Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 22:17

49 svar

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-05 21:33:54 följande:

Man kan ju knappast vara medberoende och ha insikt, eller hur??? Det spekar ingen roll hur insatt man är-känslor lyder inte intellektet. Man måste bagatellisera för att kunna undvika att ge upp relationen.

Jag blev den stora syndabocken vid separationen. Jag ville inte att barnen skulle drabbas värre än nödvändigt, så jag vile inte att släkt och vänner skulle veta vad min fd man gjort och gör. De som dömmer mig hårdast känner jag medlidande för. De tror verkligen att livet är lätt och att man skiljer sig för att man inte orkar odla relationen. Jag hoppas att de aldrig tvingas inse hur hårt livet kan vara.

När det gått så långt som det gjorde för mig, och som jag tycker det låter som det gjort för dig, måste man ge sig utrymme att läka. Kan du läka dig själv, med honom? Är du den mamma du vill vara när du är i den här relationen, så som relationen ser ut nu?

Du är klok. Tack.

Nej jag känner att jag behöver väldigt stort utrymme och en egen bas för att kunna läka. Han är inte hemma nu i helgen och det är skönt. Det är som balsam för själen att få vara själv, att han inte är här. Jag mår dåligt i hans närvaro. Jag är glad att jag kommit så långt iallafall, att jag inte sitter och kräks av oro för att han ska vara stupfull nu och knarka.

Jag är långt ifrån den mamma som jag vill vara. Det är också det som är min drivkraft nu. Jag vet att min dotter är fast i detta, hon kan inte flytta härifrån, det är jag som måste ta rodret och segla ut ur det med henne hel i behåll. Jag vet att jag måste må bra för att hon ska må bra.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 22:24

#16

Jag känner mig som en som sett avgrunden, men som satt ögonbindel på och sprungit rätt ut i den, i hopp om att jag skulle få avgrunden till att bli trivsam. Nu sitter jag här och minns knappt hur livet ser ut utanför, vem jag själv är och varför jag mår dåligt.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 23:00

#17

Anonym (tråkigt) skrev 2011-08-05 21:32:54 följande:

Missbrukare är de mest egoistiska, svekfulla och lögnaktiga människorna som finns. Tyväär. Trots att de också har stunder av värme och glädje ibland.

Mitt råd är endast detta - lämna honom.

Tyvärr kommer det inte bli bättre. Jag lovar.

Du är värdefull, låt honom inte dra ner dig mera. Ditt liv är kort nog ändå.

Jag vet att jag har rätt. Endast mellan 5-10% av missbrukare lyckas bli helt fria från sitt missbruk, även efter behandlingshem. Hör efter på närmsta behandlingshem så får du det bekräftat.

kram ${#emotions_dlg.flower}$

Tack för dina ord! Det betyder något. Jag behöver bli bankad i huvudet med sanningen så att jag kan bli modig!

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Aug 23:01

#18

Anonym (Jag med) skrev 2011-08-05 21:59:23 följande:

Mitt ex är sexberoende och den sista tiden bestod hela jag bara av ett kontrollerande, surt, snokande moln. Usch det är riktigt hemskt när jag tänker på det. JAG bara försvann.

Vi gick skilda vägar för 1 ½ år sen och det är det bästa jag gjort. Jag insåg inte ens hur medberoende jag var, det mesta har jag insett nu i efterhand.

Hittat tillbaka så mycket till mig själv det här året, hittat livsglädje igen. Lust att leka med mina barn! Att skratta. FÅ rå om mig själv. Att inte ständigt oroa mig för vad han gör är så otroligt skönt!

Jag förstår att det är ett jättesvårt beslut att ta, för mig tog det flera år... Idag kan jag såklart ångra att jag inte gjorde detta tidigare. Men som medberoende är det inte lätt!

Nu behöver ju inte du gå samma väg som mig, men jag tror att det är svårt för att tillfriskna om partnern inte inser att han är sjuk... och tyvärr är det ju han som måste ta det steget.
Den enda du kan förändra är dig själv.

Många kramar

Hur fann du modet och styrkan till att lämna?

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Aug 07:10

#22

Anonym (A) skrev 2011-08-06 00:22:49 följande:

Jag är dock lite dubbelt inställd till detta. Både i denna tråden och i the real life så att säga. Jag är nämligen före detta missbrukare själv. Både varit medberoende i en relation, missbrukare i en annan. Därför vet jag ju att man kan ändras och det känns som om det gör att jag ännu mindre vet när jag ska ge upp.

