Skilsmässa, lite tankar och funderingar.

Vad är det som håller dig kvar. Vad innehåller resterande 20%, förutom hoppet? Vad har du själv för svagheter som gör att relationen inte fungerar? Hur mycket jobbar du, har du balans mellan jobb och familj?

Nu i efterhand kan jag se på mitt äktenskap mera objektivt, vi hade ett krig, vi stred hela tiden men aldrig åt samma håll, det var mot varandra, det var som att vi hela tiden behövde hävda oss och ha rätt. Idag kan jag se att det var ett osunt beteende, klart man ska strida men åt samma håll, vi skulle ha varit ett team men det var vi verkligen inte. Vi kunde tjafsa om allt, vilken musik vi skulle lyssna på, vem som skulle plocka ur diskmaskinen, ja allt. Idag lever jag ensam sedan åtta år tillbaka, är livrädd att den jag utvecklats till skulle bli "raserad" om jag träffar någon. Det var min historia, vet inte om det tillför dig någonting, men jag är idag lycklig över att få vara mig själv, jag tycker han hindrade mig enormt, och jag lever hellre ensam än är någon jag inte är. Önskar dig all lycka till i ditt beslut. Glöm inte bort att livet är för kort för att slösas bort!

Mm läser och förstår, har själv varit där du/ni är. Såhär i efterhand, nu när mitt liv är så annorlunda och jag har träffat någon som jag kan vara mig själv med 100%, där kärlek, respekt, kompromiss och kompensation är ledord, så förstår jag inte riktigt varför jag tvekade, varför steget var såpass svårt att ta (eller jo, tankarna på barnen spelade så klart roll). Hur som... 10 år var vi gifta, jag ångrar inget, vi försökte allt för att fixa "oss" men oss var det rätt att avsluta. Jag är lyckligare nu än på mycket länge, och en bättre ödmjukare människa och en bättre mamma. Lycka till TS.

Tycker absolut att du ska genomföra skilsmässan. Tror du kan behöva det för att hitta vem du är och vad du vill. Om ni sedan hittar tillbaka till varandra för att hon inser att det krävs förändring från hennes sida med så ja då kan ni alltid gifta er igen.
Satsa på att hitta din egen trygget nu och satsa på att umgås med dottern obehindrat utan att få kritik från din fru när ni umgås.
Det kommer riva i kroppen ett bra tag men det kommer gå kanon!!

Här är en till som nu genomgår en skilsmässa.. det var redan 10 mån sedan jag flyttade ut ur vårt gemensamma hus, men det är inte förrän nu som vi ska sälja hus, dela ekonomi, bohag och göra klart alla papper...

Jag funderar lite kring ditt jobb... du säger att du har ett krävande jobb och är borta mycket, kan det ha påverkat din och din frus relation? I vårt fall hävdar jag att en av de största andledningarna till vår skilsmässa är min ex-makes relation till sitt arbete... han har alltid jobbat mycket, till slut gick det över styr.. han var borta jämnt, och det blev ju knappast bättre av att han startade eget, han kunde ju då jobba hur mycket som helst...Han sa aldrig nej, mer än till familjen/mig/barnen... Han jobbade cirka 12-18 timmar per dag, ALLA dagar i veckan. Vi har tre barn tillsammans, varav två med diagnos, så att sköta allt detta helt själv har som du förstår inte varit lätt... :( Jag blev mer och mer bitter, och levde nog upp till den "bitchiga" kärring han tyckte att han levde ihop med... Till slut orkade inte HAN längre, han gav upp... jag ville ta hjälp och jag ville lösa, men han ville inget mera...

Dock, vårt sexliv var hela tiden kanon - trots 17 år tillsammans - vi hade sex ofta, passionerat och till den dagen jag flyttade ut. Just vårt sexliv, saknar vi båda nu efteråt, och det är så djävla tufft... MEN vi fick helt enkelt inte ihop vardagen och prioriterade alltid olika och min man förstod aldrig vad våra tre barn hade men HONOM att göra, de fixade ju jag så bra. Eller hur. Eller inte.

Kram

Tack för era svar. Det hjälper alltid att diskutera kring svåra saker.

Ja, vad är de 20% som håller mig kvar? Det är en jättebra fråga. Inget mer än känslan av
att man ska vara en familj. Men det är inget skäl för att utplåna sig själv och må dåligt. Och
att inte kunna slappna av när jag umgås med dottern.

Jag tycker att jag har gett min fru kärlek, respekt och kompromisser. Jag har inte jobbat
mer än vanligt, ca 40 timmar i veckan året runt (och 5 v. semester givetvis).
Jag vet inte, det är som sagt några månader kvar innan betänketiden är slut. Men det
känns som att 80% snarare går mot 90-95% att genomföra skilsmässan, än tvärtom.

Som jag skrev tidigare så har jag väl aldrig riktigt varit nöjd med min frus och mitt sexliv. Vi hade ett
bra sexliv den första tiden, men sedan blev det sämre och sämre. Jag är en passionerad människa
och behöver passion, romantik och ett existerande sexliv. Så det är också något som finns där i bakgrunden,
som skäl för skilsmässa. Men jag är inte så naiv att jag tror att alla har perfekta sex- och samliv och
det är inget jag kräver heller. Men det får inte vara dåligt eller obefintligt. Att kramas och pussas
till vardags är också viktigt för mig. Det håller lågan vid liv. Men det är obefintligt idag.

