Jag får panik!!

Det ser ut som om vi är en hel del i samma sits.
I 1,5 år har jag varit tokförälskad i en kvinnlig arbetskamrat. Jag har man, hus, barn, ja hela köret... Jag har alltid vetat att jag är bi men börjar bli mer och mer övertygad om att jag faktiskt är lesbisk. Har heller aldrig älskat min man, han passade liksom in i bilden och jag ville ha barn och han var en lämplig kandidat. Ojuste men så var det. Tyvärr har jag aldrig vågat vara med någon tjej, bara hånglat lite på fyllan.
Jag har bestämt mig för att komma ut men måste bara vänta in rätt tillfälle...

Anonym (Kär o galen) skrev 2011-10-19 19:37:19 följande:

Jag har alltid känt att jag och min man varit mer som bästa vänner (som ibland råkar har sex) än som man och hustru. Jag trodde att jag kunde leva ett liv utan passion och riktig kärlek, men efter mer än 10 år i detta förhållande börjar jag bli minst sagt kärlekskrank.

Jag tror inte att man ska följa alla impulser, utan bara de som är verkliga (hur man nu ska kunna avgöra det). Jag är rädd för att jag kan ha ljugit för mig själv under större delen av mitt liv. Samtidigt är jag livrädd för att ta ett felaktigt beslut vare sig det handlar om att lämna mitt äktenskap eller att komma ut som gay.

Intressant! Alltså att du valt att leva utan passion och kärlek. Var det meningen eller är det något som har blivit med tiden?
Själv har jag valt det (inte han). 8 år har vi varit tillsammans och det har funkat bra. Men inte längre...
Kvinnan jag är kär i skulle jag aldrig kunna leva med. Vi är väldigt olika och har ett lite osunt vänskapsförhållande med en del maktspel i. Men jag hade aldrig sagt nej till ett förhållande med henne vid sidan om. Aldrig. Vill hon ha mig så är jag hennes!

Jag får panik!!

INNEHÅLL