Jag får panik!!

Här har du en tjej  till som är upp över öronen förälskad i en kvinnlig arbetskamrat.
Jag har vid 30 års ålder upptäckt att jag aldrig varit kär tidigare, men nu är jag så kär att hjärtat håller på att brista. Kan inte äta, sova eller tänka. Hon finns i mina tankar hela tiden. Blir alldeles knäsvag när jag träffar henne. Vill va med henne hela tiden.

Jag är gift med en man, har barn och hus. Jag har tidigare blivit attraherad kvinnor någon gång ibland, men nu är jag verkligen kär. Har i och med detta även insett att jag aldrig varit kär i min man, sexet har alltid fungerat dåligt och de senaste fem åren har vi knappt haft sex för att jag inte vill. Blir bara äcklad.

Jag tampas dels med dessa underbara men plågsamma känslorna som jag har för den här kvinnan och dels med tankar om jag gått och blivit homo/bi eller om jag alltid varit det.

Jag vet...det är så självklart att man är heterosexuell tills motsatsen bevisats. Men hur ska man veta? Jag är inte typen som hoppar i säng med vem som helst. Så jag vill inte ge mig ut bara för att testa ha sex med en tjej.
De senaste fem åren har jag inte varit attraherad av män, jag är inte ens längre sugen på snygga manliga filmstjärnor. Istället ser jag bara kvinnor just nu.

Jag är också rädd för att prata om dessa tankar, jag vill inte att folk ska få en annan bild av mig än vad de har nu. Och tänk om jag skulle ha fel!!! Det är ju inte så lätt att bara ta tillbaka allt.

Men jag vill ju veta om det är värt att fortsätta kämpa med förhållandet till min man, eller om det är lön löst. Vi har gått i parterapi i tre år, vi bråkar inte lika mycket längre men jag har ändå inga känslor för honom. Har nog aldrig haft det heller. När vi träffades som tonåringar var jag bara glad att bli "vald", att det fanns någon som tyckte om mig. Sen har jag inte velat göra slut av rädsla för att bli ensam.

Jag börjar mer och mer luta åt att det inte går att laga mitt äktenskap, har börjat inse att vi nog hållit fast vid varandra för att vi är rädda för ett liv utan varandra.
Sexlivet har alltid varit knepigt för min del och de senaste 4-5 åren har vi bara haft någon enstaka gång per år (aldrig på mitt initiativ). Det har gått så långt att jag inte ens vill att min man ska röra vid mig längre, han märker också att jag nästan ryggar tillbaka när han är nära mig.

Men hur vet man då om man är bi eller homo?
Jag har fått för mig att det inte är bara så enkelt. Det är möjligt att jag förträngt/förväxlat mina känslor för kvinnor, eller är det avsaknaden av kärlek som gör att jag tror att kvinnor bättre kan ge mig det än män. Jag har till och med börjat fundera på om jag har något fel på hormonerna.

Jag har aldrig ens kysst en kvinna så hur ska jag veta om mina känslor är äkta eller om de är något psykologiskt hopkok?

Om jag levde i ett lyckligt äktenskap med ett fungerande sexliv så skulle jag inte göra något åt förälskelsen, bara njuta av känslan att vara kär.

I mitt fall så misstänker jag att jag förträngt att jag kanske är homosexuell. Har aldrig varit bekväm med sexlivet, mått dåligt efteråt utan att riktigt veta varför. Nu vill jag inte ens att min man rör vid mig.
Jag har skyllt på att han inte är attraktiv, är för lat eller för okänslig. Men i själva verket tror jag att problemet ligger hos mig, att jag inte tycker det finns en endaste man som är attraktiv i mina ögon.

Hur vet man att ett äktenskap verkligen är utom räddning?
Hur kan jag vara säker på att mina homosexuella fantasier är äkta känslor och inte bara fantasier?

Jag liksom många andra har fördomar om homosexuella. Har en bekant som är gay och som berättat att de är ett ganska stort gäng homosexuella som alla varit med alla. På gayklubbarna kan man träffa någon på dansgolvet och sedan gå in på toaletten och ha sex och sen gå åt varsitt håll utan att ens veta vad människan man nyss haft sex med heter.
Jag kan verkligen inte identifiera mig med detta. Kan absolut inte tänka mig ha sex med en massa tjejer bara för sexets skull. Jag vill heller inte att andra människor ska ha en massa fördomar om mig om det skulle visa sig att jag är gay på riktigt.

Jag har aldrig tyckt om att synas, så att komma ut ur garderoben kan jag likställa med att gå runt naken på stan. Det är bland det värsta jag kan tänka mig att göra!
Samtidigt längtar jag så otroligt mycket efter den sanna kärleken, ett förhållande där jag kan vara mig själv och verkligen till fullo älska den jag är tillsammans med. Jag vill längta efter att få vara nära min partner och göra denne lycklig.

Åååååh vad jag blir galen! Först blev jag glad över att för första gången i mitt liv vara kär, men nu står jag snart inte ut längre. Vill bara vara med henne hela tiden. Här om dagen fick jag en sån där "slowmotion"-upplevelse, hon kom gående mot mig i korridoren som i slowmotion och hennes blonda hår glänste som guld i lysrörens sken.

Och vad går jag i gång på? Jag tycker inte att det finns något vackert över vare sig kukar eller fittor. Men just nu känns det oerhört avlägset att ha sex med en man. Mina tankar kretsar enbart kring kvinnor. Jag är kanske inte så fixerad vid just könet, jag längtar bara efter att hitta min själsfrende och känna hur kärleken flödar mellan oss. 

Hur har det gått för dig "Förvirrad"?