Att vara tillsammans med någon med ADD/ADHD

Min vän är tillsammmans med en med ADHD. Hon har det jättejobbigt. T ex så är pojkvännen är otroligt oberäknelig, det går inte att planera något för han kan ändra sig i sista stund. Pojkvännen är oftast en trevlig person men kan bete sig väldigt elakt mot min vän. Han har även svårt att förstå att vissa saker han säger är sårande och kan även" glömma" bort att han har sagt det eller bete sig som att det "var väl inte så farligt".

Jag uppfattar ADHD mycket som en "anhörigsjukdom", dvs att dom anhörig lider väldigt mycket.

Men jag ska kanske också tillägga att pojkvännen har fått en diagnos och medicin men slarvar med den och därför blir det heller ingen förbättring.

Att du ställer frågan och tänker själv att det kan vara jobbigt är jättebra. Då är det nog förmodligen lättare att leva med dig än för med vän med hennes pojkvän då du är medveten om problemen och därför kan göra något åt det.

Vet dock inte om det jag har spaltat upp är "typiskt" för sjukdomen men det är så jag uppfattar problemen i deras relation.

Nej jag sköter ju min medicingering, men just nu så är jag gravid så nu är det ingen medicin plus massor av hormoner! Nej en anledning till varför jag undrar är också att jag undrar vilka problem som beror på mitt handikapp och vilka problem som bara beror på att jag är helt koko. Men jag är så himla impulsiv i mitt humör och gör slut så fort jag blir arg hit och dit, har försökt sluta, men just när jag är arg för något så känns det verkligen som om det är hela världen och att den enda lösningen är att lämna förhållandet så fort jag bara går. MEn har lovat mig själv nu att hur mycket jag än vill göra slut när jag är arg så ska jag ändå alltid vänta med det till nästa dag, för oftast har jag hunnit ångra det då.. Men jag får så dåligt samvete när jag tänker på hur jobbigt det måste vara för min pojkvän att aldrig kunna känna sig trygg i förhållandet, jag tycker ju han kan känna sig trygg för jag vet att jag älskar honom och vill vara med honom egentligen, men det måste ju vara svårt för honom att inse det när jag håller på och byter humör sådär hela tiden...

Min ena bror och min syster har ADD. Har inte haft några problem med att växa upp med dem :) Älskar dem och stöttar/stöttat dem?
På vilket sätt är du rädd för att det skulle vara jobbigt att leva med dig?

Är det bara det där med att göra slut ?
Sånt borde ju han ha lite överseende med nu.

Mitt ex har ADHD fast det var inte diagnosticerat då. Numera äter han medicin och är antagligen helt annorlunda att leva med. Hälsa grattis till flickvännen sa jag åt honom när han berättade att han börjat med medicin för sin ADHD och att han upplevde en fantastisk förändring som verkligen förbättrade hans livskvalitet, både privat och jobbmässigt.

För mig var det väldigt jobbigt att leva med exet. Det var otroligt svårt att få till ett stabilt vardagsliv, allting handlade om  hans ideer och upptåg. Han arbetade ungefär två heltider, fyllde gärna de få lediga dagarna med vad som helst förutom att umgås med mig eller att vara hemma - då ville han fara omkring som en galning mellan kompisar på ett sätt som det egentligen fanns varken ork eller tid till. Vad då spela roll om folk bor med 5-10 mil mellan varandra, det är ju roligt att köra bil....

Jag flyttade till slut ifrån mitt ex just för att vardagen var så bråkig och tuff. Vi fick det inte att fungera,. Vardagsstädning, skötsel utav hundar, framtidsplaner, tja i princip allting - kunde han planera om på två röda sekunder. Våra byggplaner förändrade han när jag blinkade kändes det som. Vi bodde i ett renoveringsprojekt och men ville mer än så. Det var flera gånger om som vi hade suttit länge och pratat om våra framtida husplaner och vad som skulle krävas för att nå dit: t ex inte köpa det där hyresgaraget med verkstäder och gud vet allt för två miljoner som inte fanns. Jag trodde att vi hade bestämt någonting tillsammans, för vår skull - vår framtid. Fem minuter senare kunde jag höra hur han i telefonen försökte övertala sin, inte lika impulsstyrda bror, att de borde köpa garaget tillsammans för det var ju en sådan bra affär...

