invandrare som adopterat, vilket språk talar ni med barnet?

Om jag någonsin skulle adoptera ett barn så skulle jag nog resonera såhär, att barnet skulle få ta del av vår (adoptivföräldraras) kultur eftersom dom är själva familjen.

Jag ska få ett biologiskt barn snart och för mig är det självklart att hon ska få ta del av våra kulturer. Jag skulle göra exakt samma sak för ett adopterat barn.

Men jag är inte så insatt i adoptivfrågor, det kanske finns någon forskning angående detta?

Det beror väl på i vilken utsträckning pappan använder språket? Är det enbart med sina släktingar eller använder han det i hemmet? 

Jag kan förstå din mans behov av att ert barn "smälter in" och mäter sig med de andra barnbarnen.

Men kom i håg att det är hans behov, inte ert barns. Ärligt talat låter det oroväckande med den sortens förväntningar på barn, om det är som du tror.

Du skrev i ts att det inte finns utrymme för att ert barn ska få intressera sig mer för sitt ursprungsland än för sin pappas ursprung. Om detta stämmer tycker jag det är mycket olyckligt.

Togs dessa ämnen aldrig upp under utredningen och utbildningen? Det låter som ni behöver prata mer med varandra om era förväntningar och vad som är bäst för barnet (och inte vad som är bäst för makens självkänsla eller släktingar).

Lycka till, förhoppningvis får ert barn en stor och varm släkt runt sig, oavsett hur många språk det talar!

Det känns lite som TS nog hade hoppats att alla skulle svara henne att det inte är bra med flera språk. Precis som hon själv tycker....

Nu när alla svarar tvärtom har hon hoppat av denna tråd?

Hoppas hon kommer tillbaka och pratar lite med oss, vi vill ju bara väl

En liten undran jag har är om det för dig handlar om något mer än det du nämnt. Har du något emot din mans kultur och/eller språk och/eller familj och därför vill hålla barnet på lite avstånd ifrån det?

Tack för att du försöker förklara, det gör det lättare att förstå din oro! Har du upplevt det här som ett problem redan innan ni fick barn, eller har din mans värnande om sin kultur förstärkts i och med att han blivit pappa och känner ansvar för att förmedla den vidare till ert barn? Du nämnde också att din mans familj var skeptisk till adoptionen, hur viktigt tror du det är i sammanhanget? Jag kan förstå att det känns mindre naturligt att din man talar sitt språk med sonen, trots att han är född och uppvuxen i Sverige och (antar jag) talar svenska lika bra som du. I de flesta tvåspråkiga familjer handlar det väl om att föräldern kommer från ett annat land och något som underlättar tvåspråkigheten mycket är om föräldrarna förstår varandras språk, så att kommunikationen flyter på inom familjen. Förstår du makens språk? Om inte förstår jag att det kan vara svårt att bli utesluten från kommunikationen mellan din man och er son.

Vet inte om mitt svar ger dig något alls, ville mest uttrycka att jag har förståelse för dina tankar och din oro. Kram!

Jag förstår nu lite bättre vad din farhåga är, men jag tror faktiskt att du överanalyserar det hela. Det är väldigt många antaganden i ditt resonemang som inte alls behöver bli verklighet, och ärligt talat låter det i mina öron inte speciellt troligt att så skall bli fallet. Barnets föräldrar är ju ni och jag tror tvärtom att ni om ni blockar barnets tillgång till pappas kultur och istället framhäver barnets ursprungskultur signalerar att barnets ursprung och dess bioföräldrar är viktigare än de föräldrar han (jag skriver han för enkelhets skull) lever med. Nu säger jag inte heller att pappas kultur skall framhävas på bekostnad av ursprungskulturen. Jag tror att du underskattar ett barns förmåga att integrera influenser från flera olika kulturer i sin kulturella identitet.  Mina barn anser sig tillhöra våra respektive hemländer i  lika hög utsträckning som det land de vuxit upp i, och jag ser inget konstigt eller fel i det (de är ju som sagt var inte adopterade, men jag tror faktiskt inte att det förändrar så mycket). Det finns plats både för ursprungslandets kultur, Sveriges och pappas om det är så från början och det inte betraktas som något konstigt. Jag tycker lite att det låter som att detta inte handlar så mycket om barnet som om dina känslor inför att din man inte integrerat sig så väl i Sverige som du kanske skulle önska. För dig är han svensk, men inte för honom, och det kanske du inte riktigt vill acceptera? Är det så så var vaksam på att inte överföra dina känslor på barnet. Jag ser det egentligen inte som ett val. I och med att barnet de facto kommer från X-land, bor i Y-land med en pappa från Z-land så är barnet i någon mening både X, Y och Z. Att förvägra det Z tycker jag skulle vara fel. Kanske vill barnet senare mera betrakta sig mer som X eller (troligare) Y än de andra så får det vara hans val, inte ert. Om ni väljer för honom förvägrar ni honom som jag ser det det valet.

Så gott som alla barn/ungdomar har väl identitetskriser, och adopterade barn i synnerhet kan jag tänka mig. Då är det möjligt att just detta blir fokus. Men det skulle också kunna bli något helt annat. Eller ingenting alls. Jag ser inte detta som något som har större potential att framkalla en kris än något annat (förutom möjligtvis mellan dig och pappan eller dig och svärföräldrarna som tydligen tycker att deras land är det bästa, men det är ju en helt annan historia, som dock skulle kunna färga av sig på barnet). Framtiden kan ingen förutspå, men jag tycker inte det låter rätt att stänga barnet ute från pappans kultur av just den anledningen.