Vi som funderar på att byta yrke efter 30

Tänkte att detta kunde få bli en tråd för oss som funderar på att byta yrke.

Lite kort om mig. Jag var en duktig flicka hela skoltiden med bra betyg från gymnasiet. Hade dock ingen aning om vad jag skulle göra med dem. Åkte som au pair för att få tid att tänka efter och få nya upplevelser. Ett år blev två år. När jag kom hem visste jag fortfarande inte vilken inriktning jag skulle välja. Skolmiljön lockade inte heller. Jag började söka jobb istället. Fick ett jobb där jag trivdes från dag ett. Högt tempo, många kontakter, bra stämning. Efter 1 år tog jag tjänstledigt för att utbilda mig till socionom, men kände direkt att jag inte skulle klara av att hantera de trasiga människor som jag skulle hjälpa. Jag jobbade ytterligare ett år. Därefter påbörjade jag en utbildning till biolog. Jag pendlade och insåg efter ett tag att även om miljöfrågor intresserade mig så var jag inte tillräckligt intresserad av alla detaljer. Jag återvända till mitt  trygga jobb. Jag blev gruppchef och avdelningschef. Jobbade för mycket för länge och blev sjukskriven under ett halvår. Orkade inte tänka jobb. Valde att läsa några fristående kurser under 2 års tid för att göra något annat, prestationslöst. Därefter fatta ett beslut om fortsättningen. Hade blivit skoltrött och valde att gå tillbaka till jobbet igen. Bra lön och trygghet i arbetslivet lockade. Blev befordrard efter ett år. Fick massa ansvar, bra lön, stimulerande arbetsuppgifter. Slutade tänka på att skaffa mig en utbildning. Fem år senare blev jag gravid. Har nu varit föräldraledig. Redan innan kände jag mig slutkörd på jobbet. Kände att jag inte orkade tillföra något på min arbetsplats längre. Jobbade ett halvår efter föräldraledigheten. Mycket VAB och jag fick knappt något gjort på jobbet. Längtade tillbaka till friheten som föräldraledig. Att kunna vara utomhus på dagarna, i rörelse, bestämma innehåll själv. Livsgnistan och glädjen som kommer av att vara med barn. Stillasittandet och att vara styrd av våra arbetsupgifter gav mig ångest. Jag kände mig som en maskin och började fråga mig om jag ville att mitt arbetsliv skulle se ut så här i 30 år till..? Gör jag inte en förändring nu så gör jag det aldrig var också en tanke som slog mig.  Jag bestämde mig för att söka om tjänstledighet för studier (åter igen) och påbörjade en utbildning till förskollärare i våras. Mycket är postivit. Intressant att lära om barn och förskolans/samhällets utveckling i modern tid. Första dagarna av praktiken var underbara. Fantastiskt härligt att vara tillsammans med barn. Efter en vecka kom huvudvärk smygande som växte sig kraftig framåt eftermiddagarna tillsammans med örontjut som gjorde mig väldigt trött och fick mig att undra om jag skulle kunna uträtta något på dagarna om jag kom att känna så här i mitt framtida yrkesliv. Även en känsla av att vara instängd i barnens värld och utestängd från de vuxnas kom smygande. Sommaren har ägnats åt funderingar som slutat i att jag bestämt mig för att ge utbildningen ett halvår till. Jag är fortfarande tjänstledig. På det personliga planet har det nu varit fantastiskt att läsa, att lära så mycket nytt på kort tid. På min arbetsplats sker inte så mycket inlärning av nytt, mest upprepning, men till en bra lön. En lön jag egentligen behöver. Sparpengar gör att tillvaron kan fortgå som innan. Men när utbildningen är slut är även sparpengarna slut. Så det känns viktigt att välja rätt.

Hur går era tankar?