Hur gör ni? Aldrig säga duktig eller ta bort privilegier...

Jag försöker berömma min son när jag genuint känner att jag är imponerad av vad han åstadkommit. Annars försöker jag att bekräfta hans känsla i ögonblicket och dela den.
För att leva i dagens samhälle så tror jag att det är nödvändigt att lära sig att vissa saker kräver tålamod och uthållighet och är skittråkiga hela vägen och då är man duktig om man har klarat det.
Men jag tycker det är precis lika viktigt att lära sina barn att de inte behöver vara duktiga jämt. Man får ha halvbra dagar och ibland är en halvhjärtad insats gott nog. Man får prioritera efter sina egna behov och egna behov ska tas på samma allvar som andras behov.
Jag tycker det viktigaste är att barn inte får uppfattningen att de måste vara duktiga för att vara älskade. Däför kramar jag min son direkt när han blir ledsen även om han gråter för att mamma sagt nej till något ofog. Därför lämnar jag honom aldrig ensam när han är arg och jag försöker ge honom känslan av att det är ok att vara arg och utrycka sin ilska och mamma finns där ändå - även om det är mig han är arg på.
Däför utvisar jag honom aldrig ur gemenskapen - inte ens för en sekund.

Sen tycker jag att det är viktigt att vissa sysslor utför man för gemenskapen som en självklarhet och det är inget man är speciellt duktig för eller ska ha någon belöning för och just för att jag har en son tycker jag det är viktigare att han lär sig att det är viktigare att ta ansvar för de gemnsamam uppgifterna en de som gynnar bara en själv. Alldeles för många pojkar är duktiga när de städat sitt rum medan dottern i samma familj är duktig när hon hämtat lillebror på dagis. Min son kommer aldrig att ta markservicen för given.