Veckorna efter vi skrivit på skilsmässopappren var nog jobbigast. Och det blev inte bättre
av att min fru försökte lirka med mig och hon var lite onaturligt snäll mot mig. Men när jag
inte köpte det, då slutade hon. Så det var starkt gjort av mig att jag inte gick på det.

Det som är positivt är att hon verkar ta det hela med ro. Men jag är lite rädd för att hon undertrycker
sina känslor. Att hon inte riktigt vill tro att det är sant. Men hon säger inget, visar inget. Hon har ett
enormt starkt poker face. Hon sover gott efter våra bråk, jag sover dåligt. Jag är förloraren där.

Men det kan komma starka reaktioner från henne, när det är dags att skiljas för gott. Men jag tänker
ändå genomföra det. Så känner jag idag.

Jag går lite i funderingar om att skiljas. Jag är osäker om jag verkligen har dessa känslor kvar. Mycket bråk har lett till inget prat. Vi pratar inte av något av betydelse.
Allt för att undvika tjafs och gudarna ska veta att vi har tjafsat.

Min man och jag har inte roligt ihop längre och tja sexet suger bra. Min man är en bra man men inte med mig och jag är inte bra med honom.

Jag har funderat länge men hoppas ändå in i det sista. Vi har två barn och mycket at mitt funderade gör jag för dem. Jag är även rädd för att ta steget ut...

TS, om du till 80% överväger skiljsmässa så tror jag nog att du är där egentligen. Klart att i de bästa av världar så önskar man att allt blir tip top. Oavsett om ni skuljer er så hindrar inget er från att ni möjligen hittar tillbaka till varann. Men jag tror och känner att ni behöver gå era sklida vägar och växa på era egna håll. Din fru kan naturligtvis inte gå o bita sig o läppen, till slut går läppen i sönder och då står ni där igen, i samma hjulspår...

Om de 20 % jag undrade över innefattar känslan av att vara en kärnfamilj så gör du nog rätt beslut tycker jag.

Jag har separerat själv för fyra månader sedan från en man som sakta bröt ned mig i mikrodelar.  Vi har en dotter tillsammans på 1,5 år som bor med mig 100%. Han vill bara vara pappa när han vill. Han hämtar henne när han har lust och tid. Han har två barn till som jag tog hand om i tre år när deras mamma blev sjuk och han jobbade med sitt företag. De lämnade han tillbaka till mamman när jag flyttade ut. ( Hon var friskförklarad) Han skötte de gemensamma räkningarna och storhandlade mat ibland, jag skötte resten. Kom alltid hem när barnen skulle lägga sig eller redan sov. Umgicks med sina vänner ofta och hade aldrig tid att vara med mig och barnen. "Våra få mys söndagar"  blev till hans "sovsöndagar". Han var alltid bakfull då! Han döpte om dem så att han slapp fundera på om vi väntade på att han skulle vakna. Allt blev förmycket och jag stod med huvudet kippandes vid ytan. Jag fick aldrig sova då han var vaken långt in på nätterna. Vi hade delade sovrum sista året också. Jag var ett nervvrak och kunde inte med att han väckte mig genom att tända lampan ("för att han inte såg när han skulle ladda mobilen") eller ville kolla på tv i sovrummet mitt i natten. Han somnade ofta i soffan och kom in och la sig vid 02-04 och började snarka. Dessutom spelade det ingen roll vad jag sa, snällt, ledset eller frustrerat. Han sa bara att jag skulle "lära mig"! Jag har insett att jag levde med en fruktansvärt egoistisk person som säkerligen lider av narcissistiska drag!
Jag hoppas att du får det bättre utan din fru! Lycka till nu!

Sedan är det så i mitt fall, att jag och min fru inte har några jättevarma känslor kvar för varandra.

Enda anledningen att hon inte skulle motsätta sig att vi förblir gifta, är nog att hon tycker det
är bekvämt med en karl i huset. Som fixar och donar och betalar det mesta.

Vad är det jag vill ha sagt? Jo, att många som har uppslitande skilsmässor då förmodar man
att det kanske finns kärlek kvar hos ena parten, att någon blir jätteledsen.
Eller att skilsmässan beror på otrohet eller något annat stort negativt som har hänt.

Jag känner igen mig i mycket det du beskriver. Jag är sambo sedan ca tio år, vi har två barn ihop. De senaste två åren har jag tänkt på separation i princip varje dag. Det som håller mig tillbaka är barnen, men jag är mer och mer inne på att trots allt lämna honom.

Jag hoppas du har styrka nog att genomföra er skilsmässa för jag tror nog du får det bättre på egen hand, efter att ha läst er historia.

Det här med ert dåliga sexliv är tyvärr något jag delar med dig. För oss är det minst sagt tortigt. Jag är en oehört passionerad människa, och nu när jag fyllt 40 är min sexlust större än nånsin. Ganska opraktiskt kan man ju tycka!

Jag har nog inte så många tips och råd att komma med, men jag tror du väljer rätt när du väljer att lämna henne. Din dotter kommer att få det bra.