Anonym (Erika) skrev 2011-08-19 10:21:37 följande:
Jag har inget emot min mans föräldrars hemland och kultur. Det jag har problem med (tror jag iallafall) är att han är född och uppvuxen i sverige men ändå är så "patriotisk" inför sina förlädrars hemland. Vårt barn är född i en annan världsdel och kom hit som väldigt liten. Det är mycket möjligt att barnet inte kommer att bry sig om sina egna genitiska rötter och strunta i att h*n ser annorlunda ut men om så inte är fallet så anser jag att det ska finnas stort utrymme för barnet att ta del av sitt ursprungslands kultur.
Något som också bekymrar mig mer och mer är att vårt barn kommer att känna sig vilsen i sin identitet då min man så kraftigt identifierar sig med sina föräldrars hemland. Vårt barn kommer alltså ha en pappa som är född och uppvuxen i sverige men ändå anser sig vara av samma nationalitet som sina föräldrar trots att hans egentliga upplevelse av det landet innefattar endast semesterresor varje sommar och det som hans föräldrar berättat. Jag är lite orolig för att vårt barn då "lär" sig att det inte spelar någon roll var man lever utan det är varifrån ens föräldar kommer som är viktigt. Det i sig är inget problem men jag är rädd att det leder till att barnet kommer känna sig vildet då denne inte har möjlighet till kontakt med sina biologiska föräldrar. kanske blir sakanden efter bilogiska föräldrar så stor när min man så tydligt signalerar att det är ens bioföräldrar som bestämmer vem man är och vilket land man "tillhör" istället för att man låter det land man är uppvuxen i färga hur man är. Men detta är mina tankar och jag har full förstålese för att ni inte alls håller med. Det är så svårt att förklara sådana här komplexa saker på ett internetforum och jag var nog lite dum som ens försökte. Men jag tackar för all uppmuntran. Kram på er!
Jag förstår nu lite bättre vad din farhåga är, men jag tror faktiskt att du överanalyserar det hela. Det är väldigt många antaganden i ditt resonemang som inte alls behöver bli verklighet, och ärligt talat låter det i mina öron inte speciellt troligt att så skall bli fallet. Barnets föräldrar är ju ni och jag tror tvärtom att ni om ni blockar barnets tillgång till pappas kultur och istället framhäver barnets ursprungskultur signalerar att barnets ursprung och dess bioföräldrar är viktigare än de föräldrar han (jag skriver han för enkelhets skull) lever med. Nu säger jag inte heller att pappas kultur skall framhävas på bekostnad av ursprungskulturen. Jag tror att du underskattar ett barns förmåga att integrera influenser från flera olika kulturer i sin kulturella identitet. Mina barn anser sig tillhöra våra respektive hemländer i lika hög utsträckning som det land de vuxit upp i, och jag ser inget konstigt eller fel i det (de är ju som sagt var inte adopterade, men jag tror faktiskt inte att det förändrar så mycket). Det finns plats både för ursprungslandets kultur, Sveriges och pappas om det är så från början och det inte betraktas som något konstigt. Jag tycker lite att det låter som att detta inte handlar så mycket om barnet som om dina känslor inför att din man inte integrerat sig så väl i Sverige som du kanske skulle önska. För dig är han svensk, men inte för honom, och det kanske du inte riktigt vill acceptera? Är det så så var vaksam på att inte överföra dina känslor på barnet. Jag ser det egentligen inte som ett val. I och med att barnet de facto kommer från X-land, bor i Y-land med en pappa från Z-land så är barnet i någon mening både X, Y och Z. Att förvägra det Z tycker jag skulle vara fel. Kanske vill barnet senare mera betrakta sig mer som X eller (troligare) Y än de andra så får det vara hans val, inte ert. Om ni väljer för honom förvägrar ni honom som jag ser det det valet.
