positivt som närmanr sig. Hur dina dagar kommer se ut, hur du vill ha ditt hem osv.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 7 Aug 21:10

#32

Anonym skrev 2011-08-07 09:02:28 följande:

Jag har haft en bra helg, tillsammans med min dotter. Har försökt att inte ägna min sambo en endaste tanke, det har gått rätt så bra. Han spenderar helgen hos sin syster som fyller 40, och det passar honom fint, eftersom där vimlar av sprit, hasch och andra missbrukare. Det enda jag hört från honom är ett ångestladdat sms i går morse där han funderade på att köra hem i panik för att han saknade oss... Jag antar att han hade bakfylleångest. I går kväll när jag skulle lägga mig fick jag ångest och försökte ringa honom, men han svarade inte såklart.

Igår åkte jag till min gamla hemstad och hälsade på gamla vänner och bekanta och berättade hur det egentligen står till. Känner att jag får full uppbackning och blir mer och mer säker på min sak. Har googlat mycket om medberoende, missbruk, manipulation osv. Läser också boken "Anhörig" av Katerina Janouch.

Det som är så lurigt med min man, är att han missbrukar "sällan". Men när han brukar alkohol, eller hasch för den delen, gör han det på ett mycket osunt sätt. Gränslöst. När jag druckit halva mitt glas vin är han inne på sitt andra, eller tredje. Och så är det vännerna han väljer sig, något skriker om dem att de inte är sunda, och miljöerna han trivs i - sunkiga nersupna lokala pubbar. Om det inte vore för mig hade han besökt dem betydligt oftare. Fastän han inte missbrukar dagligen så är han ändå en missbrukarpersonlighet, och det har varit förödande för mig som vuxit upp med en medberoende mor, och alkoholiserade pappor. Jag har gått käpprätt in i medberoenderollen och tappat mitt fotfäste.

Imorgon har jag tid hos en advokat, och på tisdag har jag tid hos min psykolog. Hoppas att det kommer gå bra för mig.

Det låter som du gör ett enastående arbete med att ta hand och dig själv och din dotter. Du är kanonduktig, och det finns ingen anledning att det inte skulle gå bra för dig!

Du låter inte som en människa som sviker sig själv, så om du tar hand om dig kommer du klara skapa ett liv du och din dotter mår bra av.

Tråkigt att höra om din bakgrund, men med den i bagaget är det nog bra att du drabbats av detta nu när din dotter är så liten. Tänk om du skulle hamna i denna sörja när hon var äldre, kanske en tonåring!? Det är nog skonsammare för henne att du mår dåligt och läker NU, så du kan må bra och ge henne en stabil miljö framöver. Nu har du makten att bryta släktmönstret, så din dotter slipper upprepa eländet!

Det låter som du mått bra i helgen, det glädjer mig.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 20 Aug 09:11

#37

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 20 Aug 21:30

#40

Anonym skrev 2011-08-20 21:18:29 följande:

Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig som ett white trash, det känns som att folk ser ner på mig för att jag valt en partner som är så -omogen. Det känns som att de oroar sig för mitt barns skull, jag är rädd för att de ska tycka synd om mitt barn, att de ska tro att jag inte klarar uppgiften att ta hand om min dotter, för att jag berättat om hur hennes far uppför sig, mot mig, mot oss. Jag är rädd för att bl dömd, för att jag inte haft bättre omdömme, att folk tror att jag också måste ha lika låg moral som min man, eftersom jag kunnat leva med honom.

Ja, en massa obehagliga tankar och rädslor förbundna med skam.

Exakt de svårigheterna har jag också. Jag har svårt för att berätta att jag separerat. Jag vill undvika nya miljöer och nya människor. Jag anser inte att alla har rätt att veta varför vi separerat, så jag skäms över att vi separarat när barnen är så små. Jag känner mig dömd som en som "glömt bort att vårda sitt förhållande" och en som "inte klarade småbarnsåren" när det eg är tvärt om. Jag tvingades inse att jag inte kan hjälpa någon som inte tar emot min hjälp och jag tvingas vara ensam för att barnen ska må bra. Hade jag älskat en välfungerande man hade jag aldrig gett upp och aldrig prioriterat bort förhållandet. Nu tvingast jag välja mellan att ge upp förhållandet eller mig själv, att prioritera en man som inte vill fungera eller prioritera våra barn. Jag känner skam inför andra, men vägrar skämmas över de val jag gjort.

Min terapeut sa något vacket till mig om min skam. Hon sa att det är beundransvärt att känna sån tilltro och vara så lojal som jag varit. Det är något man ska vara stolt över-inte skämmas för.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 21 Aug 09:46

#42

Anonym skrev 2011-08-21 09:39:49 följande:

Jag har redan berättat, för bland annat min chef, att min man har missbruksproblem och narcisistiska tendenser. Har mycket ångest att jag berättat det. Vilken tur att jag ska byta avdelning om 2 månader. Där tänker jag inte berätta någonting.

Egentligen ska du inte skämmas, men jag skulle tycka det var jobbigt om folk visste. Det skulle på ett sätt finnas med i relationen med de personerna...Men samtidigt är det befriande att berätta och märka att folk inte ser ner på en ändå.

Anonym (fd medberoende)

Äldre 15 Sep 23:01

#44

Anonym (oxå medberoende) skrev 2011-09-15 22:53:40 följande:

Jag har sedan snart 4 veckor varit ifrån min man som är blandmissbrukare.
Känns tufft visa dagar, men skönt de flesta dagar...
Det jobbiga är att han inte slutar ringa och be och böna om att allt ska bli bra
och att han ska sluta, lägga in sig på behandling osv.
Problemet är att det inte är första gången jag har lämnat honom för just de här
grejerna och vet innerst inne att det troligen inte kommer bli annorlunda denna
gången heller.
Men ändå så finns hoppet där, den där lilla gnistan hopp att NU så kommer det funka!!
Vi har 2 små barn gemensamt och jag har 2 sedan tidigare, så det är liksom inte bara
vi vuxna som är involverade i denna saliga röra.
Det hemska är att jag nu i efterhand märker på barnen hur de lidit i tysthet. Jag märker hur de
dag för dag förändras och blir gladare och frågar aldrig ens efter sin pappa.
Men varför ska det vara så svårt att bara bryta upp och gå vidare och inse att det
ALDRIG kommer funka???
Jag vet inte om ni andra känner likadant??

Skit i hoppat och lyssna på förnuftet. det är skit, men det är det enda rätta och det vet du! Du har ditt kvitto på det när du ser hur mycket bättre barnen mår!

Starkt av dig att du lyckats stå på dig i separationen så länge, det blir bara lättare för var vecka som går!

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

INNEHÅLL