wilma123 skrev 2011-08-08 09:20:08 följande:
Fick ett missfall i v 14 för tre år sen drygt, som var extra besvärligt för jag blödde i mer än två månader och var helt knäckt både fysiskt och psykiskt. Redan då började vi diskutera lite löst att om det inte fungerar så kan vi tänka oss att adoptera. Försökte igen på biologisk väg, men hade då svårigheter att bli gravida igen (misstänker också att det kan ha varit så att vi drabbades av flera tidiga missfall, men dessa fick vi aldrig bekräftade). Efter nåt år skickade vi efter informationsmaterial från olika organisationer, men fortsatte försöka på biologisk väg. Blev till sist gravid igen, men fick missfall i v 10. I princip dagen efter missfallet ställde vi oss på kö hos två organisationer. Hunnit med ett till missfall efter det och nu har nu helt gett upp tankarna på biologiska barn.
Har inte genomgått IVF, då främsta problemet för oss alltså inte har varit svårigheterna att bli gravid utan det faktum att varje graviditet misslyckats. Har även valt bort utredning (här i länet kan man utredas efter tre missfall) av det främsta skälet att vi känner att tiden börjar rinna ifrån oss och vi vill fokusera på adoption innan det är för sent. Dessutom känns det på nåt sätt (logiskt eller ologiskt, jag vet inte) att vi nu själva har gjort ett val, istället för att genomgå en utredning där vi sen får besked att vi MÅSTE adoptera om vi vill ha barn.
Lycka till!
Intressant att läsa er berättelse! Jag tycker ni var kloka som satsade på adoption istället för utredning.
Vi hade också kunnat gå vidare med biopsi och ev IVF (ICSI) men chanserna var så små, så vi ville inte gå igenom det, nu känns det skönt att vi slapp ivf och den biten som antagligen bara hade lett till ännu fler besvikelser.