Jag håller med. Det är en stor del av mitt dilemma. Jag vet att man som medberoende KAN tillfriskna, i relationen, fastän missbrukaren är aktiv eller ej. Det handlar om att inse sin vanmakt, att släppa taget och gå vidare med sig själv.

Det är bara så slugt det hela. Jag märker det knappt själv, anpassningen till honom sker liksom per automatik. Och så är jag rädd för att jag inte ska lyckas med att bli frisk, fastän jag flyttar från honom. Är rädd att medberoendet etsat sig så pass fast att jag aldrig ska kunna leva normalt igen.

Ja, det är många tankar och känslor jag har. När han är här hemma vill jag alltid härifrån, ut - och göra något, bara något, bara inte vara här. Har trott att det beror på att jag inte trivs i vårat hem. Nu är han inte här, och jag har bara lust att vara här. Så det kan ju egentligen knappast vara husets fel? Också typiskt va, att ge annat skulden, istället för att se den stora elefanten som står i storarummet.

Tack för att jag får skriva.

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 Aug 07:22

#23

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-06 06:35:21 följande:

Ni måste inte göra slut, inte nu om ni inte vill. Det viktigaste nu är att du ordnar ett liv åt dig själv och din dotter där ni mår bra. Relationen med din man kan du fundera på allt eftersom.

Det låter verkligen som du nu mår bättre av att vara utan honom, och som förälder är det absolut nödvändigt att du gör vad du kan för att må bra.

Vad bra att han inte är hemma i helgen. Det ger dig lite andrum.

Ja det är väldigt skönt att få lite andrum.
Det lutar åt att jag kommer att flytta, det är så gott som helt säkert. Men det tar tid att få tag på lägenhet och ordna allt det praktiska och ekonomiska innan jag kan flytta.
Tills dess måste jag hitta ett sätt att vara starkare än jag är, när vi är tillsammans. Det bryter ner mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Aug 09:02

#25

Jag har haft en bra helg, tillsammans med min dotter. Har försökt att inte ägna min sambo en endaste tanke, det har gått rätt så bra. Han spenderar helgen hos sin syster som fyller 40, och det passar honom fint, eftersom där vimlar av sprit, hasch och andra missbrukare. Det enda jag hört från honom är ett ångestladdat sms i går morse där han funderade på att köra hem i panik för att han saknade oss... Jag antar att han hade bakfylleångest. I går kväll när jag skulle lägga mig fick jag ångest och försökte ringa honom, men han svarade inte såklart.

Igår åkte jag till min gamla hemstad och hälsade på gamla vänner och bekanta och berättade hur det egentligen står till. Känner att jag får full uppbackning och blir mer och mer säker på min sak. Har googlat mycket om medberoende, missbruk, manipulation osv. Läser också boken "Anhörig" av Katerina Janouch.

Det som är så lurigt med min man, är att han missbrukar "sällan". Men när han brukar alkohol, eller hasch för den delen, gör han det på ett mycket osunt sätt. Gränslöst. När jag druckit halva mitt glas vin är han inne på sitt andra, eller tredje. Och så är det vännerna han väljer sig, något skriker om dem att de inte är sunda, och miljöerna han trivs i - sunkiga nersupna lokala pubbar. Om det inte vore för mig hade han besökt dem betydligt oftare. Fastän han inte missbrukar dagligen så är han ändå en missbrukarpersonlighet, och det har varit förödande för mig som vuxit upp med en medberoende mor, och alkoholiserade pappor. Jag har gått käpprätt in i medberoenderollen och tappat mitt fotfäste.

Imorgon har jag tid hos en advokat, och på tisdag har jag tid hos min psykolog. Hoppas att det kommer gå bra för mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Aug 19:44

#27

Anonym (orolig) skrev 2011-08-07 19:33:04 följande:

Hej TS.
Jag känner igen mig något så otroligt i det du skriver. Är i ett förhållande som varit till och från i 8 år och är gravt medberoende. Läser böcker, går på Al-Anon men kämpar fortfarande oerhört med att ta mig loss och tillfriskna. Om man nu kan bli frisk? Är också livrädd för att jag levt så länge med vad som är onormalt att jag helt tappat alla krav och gränser för vad som är ett anständigt liv. Kommer någon alls vilja ha mig? Har stannat mycket för att han är så bra på att ge mig bekräftelse i det lilla, sms, pussar etc. Men sex har vi knappt alls längre. Längtar också efter att bli sedd. Att bli bekräftad på riktigt i de stora, allvarliga sakerna som verkligen gäller. Skaffa barn, ekonomi, kunna flytta till större hem osv - men allt, precis allt har och är omöjligt i och med hans supande.

