Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Jag har sedan snart 4 veckor varit ifrån min man som är blandmissbrukare.
Känns tufft visa dagar, men skönt de flesta dagar...
Det jobbiga är att han inte slutar ringa och be och böna om att allt ska bli bra
och att han ska sluta, lägga in sig på behandling osv.
Problemet är att det inte är första gången jag har lämnat honom för just de här
grejerna och vet innerst inne att det troligen inte kommer bli annorlunda denna
gången heller. 
Men ändå så finns hoppet där, den där lilla gnistan hopp att NU så kommer det funka!!
Vi har 2 små barn gemensamt och jag har 2 sedan tidigare, så det är liksom inte bara
vi vuxna som är involverade i denna saliga röra.
Det hemska är att jag nu i efterhand märker på barnen hur de lidit i tysthet. Jag märker hur de
dag för dag förändras och blir gladare och frågar aldrig ens efter sin pappa.
Men varför ska det vara så svårt att bara bryta upp och gå vidare och inse att det
ALDRIG kommer funka??? 
Jag vet inte om ni andra känner likadant??