Jag håller med skribenten i inlägg #1: ADHD kan vara mycket utav en anhörigsjukdom. En grav ADHD som inte är medicinerad kan ställa det ordentligt på många plan för både personen själv samt hans/hennes omgivning. För min del så kan jag säga att Arga snickaren har varit lite utav terapi för min del. En del människor som har varit med där påminner i stilen väldigt mycket om mitt ex när det gäller det här att ständigt påbörja nya projekt innan det första avslutats. Exet kunde t ex bli så ivrig när han fick en ide om ett påbörja renovering av ett nytt rum att han liksom glömde bort att det kanske skulle tömmas innan man började riva väggar, att man kanske skulle bestämma var den nya tillfälliga sovplatsen skulle vara innan man började riva väggarna. Att man kanske skulle kolla med frun om vad hon tyckte om att rivningsidén, eller att man kanske skulle göra klart de där rummen som påbörjades dagen innan...

Exet är fantastiskt livsglad, otroligt positiv och social - men utan medicin helt fruktansvärd att leva tillsammans med. Även yrkesmässigt drabbades han negativt utav sin egen ADHD.

Både det som anonym skriver i senaste inlägget och det som TS beskriver känner jag igen i min väns förhållande. Han hotar ofta med att göra slut och är väldigt impulsiv vilket innebär att min vän har blivit ett nervvrak och känner sig otrygg. Att du TS är medveten om det och tänker på din partner låter ju jättebra. Att du även har hittat en strategi för att hantera impulsiviteten är ju toppen och gör det förmodligen så att du är lättare att leva med.

Anonym, det du skriver låter mycket sommin väns vardag. Dock bor dom inte i ett renoveringsobjekt, men t ex så skulle pojkvännen måla en liten del av deras sovrum. Bara kanske en kvadrat decimeter men det slutade med att han målade om allt, inkl tak. Men han blev aldrig nöjd så han spacklade över färgen igen och målade flera gånger till. Resultat; dom fick sova på en bäddsoffa ett halvår och sovrummet såg bara värre ut än innan han började. 

Att vardagen är tuff förstår jag absolut eftersom han "glömmer" bort att ta hand om hemmet, husdjuren. Gör hellre anda saker. Går heller inte att planera något för planer kan ändras i sista sekund.

Om adhd medicineras eller som du TS, är medveten om din sjukdom och vilka konsekvenser den har, tror jag absolut att man kan ha ett bra förhållande. Det är när medicin och/eller medvetenheten inte finns där som det blir ett helvete.

E nybörjare på att skriva på forum osv så ni får ha lite överseende om jag e "all over the place" ..

Så himla skumt att läsa om någon annans relation som likar min så mycket. min pojkvän har ADHD. När han e lugn o inte stressad så är han verkligen världens sötaste människa. han har en jättefin personlighet, alla tycker om honom. han är jättebra med barn och han ta kontakt med vem som helst.
men, han har världens temprament också. från att vara skitglad till att bli riktigt jävla förbannad. t.ex om vi väntar på bussen o den kommer o har ganska mycket folk på kan han bli skutsur o vi har t.o.m behövt vänta på nästa buss bara för att den kanske har mindre folk i. han hatar när det e trångt o så. han säger att det blir rörigt i huvudet. vi behöver bara åka typ 5 min med bussn så man hade ju trot att han kanske kunde liksom samla sig lite. jag försöker ALLTID vara lugn i såna situiationer då jag ser att han faktiskt blir väldigt stressad av det. men samtidigt som jag känner att jag alltid måste visa hänsyn till hans känslor o att han inte ska bli arg så känner jag nästan aldig att han förstår när jag blir ledsen. jag kan aldig bli riktigt arg för då blir han det också, på mig. även fast jag kanske är irriterad på nåt från jobbet eller något annat o jag säger det till hoonom. jag måste hålla allt inne för han e så "mottaglig". fast ändå inte liksom.  han har käkat medicin tidigare men han säger att  det bara känns fel o att hela hans personlighet försvinner. vi har varit tillsammans i över 2 år o 7 månader och han har aldig käkat medicin under den tiden. blir så jävla förvirrad när han ena sekunden e så kärleksfull så att inget annat än vi finns, till att helt plötsligt flippa helt och nästan kasta ut mig. han har haft ett tufft liv o jag förstår det o ställer alltid upp till 100%. o det gör väl han med, när han vill, när han "kommer ihåg" det, när han inte blir distraherad av nåt roligare. så som någon i tråden skriver så försvinner liksom min personlighet för att jag hela tiden måste anpassa mig för hur han mår. jag vet det e lätt o säga "lämna honom", men det e inte så jävla lätt alla gånger. man lever typ helt förvirrat :/. jag önskar bara att jag med kunde få leva ut mina känslor. att jag inte behövde vänta på hur han ska göra innan jag kan hitta på nåt själv.  fattar bara inte varför jag aldig ser honom så sur på sina polare o familj så, som han blir på mig. han e så himla fantastisk när han är på bra humör, det kan vara flera veckor innan han får sina "flipp". fan vad skumt o skriva detta. jag låter ju helt förtryckt :/.. fan..