Han var nykter i ett år men har nu sedan slutet av maj haft återfall. Denna sommar som var den sommar jag äntligen hoppats skulle bli en fin lugn sommar har hittills varit ett brinnande helvete. Det är också så svårt att finna stöd i vänner och familj, de förstår ju inte varför jag som tidigare varit social, gjort karriär och varit stark finner mig i detta. Och det ger samtidgt som jag förstår hur de resonerar en enorm skuld. Och så isolerar man sig med missbrukaren ännu mer.

Ja, varför gör vi det? Stannar?

Jag tror att man stannar för att man någonstans älskar personen som finns bakom missbruket, och man hoppas... hoppet är ju det sista som lämnar människan, det är så himla svårt att gå vidare när hoppet finns kvar, för då är man länkad till vederbördande. Och så tror jag att det är rädsla, rädsla för ensamheten, rädsla för att missbrukaren ska må mycket bättre utan en, eller mycket sämre, rädsla för vad andra ska tycka och tänka, rädsla för hur man själv skulle må efter en eventuell separation. Tror man vant sig vid att dåligt = normalt. Jag minnst inte hur ett bra liv känns, och är rädd för att jag inte kommer att uppleva det ändå, även fast jag lämnar.
Så tror jag också att det är otroligt sårbart att stå på egna ben, när man varit insjunken i en annan människa i så lång tid. Ja det är många saker, många tankar.... Svårt är det iallafall.

Anonym Trådstartaren

Äldre 7 Aug 19:46

#28

Anonym (orolig) skrev 2011-08-07 19:33:04 följande:

Hej TS.
Jag känner igen mig något så otroligt i det du skriver. Är i ett förhållande som varit till och från i 8 år och är gravt medberoende. Läser böcker, går på Al-Anon men kämpar fortfarande oerhört med att ta mig loss och tillfriskna. Om man nu kan bli frisk? Är också livrädd för att jag levt så länge med vad som är onormalt att jag helt tappat alla krav och gränser för vad som är ett anständigt liv. Kommer någon alls vilja ha mig? Har stannat mycket för att han är så bra på att ge mig bekräftelse i det lilla, sms, pussar etc. Men sex har vi knappt alls längre. Längtar också efter att bli sedd. Att bli bekräftad på riktigt i de stora, allvarliga sakerna som verkligen gäller. Skaffa barn, ekonomi, kunna flytta till större hem osv - men allt, precis allt har och är omöjligt i och med hans supande.

Han var nykter i ett år men har nu sedan slutet av maj haft återfall. Denna sommar som var den sommar jag äntligen hoppats skulle bli en fin lugn sommar har hittills varit ett brinnande helvete. Det är också så svårt att finna stöd i vänner och familj, de förstår ju inte varför jag som tidigare varit social, gjort karriär och varit stark finner mig i detta. Och det ger samtidgt som jag förstår hur de resonerar en enorm skuld. Och så isolerar man sig med missbrukaren ännu mer.

Ja, varför gör vi det? Stannar?

Tack för ditt svar btw. Det är en tröst att veta att man inte är själv, eller hur? Kram

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Aug 12:28

#33

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-07 21:10:01 följande:

Det låter som du gör ett enastående arbete med att ta hand och dig själv och din dotter. Du är kanonduktig, och det finns ingen anledning att det inte skulle gå bra för dig!

Du låter inte som en människa som sviker sig själv, så om du tar hand om dig kommer du klara skapa ett liv du och din dotter mår bra av.

Tråkigt att höra om din bakgrund, men med den i bagaget är det nog bra att du drabbats av detta nu när din dotter är så liten. Tänk om du skulle hamna i denna sörja när hon var äldre, kanske en tonåring!? Det är nog skonsammare för henne att du mår dåligt och läker NU, så du kan må bra och ge henne en stabil miljö framöver. Nu har du makten att bryta släktmönstret, så din dotter slipper upprepa eländet!

Det låter som du mått bra i helgen, det glädjer mig.

TACK!

Ju mer jag distanserar mig från honom och ju mer jag närmar mig mig själv, desto mer styrka hittar jag. Jag ser fram emot att leva ett liv fritt från alla de tunga känslor, kaos och förvirring som medföljer ett liv så tätt inpå en missbrukare. Givetvis känner jag sorg, jag sörjer bland annat att min dotter inte kommer att få ett helsyskon och jag sörjer att jag förlorar min sambos goda sidor.
Livet är kort, och jag vill må annorlunda än jag gör tillsammans med min sambo. Jag vill ha en partner som förstår mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Aug 21:12

#36

Jag bor fortfarande kvar, men det är fullständigt dött mellan oss. Jag letar efter en hyreslägenhet åt mig och våran dotter, det är svårt och tar tid när man bor i en storstad. Vi pratar knappt med varandra. Det som är jobbigt är att jag berättat för folk, på mitt jobb, och för mina vänner. Det "värsta" är, att alla stöttar mig omkring att lämna och bygga upp ett eget liv - vilket gör det svårt för mig att bli bekväm och gilla läget igen. Dvs stanna kvar och på så sätt fortsätta misshandla mig själv. För att inte ha gjort bort mig fullständigt för omvärlden måste jag stå fast vid mitt beslut, och lämna honom.

Jag pratar med en psykolog en gång i veckan och han har verkligen fått mig att förstå allvaret i det hela. Att våra problem inte bara handlar om hans missbruksproblematik, utan att det handlar om narcistiska tendenser från hans sida, och psykiskt våld mot mig! Shit! Och detta har jag alltså berättat för några utvalda kollegor samt vänner, det är skitjobbigt och fullt av en massa skam.

Jag försöker vara stark och stå rak i ryggen. Försöker ha is i magen och segla igenom situationen. Efter allt jag fått konstaterat och bekräftat från utomstående, och allt jag läst om ämnen, har jag kunnat se mycket mer objektivt på min sambo. Han är sjuk. Jag ser det nu. Han är sjuk, han är i sin värld, och jag kan inte rädda honom.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Aug 21:08

#38

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 09:11:25 följande:

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Det är en smärtsam insikt att den som man älskar och har satsat allt på, är en svårbotlig egoist, som projicerar sina fel, brister och misstag på alla andra runtomkring. Det är outhärdigt att vara soptunna åt en sådan person, att bli så respektlöst och kärlekslöst behandlad, hur mycket man än ger - hur mycket man än vrider ut och in på sig själv. Visst är han en intelligent människa, med en massa känslor, men hans känslor handlar om honom själv och han saknar empati för andra. Jättetufft att ta till sig. Jättetufft att sluta hoppas.

Anonym Trådstartaren

Äldre 20 Aug 21:18

#39

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 09:11:25 följande:

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig som ett white trash, det känns som att folk ser ner på mig för att jag valt en partner som är så -omogen. Det känns som att de oroar sig för mitt barns skull, jag är rädd för att de ska tycka synd om mitt barn, att de ska tro att jag inte klarar uppgiften att ta hand om min dotter, för att jag berättat om hur hennes far uppför sig, mot mig, mot oss. Jag är rädd för att bl dömd, för att jag inte haft bättre omdömme, att folk tror att jag också måste ha lika låg moral som min man, eftersom jag kunnat leva med honom.

Ja, en massa obehagliga tankar och rädslor förbundna med skam.

Anonym Trådstartaren

Äldre 21 Aug 09:39

#41

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 21:30:57 följande:

Exakt de svårigheterna har jag också. Jag har svårt för att berätta att jag separerat. Jag vill undvika nya miljöer och nya människor. Jag anser inte att alla har rätt att veta varför vi separerat, så jag skäms över att vi separarat när barnen är så små. Jag känner mig dömd som en som "glömt bort att vårda sitt förhållande" och en som "inte klarade småbarnsåren" när det eg är tvärt om. Jag tvingades inse att jag inte kan hjälpa någon som inte tar emot min hjälp och jag tvingas vara ensam för att barnen ska må bra. Hade jag älskat en välfungerande man hade jag aldrig gett upp och aldrig prioriterat bort förhållandet. Nu tvingast jag välja mellan att ge upp förhållandet eller mig själv, att prioritera en man som inte vill fungera eller prioritera våra barn. Jag känner skam inför andra, men vägrar skämmas över de val jag gjort.

Min terapeut sa något vacket till mig om min skam. Hon sa att det är beundransvärt att känna sån tilltro och vara så lojal som jag varit. Det är något man ska vara stolt över-inte skämmas för.

Jag har redan berättat, för bland annat min chef, att min man har missbruksproblem och narcisistiska tendenser. Har mycket ångest att jag berättat det. Vilken tur att jag ska byta avdelning om 2 månader. Där tänker jag inte berätta någonting.

Anonym

Äldre 16 Apr 18:21

#45

Anonym (fd medberoende) skrev 2011-08-20 09:11:25 följande:

VI har inget att skämmas för! VI har inte gjort något fel! Vi har bara älskat någon som inte kunnat älska tillbaka som vi förtjänar. Men det är svårt att inte känna skam. Och det är svårt att följa den rätta vägen-vägen mot självrespekt och självständighet. Men vi klarar det, en dag i taget.

Ni medberoende som tillfrisknat, jag behöver eran hjälp nu! (långt)

INNEHÅLL