så mitt råd  är väl mer att försöka att stanna upp mer i livet. om du blir upprörd ofta, försök stanna upp o tänk efter varför du blir så himla förbannad. har sagt till min pojkvän 100000 gånger att han inte bara ska höra, utan även lyssna på det jag säger. jag vet, jag förstår verkligen att det e svårt när man bara inte kan koncentrera sig.  det e så svårt när det är ett funktionshinder som inte syns. hade man saknat ben så ser man det, men inte med psykiska funktionshinder..

helt fantastiskt att du TS tänker på hur din partner har det. låter som att du mognar. inte ens "normal störda"människotr brukar egentligen reflektera hur dom är i ett förhållande..

ursäkta om det blev rörigt, hade aldig riktigt tänk på att fler hade ett förhållande som mitt. som sagt, e nybörjare på detta så..

Jag har ADHD o kan vara en irriterande räka o bo med, lider med min fru hehe.

Men vi funkar tillsammans och hon säger till när jag blir för mycket.

Kan inte äta medicin pga att jag inte tål dom, så får klara det så bra som det går.

Och just pga att medicinen inte går så hjälper min fru till o säger ifrån, vilket jag oxå gör om jag känner att stress rinner på tex.
Är ingen otrevlig utan mer som ett sockerkickat barn och glömmer allt näst intill. jag hade personligen inte velat bo med mig själv kan jag lova. 

Men då e min fråga Mr noxigen, hur säger din fru till dig?
Min pojkvän säger att jag ska påminna om saker, inte tjata. Men när jag väl säger något så tycker han att jag tjatar. När jag inte säger nåt alls så undrar han varför jag inte bara kunde påminna honom en extra gång. fan hur vet man när vad som är vad liksom :/? jag försöker alltid ta det lugnt och sansat. jag vill ju defenitivt inte tjata, tycker inte att jag gör det med tanke på att jag e så medveten om att inte göra honom irriterad..
Man kan väl inte bara säga typ  "fan nu nu e du riktigt ADHD-ig, kan du lugna dig en sekund"? 

En annan fråga med, märker du när du blir "ADHD-ig" själv?  

Behöver tips..

Hon säger ifrån när det blir för mycket prat (har en tendens att prata ihjäl folk) tex snällt. Glömskan påminner hon mig med ett snällt sms eller frågar om jag minns vad jag ska göra. Ibland tappar hon humöret oxå, vilket jag får acceptera. 

Hon ska ju inte heller behöva vara en mamma till mig, blir bara störigt för oss båda. Exakt så kan du säga haha, frun brukar säga ...du e ett stör barn, ta en time out haha.
Märker själv när jag blir för spattig i kroppen o huvudet, brukar sätta mig vid datorn o spela eller så ritar jag . Slappnar av i skallen då och kan sortera bort massa.

Prova sig fram o respektera varandra och tåla att man säger ifrån är viktigt.